Hur hanterar man stressymtom på jobbet?

Jag jobbar inom vården och älskar mitt jobb men under pandemin hände något. Jag jobbade på en extremt stressfull avdelning där patienter hade covid, 15 liter syrgas, hjärtstopp till höger och vänster. Det var konstant stress, kollegor sjuka så man fick täcka extrapass hela tiden. Under en 3 månaders period jobbade jag 60 nätter. I slutändan tappade jag bort mig själv och kände mig förrådd och arg över att jag blev så utnyttjad.


Idag kan jag bli väldigt vresig med hornen på huvudet så fort det blir stressigt en långvarig tid. Jag orkar inte stressa, har inte tålamod för det. Jag är dessutom en person med höga krav. Jag tar mitt jobb seriöst. Så om jag ej hinner med saker, så känner jag mig dålig. Jag får dåligt samvete när jag är otrevlig mot kollegor. Det är inga fula ord utan mer suck och stön.

Hur hanterar man stressymtom? Terapi? Tips? Blir det bättre? Nej, jag kommer inte att skola om mig. Jag ska jobba med detta tills graven kallar på mig.

Jag ser det personligen som att man bränt en säkring och att vi får leva med det. Efter att jag kraschade på mitt gamla jobb finns det bara två lägen: normaltakt eller totalstopp. Känner jag av stressen, så är det bara att stänga ner datorn och åka hem, inget annat att göra.

Meditation har dock hjälpt mig en hel del. (Inte för att det gjort mig mer stresstålig, utan för att man inser att det här skådespelet vi alla deltar i inte är på riktigt eller viktigt alls.)

.
.Arkivforska! Kolla gamla hovrättsprotokoll! Fungerar avledande. Bättre än meditation. Det är visst även numera vetenskapligt belagt det som vi alla redan visste, d.v.s. att det är välgörande att vistas i naturen. Fri horisont är bra. Upp på kullens topp!

En ”jobb förälskelse” brukar pausa alla stress symptom.
Annars är lathet en bra medicin.

Jag lyssnar på lugn musik varje natt. Det första jag gör när jag kommer till jobbet är att slå på lugn musik. Det hjälper en del men inte mot allt såklart. Jag tror också att detta är något man får leva med.
Jag försöker intala mig själv om att ta det lugnt mm, inte stressa mm, men det är svårt.

Håller på att boka tid för samtal, tänkte använda friskvårdspengarna. Få hjälp med mindfullness mm.

Men i slutändan inser man, precis som du säger vilket skådespeleri allting verkligen är.



Ja, du har rätt. Tänkte byta arbetsplats till sommaren. Lathet är en bra medicin men krockar svårt om du är en individ med höga krav på dig själv.

Ja, det är svårt - man fastnar så lätt i de gamla hjulspåren. Bra att du tänkt kolla in mindfullness! Det brukar jag köra till och från jobbet (svårt i början men efter ett par månader så kan man hitta sitt inre lugn även på en buss fylld av skolungdomar som gapar och skriver).

En sak som hjälpt mig är verkligen den att vara övertydlig med kollegor/chefer: "Nu börjar jag känna mig stressad, så nu tar jag en sak i taget". (Man har ju sin lista på saker som man behöver göra under dagen, så ta en sak i taget och när den är avklarad stryk ett streck över den).
Om kollegor eller någon annan ändå propsar på att de "måste" ha hjälp just exakt nu, så är jag tydlig med att: "Ok, jag kan avbryta det jag gör nu och hjälpa dig, men då kommer jag inte hinna göra det här och det här - det får i så fall vänta till imorgon". Alltså vara tydlig med att man inte kan hålla sju bollar i luften, det går helt enkelt inte längre.

Hoppas det löser sig för dig!

Ja, att bege sig ut i naturen är också ett bra sätt att varva ner. En 20-30 minuters promenad i skogen när man känner sig stressad brukar lösa upp knutarna!

.
Ja,motsatsen är att sitta med iåtvänd blick inom fyra trånga väggar. Ut i det fria och se himlen. Det lättar!

Det tar ju tid att repa sig om man nästan gått in i väggen. Kanske svårt om man jobbar i vården, men det som behövs är ju en begränsning av arbetsbelastningen om man ska ha en chans att återhämta sig. Andra arbetsuppgifter eller nytt jobb. Deltid under en period? Sänka kraven på sig själv även utanför jobbet. Vara ute i naturen som sagt, och träna. Sova tillräckligt.

Stress är en sak som knäcker många. Så den grejen är viktig att lära sig hantera.

Men bitterhet över känslan att ha blivit utnyttjad är en helt annan sak, som nästan garanterat kommer att förpesta din tillvaro. Om du inte lär dig att bearbeta den. Talar av egen erfarenhet. Och om man går och är bitter (arg) så tär stressen på en på ett mycket värre sätt också. Och i längden så blir man troligtvis sjuk av ilska och bitterhet också. Och den har en förmåga att spilla över på ens privata relationer också.

Det enklaste tror jag är att man accepterar att man själv drogs med i hetsen och pressade sig själv för hårt. För det är nästan aldrig så att ens pissiga chefer har hotat med pistol eller liknande ändå.

Men poängen är inte att hitta en syndabock, utan att inse att du egentligen har makten att inte låta dig dras med nästa gång som det blir alltför stressigt.

Även om det kan vara svårt att lära sig sätta gränser på ett finkänsligt och vuxet sätt. Så blir allt mycket mera lättnavigerat, från det ögonblick som du bestämmer dig för att inte låta dig rövknullas (mer än absolut nödvändigt) av dina chefer.

Dessutom är det ett mycket bättre förhållningssätt än att bli sårad av att dom försöker utnyttja en. Ta det som en komplimang istället, och lär dig sätta rimliga gränser för hur mycket av dina resurser du är beredd att offra.

För det finns ändå inte en chef i hela världen som kan hålla reda på vad du orkar eller inte. Och om du övar dig på att sätta gränser gentemot chefer och kollegor (utan att vara ett A-hole), så kommer det troligtvis att gynna dig i alla dina relationer också, även privat.

Och, viktigast av allt, din egen självrespekt kommer att bli mycket bättre i långa loppet.

Jag är själv fd arbetsnarkoman under rehabilitering. Nu har jag haft ett antal år på mig att fundera på saker, men idag kan jag inte skylla ifrån min utbrändhet/bitterhet på en enda av mina tidigare chefer.

Även om några av dem var riktiga rötägg. För det var alltid jag som brände ut mig själv genom att acceptera krav som jag egentligen aldrig orkade leva upp till. Dvs ingen annans fel än mitt eget. Och sen gick saker snabbt utför när jag började bli sur och bitter. För då gjorde jag mig osams med både chefer och andra, och ingenting gott kom ut av det.

Hoppas du hittar sätt att hantera både stressen och den eventuella bitterheten. Om inte annat så tål man stress mycket bättre om man kan undvika att bli bitter under resans gång.

Lycka till!

Jag har själv varit (och är) i den situationen.

Mitt råd är: Ta hjälp av en professionell terapeut/psykolog. Det viktiga är att ni klickar. Jag tog min hjälp via privat försäkring genom företaget. Hos den "klinik" jag hamnade hade jag en första screening där jag sedan i princip matchades mot en psykolog som nog skulle passa. Dom hade helt rätt.

Jag har tidigare i livet vid liknande händelser inte riktigt matchat med psykologen och då blir det dessvärre inte helt bra alltid. Så våga säga ifrån och byta om det inte fungerar. Det är en sak att hamna hos "fel" läkare om man bara behöver penicillin för halsfluss, en annan när man ska diskutera sitt psykiska mående.

Det jag sedermera fick hjälp med var att hitta rätt mindfullnessövningar. Även bollplank kring saker som "är det här det du vill" eller "vad vill du prioritera". En annan viktig bit var att på allvar titta på "vad ger mig energi". Träning är ju något som ofta kommer upp. För mig blev det hela att jag nu absolut inte tummar på träningen. Även om det är skitmycket att göra och jag känner att jag håller på att rasa totalt, så går jag och tränar oavsett vilket. En sådan klockren "jag skiter i allt annat, för JAG behöver det här".

Det handlar inte om att lämna andra i sticket eller liknande, utan en medvetenhet att om jag INTE gör det, så slutar det med att jag sjukskriver mig och ligger och gråter i ett hörn.

Dom som inte varit där har ibland svårt att förstå det. Brukar vara samma typ av människor som skryter om att dom "aldrig varit hemma sjuka från jobbet på 25 år".

Så ta hjälp. Skäms inte. Hitta rätt person att hjälpa dig framåt. Det kommer gå galant!

Där håller jag inte med. Eller rättare sagt; innan jag började meditera hade jag hållit med dig, men nu när jag förstått vad det gör med mig - vilken inneboende superkraft det är - så kan jag bara säga att du missar verkligen något. Det spelar heller ingen roll om du sitter på en smutsig bakgata i New Dehli, på en guldtoalett i Trump tower eller ute i naturen - du kan (med lite övning) meditera precis när som helst, var som helst.