Så kär i en idealbild att ingen annan finns

Jag lånar min kompis konto lite snabbt här nu.
Jag är kär i en idealbild. Problemet är att det känns som att jag är kär i en riktig person, trots att han egentligen inte finns.

Jag pratar inte med eller om en AI, en påhittad karaktär eller någon person jag inbillar mig existerar. Så illa är det inte. Det är inte min Barbaradocka som jag sitter och pussas med liksom.

Jag menar att jag har skapat en så pass tydlig bild av den man jag vill ha att jag nästan upplever det som att jag redan är förälskad i honom. Som i att andra män är så ointressanta att jag känner mig otrogen om jag överhuvudtaget går på dejt.
Är inte det sjukt?

Det märkliga är att jag redan har bestämt mig för vem jag letar efter. Jag vet hur jag vill att han ska vara, hur han ska kännas, hur hans hjärna ska fungera (hur han tänker och vad han kommer fram till när han reflekterar) och hur hans humor är.
Ett exempel är att han måste börja skratta när vi bråkar, annars kommer det aldrig funka.

Jag har dejtat uppskattningsvis 70 män sedan den här idealbilden skapades. Jätte fina killar, men kanske inga män.

Det känns nästan som att jag jämför verkliga människor med någon som inte ens existerar. Och det är en ganska omöjlig tävling att vinna.

Jag börjar fundera på om jag har så höga förväntningar att jag omöjligt kan bli kär i en verklig människa, eller om jag helt enkelt vet vad jag vill ha och vägrar nöja mig med något annat.
Eller så är jag sjuk i huvudet och förälskad i en fantasi.

Till höger och vänster om mig har kvinnor bråttom att få barn.
Vilket jag hade ett tag när jag var yngre, medans jag nu har bestämt mig för att jag inte vill ha barn - eftersom att pappan jag valt ut inte finns 😂 Hahaha det är helt absurt alltså!!

Är jag helt sjukt onormal, helt ärligt?

Jag lånar min kompis konto lite snabbt här nu.
Jag är kär i en idealbild. Problemet är att det känns som att jag är kär i en riktig person, trots att han egentligen inte finns.

Jag pratar inte med eller om en AI, en påhittad karaktär eller någon person jag inbillar mig existerar. Så illa är det inte. Det är inte min Barbaradocka som jag sitter och pussas med liksom.

Jag menar att jag har skapat en så pass tydlig bild av den man jag vill ha att jag nästan upplever det som att jag redan är förälskad i honom. Som i att andra män är så ointressanta att jag känner mig otrogen om jag överhuvudtaget går på dejt.
Är inte det sjukt?

Det märkliga är att jag redan har bestämt mig för vem jag letar efter. Jag vet hur jag vill att han ska vara, hur han ska kännas, hur hans hjärna ska fungera (hur han tänker och vad han kommer fram till när han reflekterar) och hur hans humor är.
Ett exempel är att han måste börja skratta när vi bråkar, annars kommer det aldrig funka.

Jag har dejtat uppskattningsvis 70 män sedan den här idealbilden skapades. Jätte fina killar, men kanske inga män.

Det känns nästan som att jag jämför verkliga människor med någon som inte ens existerar. Och det är en ganska omöjlig tävling att vinna.

Jag börjar fundera på om jag har så höga förväntningar att jag omöjligt kan bli kär i en verklig människa, eller om jag helt enkelt vet vad jag vill ha och vägrar nöja mig med något annat.
Eller så är jag sjuk i huvudet och förälskad i en fantasi.

Till höger och vänster om mig har kvinnor bråttom att få barn.
Vilket jag hade ett tag när jag var yngre, medans jag nu har bestämt mig för att jag inte vill ha barn - eftersom att pappan jag valt ut inte finns 😂 Hahaha det är helt absurt alltså!!

Är jag helt sjukt onormal, helt ärligt?

Det här luktar någon slags maladaptive daydreaming eller liknande ohälsosam copingstrategi. Vad är det du flyr eller försöker skydda dig själv ifrån?

En fråga som kan låta lite taskig, men om du träffade den där superotroliga killen i verkligheten, vad erbjuder du som gör att han alls vill ha dig? Den exakta människa du beskriver är otroligt sällsynt om han alls existerar, och sannolikheten att han skulle vara singel är nära noll.

Eller för den delen, skulle du vilja att någon annan hade den typen av checklista på dig? Du måste tänka på ett visst sätt, ha ett visst sinne för humor, måste komma fram till vissa på förhand bestämda slutsatser när du reflekterar etc. Visst låter det otroligt kontrollerande helt plötsligt?

Men varför ens tänka så? Känns det inte som att du gör kärlek maskinell? Visst vi har förmodligen alla krav på andra, men blir det inte för maskinellt att medvetet sätta upp listor? Tänk om man hittar en där listan säger nixpix, men hjärtat säger jaaa?

Liksom, är det inte bara så att man känner om något fungerar med en annan människa, och är det inte så att man vill ha mystik, där man kommer på sig själv med att säga saker som man inte riktigt har tänkt igenom, men som säger det som båda redan känner.

Äsch, en dag träffar du en svettig EPA-raggare och blir kär utan att du förstår varför. Då är den där idealbilden glömd på ett ögonblick.

Eller så letar man efter människan som vill ha en för den man är och skiter i dem med checklistor man måste passa in på.

Förresten, att han ska börja skratta när ni bråkar är ju lysande. Du vill alltså ha en karl som inte bara ska vara din stora kärlek utan även fungera som en mänsklig brandsläckare när det börjar ryka ur öronen på er båda.

70 dejter och fortfarande ingen pappa till de obefintliga barnen. Det här projektet börjar få episka proportioner. 🤣

Haha, jag skulle säga att din idealbild faktiskt stämmer rätt bra in på mig. Är även rätt högbegåvad vad gäller IQ. Du kanske ska berätta lite mer om hur din idealbild klär sig, då det möjligen även det passar in?

OK, så inte bara måste han uppfylla ditt extremt snäva ideal, han får heller inte ha några betydande krav på dig?

Jag tror vi börjar närma oss det bakomliggande. Du kärar ned dig i detta påhittade ideal så att ingen annan duger, på det sättet är det alla de otillräckliga männens fel att du är singel och du slipper leva upp till någon annans krav eller anpassa dig.

Haha, jag skulle säga att din idealbild faktiskt stämmer rätt bra in på mig. Är även rätt högbegåvad vad gäller IQ. Du kanske ska berätta lite mer om hur din idealbild klär sig, då det möjligen även det passar in?