Så kär i en idealbild att ingen annan finns

Det är under 7 års tid.
Så ca 10 pers om året. Det är kul tidsfördriv.

Hur träffar man folk utan tinder?

Jamen om det är ett tidsfördriv är det ju inte det minsta seriöst eller hur?
Varför "lånar" du då en kompis konto för en sådan ickefråga?
Uppmärksamhetsbehov.

Ja, sluta gör det.

Hela den listan-grejen är något som inte fungerar på ett romantiskt sätt.

Vad du säger är att det skall vara en IKEA-sven3.47, versionen som äntligen passar dig.

Det fungerar inte så.

Har man sådana krav kommer man aldrig att få uppleva något tillsammans med den andra människan.

Och någon perfekt livskamrat hittar man aldrig, men när man har haft mycket tillsammans - och om man är vettig - fattar man att alla har sina fel. Det har man själv också.

För den sakens skull är det perfekta förlåtelse och förståelse, för vi gör alla fel.

För att vi är lätta att spåra. Och en av oss redan fått sparken för en tråd ingen av oss hade att göra med.

Absolut: det är sjukt oseriöst. Jag erkänner att jag mest leker, ljuger och manipulerar över apparna.

Jag tror problemet ligger i att han är så långt ifrån en kopia av Sven-3.0 man kan komma.

Problemet ligger också i att han förmodligen behöver komma från en helt annan samhällsklass och bakgrund. Dvs han är en sån man jag aldrig skulle träffa på i min vardag.

Jag vill mer veta kring hur den perfekta partnern ser ut, hur fungerar din lista?

Och det drabbar ju bara dig själv i slutändan.
Gå in på delforumet "Nätdejting" här och läs vad de manliga tinderraggarna skriver om kvinnor på tinder.

Och som svar på din tidigare fråga om var man annars ska hitta en partner, irl.

Han kommer förmodligen från en smutsig bakgrund. Han kan nästan omöjligt ha levt lagligt för han har en förståelse för samhällsproblem som väldigt få har.

Han ska veta exakt hur och när han ska jävlas. Och oavsett vad vi är med om så ska han kunna skratta åt situationen.

Jag har hittat delar av honom i andra. Han får inte vara tråkig - men gärna ändå något av en soffpotatis som gillar att sporta och hitta på saker. Han ska vilja visa mig sådant jag aldrig fått se oavsett om det är knarkhandel eller en biljett på Safari - dvs utöka min trångsynthet och kanske till och med få mig att släppa på fördomar.

Om vi krockar med bilen i en olycka eller oavsett vad vi är med om så ska han kunna skratta åt hela situationen och kanske kunna leverera ett skämt ovanpå.

Är jag bråkig, grinig eller sur och tvär så behöver han också kunna skratta.
Det är nästan fysiskt omöjligt att fortsätta bråka med någon som bara skrattar och låtsas hålla med.

Mår jag illa så vill han förmodligen jävlas genom att ta fram något äckligt som kan trigga en spya.

Med andra ord ska han kunna hantera mig, vilket är mest väsentligt.
Jag har inget humör, men jag är något speciell i och med att väldigt få saker berör mig negativt.

Förmodligen en ganska rå och grov humor också. Den typen av humor som gör vanliga medelklassen lite rädda.

Så varför ens drömma om det på ett sådant sätt att man vill att det ska bli verklighet?

Jag hade gärna velat ha Go Seigen som svärfar, men det kommer inte att hända. Hans dotter är också 10 år äldre än jag.

Det är ett meningslöst tänkande, om du letar efter en man du inte kan träffa på: ja, då är det något fel där, eller hur?

Vi har alla drömmar om hur vi hade önskat att det var, som ibland innehåller emotionell smärta. Viss kärlek från barndomen glömmer man aldrig.

Men 70+, bara glöm dejtandet du håller på med och satsa på ditt eget, vad du gör och så.

Du behöver ingen man. Det du behöver är terapi och åratals arbete med dig själv, din självkänsla och ditt självförtroende.

Och några "vita" år ifrån fåndejtande.

Som jag har lärt mig är rena strumpor något de gillar... inte för mycket bromsränder i kallingarna heller.

Det du önskar är att någon annan ska ge dig ett liv du inte förmår skapa själv. Du har inga intressen, inga förmågor och ingen själ. Du förväntar dig att en annan människa ska "hälla i" dig dessa brister och kompensera ditt icke-existerande jag.

Good luck.