2026-11-02, 19:45
  #1
Medlem
Jag tycker om mina föräldrar, men känner ingen större känslomässig närhet till dem. Jag har inget ont att säga om dem. Det var inget våld i hemmet eller andra trauman. De gjorde så gott de kunde. Men det har slagit mig som vuxen att det var inte heller någon större ömhet eller närhet i familjen. Definitivt inte mellan min mor och far, men inte heller så mycket gentemot oss ungar. Vi är tre syskon.

Redan som barn var jag väldigt självständig. Jag tillbringade mycket tid hos kompisars familjer och en del släktingar. Var ibland borta från hemmet under längre perioder, åkte t.ex på semester med kompisens familj och jag saknade aldrig mamma eller längtade hem. Den dagen jag flyttade hemifrån var nästan den bästa i mitt liv. Var så skönt att få luft under vingarna och helt ro om mig själv.

Sedan jag flyttade hemifrån för nästan 20 år sedan har jag behållit kontakten med päronen, men inte mer än nödvändigt. Jag ringer dem lite pliktskyldigt ett par gånger i månaden och hälsar på vid storhelger mm, men vi har liksom inte så mycket att prata om. Det är alltid ganska skönt att åka hem igen.

Någon som känner igen sig? Jag kan inte riktigt sätta fingret på varför det blivit såhär. Jag kan inte säga att jag lider av det, men det känns ändå lite sorgligt att jag inte har den kontakt och närhet till min familj som jag inser att de flesta andra har.
Citera
2026-11-02, 20:09
  #2
Medlem
Det låter inte konstigt eller onormalt på något sätt.

Meningen är väl att du ska klara dig själv och de har gjort sitt. Det är väl ganska naturligt på ett sätt, är inte hälsosamt att ha ett känslomässigt beroende till sina föräldrar. Man brukar ju prata om "att det är dags att klippa navelsträngen" i vissa fall.

Är du känslomässigt stabil i övrigt så har de väl lyckats riktigt bra, tänker jag.

Låter bra att du hör av dig till dem och så, du är förmodligen viktigare för dem än vad de är för dig. Så bra gjort av dig.

Och allt är inte vad det ser ut att vara, bakom glada ansikten och intensiv kontakt kan mycket destruktivt dölja sig. Kanske behöver det spelas spel för att dölja sanningen?
Citera
2026-11-02, 21:03
  #3
Medlem
Suecotes avatar
Ja. Men lite andra förutsättningar. I mitt fall så bodde mamma hemma hos sina föräldrar tills jag var 10. Sedan träffade hon en man och flyttade ihop med honom. Jag blev kvar hos mormor och morfar tills jag var 20 och själv flyttade hemifrån. Kontakten med mamma har varit sådär genom åren, vi har bott långt ifrån varandra och hennes man var odräglig. För tre år sen dog han och i våras dog hon. Jag bodde hos henne sedan hon blev änka, men vår relation blev aldrig detsamma som jag hade med mormor, som i praktiken fick hoppa in som mamma, vare sig hon ville eller inte. Och hon gjorde ett fantastiskt jobb! Jag har tänkt mycket på mammas och min relation och undrat varför det alltid var lite ansträngt. Samtidigt ska ju båda parter göra sitt bästa.

Det är nog en ganska naturlig del av att bli vuxen. Man frigör sig från beroendet av föräldrarna och lever sitt eget liv. Det är ändå viktigt att ni fortsätter umgås, även om det kan fresta på ibland. Den dagen dina föräldrar inte finns längre kommer du att rannsaka dig själv och tänka på om du gjorde allt du kunde för dem och om du gjorde rätt.

Om du får barn så blir det nog lite annorlunda. Då kan dina föräldrar nog glädjas med dig av en ny generation.

Tror du att det betyder mycket för dem att ni har tät och nära kontakt, eller är de nöjda som det är?

Har dina syskon en liknande relation med föräldrarna?
Citera
2026-11-02, 22:23
  #4
Medlem
Citat:
Ursprungligen postat av Suecote
Ja. Men lite andra förutsättningar. I mitt fall så bodde mamma hemma hos sina föräldrar tills jag var 10. Sedan träffade hon en man och flyttade ihop med honom. Jag blev kvar hos mormor och morfar tills jag var 20 och själv flyttade hemifrån. Kontakten med mamma har varit sådär genom åren, vi har bott långt ifrån varandra och hennes man var odräglig. För tre år sen dog han och i våras dog hon. Jag bodde hos henne sedan hon blev änka, men vår relation blev aldrig detsamma som jag hade med mormor, som i praktiken fick hoppa in som mamma, vare sig hon ville eller inte. Och hon gjorde ett fantastiskt jobb! Jag har tänkt mycket på mammas och min relation och undrat varför det alltid var lite ansträngt. Samtidigt ska ju båda parter göra sitt bästa.

Det är nog en ganska naturlig del av att bli vuxen. Man frigör sig från beroendet av föräldrarna och lever sitt eget liv. Det är ändå viktigt att ni fortsätter umgås, även om det kan fresta på ibland. Den dagen dina föräldrar inte finns längre kommer du att rannsaka dig själv och tänka på om du gjorde allt du kunde för dem och om du gjorde rätt.

Om du får barn så blir det nog lite annorlunda. Då kan dina föräldrar nog glädjas med dig av en ny generation.

Tror du att det betyder mycket för dem att ni har tät och nära kontakt, eller är de nöjda som det är?

Har dina syskon en liknande relation med föräldrarna?

När en förälder försvinner så där under uppväxten så bryts ju förälder/barn relationen.

Visst kan man få en bra relation i vuxen ålder men det blir inte riktigt samma sak.
Citera
2026-11-02, 22:42
  #5
Medlem
Citat:
Ursprungligen postat av Suecote
Ja. Men lite andra förutsättningar. I mitt fall så bodde mamma hemma hos sina föräldrar tills jag var 10. Sedan träffade hon en man och flyttade ihop med honom. Jag blev kvar hos mormor och morfar tills jag var 20 och själv flyttade hemifrån. Kontakten med mamma har varit sådär genom åren, vi har bott långt ifrån varandra och hennes man var odräglig. För tre år sen dog han och i våras dog hon. Jag bodde hos henne sedan hon blev änka, men vår relation blev aldrig detsamma som jag hade med mormor, som i praktiken fick hoppa in som mamma, vare sig hon ville eller inte. Och hon gjorde ett fantastiskt jobb! Jag har tänkt mycket på mammas och min relation och undrat varför det alltid var lite ansträngt. Samtidigt ska ju båda parter göra sitt bästa.

Det är nog en ganska naturlig del av att bli vuxen. Man frigör sig från beroendet av föräldrarna och lever sitt eget liv. Det är ändå viktigt att ni fortsätter umgås, även om det kan fresta på ibland. Den dagen dina föräldrar inte finns längre kommer du att rannsaka dig själv och tänka på om du gjorde allt du kunde för dem och om du gjorde rätt.

Om du får barn så blir det nog lite annorlunda. Då kan dina föräldrar nog glädjas med dig av en ny generation.

Tror du att det betyder mycket för dem att ni har tät och nära kontakt, eller är de nöjda som det är?

Har dina syskon en liknande relation med föräldrarna?

Ja, fast i mitt fall var jag alltså ganska obrydd om mina föräldrar redan när jag var ganska liten. Men absolut, det är ju inte heller sunt att åka hem till mamma varje helg när man är 25. I ditt fall låter det ju som det var din mormor som i praktiken var mamma. Fanns det ingen pappa alls i bilden?

Jag har faktiskt barn. Vi kom nog lite närmare varandra när ungarna var små. Morsan är bra med småbarn. Men min äldsta går nu i högstadiet och verkar inte heller särskilt intresserad av att hälsa på farmor o farfar längre.

Brorsan träffar väl föräldrarna lite mer. Men han bor kvar i samma stad, så det är inte så märkligt. Syrran har nog ungefär samma relation som jag har, men pratar kanske lite mer med mamma.

Jag ska ändå ge morsan att hon försöker faktiskt. Hon vill gärna ha en närmare relation med både barn och barnbarn, men det vill sig inte riktigt. Det är väl det som känns lite sorgligt. Så felet kan absolut delvis ligga hos mig. Men samtidigt lyckas mamma inte riktigt knyta an till någon av oss. Vi är alla lite avståndstagande och vi har väl aldrig riktigt pratat om varför det blivit så. Det jag ser är att vi alla verkar tycka att hon är lite jobbig och för "på". Hon vill för mycket och då upplever vi henne som klängig och vi orkar inte riktigt med henne.
Citera
2026-11-03, 08:20
  #6
Medlem
Man-At-Armss avatar
Citat:
Ursprungligen postat av HundenHansson
Ja, fast i mitt fall var jag alltså ganska obrydd om mina föräldrar redan när jag var ganska liten. Men absolut, det är ju inte heller sunt att åka hem till mamma varje helg när man är 25. I ditt fall låter det ju som det var din mormor som i praktiken var mamma. Fanns det ingen pappa alls i bilden?

Jag har faktiskt barn. Vi kom nog lite närmare varandra när ungarna var små. Morsan är bra med småbarn. Men min äldsta går nu i högstadiet och verkar inte heller särskilt intresserad av att hälsa på farmor o farfar längre.

Brorsan träffar väl föräldrarna lite mer. Men han bor kvar i samma stad, så det är inte så märkligt. Syrran har nog ungefär samma relation som jag har, men pratar kanske lite mer med mamma.

Jag ska ändå ge morsan att hon försöker faktiskt. Hon vill gärna ha en närmare relation med både barn och barnbarn, men det vill sig inte riktigt. Det är väl det som känns lite sorgligt. Så felet kan absolut delvis ligga hos mig. Men samtidigt lyckas mamma inte riktigt knyta an till någon av oss. Vi är alla lite avståndstagande och vi har väl aldrig riktigt pratat om varför det blivit så. Det jag ser är att vi alla verkar tycka att hon är lite jobbig och för "på". Hon vill för mycket och då upplever vi henne som klängig och vi orkar inte riktigt med henne.
Vi hade inte heller "större ömhet eller närhet i familjen" som du skriver i ts. Jag tror många föräldrar inser sina brister för sent, när de exempelvis fått barnbarn. Och även om vi som vuxna inte nödvändigtvis klandrar våra föräldrar kan det ibland kännas lönlöst och svårt att stärka familjebanden. Det är något jag hört många vänner säga och känner igen det själv.
Jag försöker ta lärdom av det jag önskade få mer av som barn, jag kramar mina barn varje dag och säger att jag älskar dem. Min sambo har väldigt god relation till sina föräldrar och ett livsmål jag har är att våra barn ska ha samma goda relationer med oss, när de är vuxna.
Citera
2026-11-03, 08:36
  #7
Medlem
J.Doessons avatar
Du kan inte sätta fingret på vad det är men jag tycker att det är tydligt från det jag läser i TS. Du skriver bland annat ”det var inte heller någon större ömhet eller närhet i familjen.”

Well.. där har du problematiken. Eller problem är det ju inte heller eftersom du skriver att du inte lider av det. Så det är snarare förklaring som jag ser det.

Förövrigt känner jag inte igen för jag är uppväxt med ömhet samt närhet. Ville bara försöka hjälpa dig eftersom du inte kunde sätta fingret på vad det beror på. Är dock ingen expert men tror inte att jag är ute och cyklar heller 😕
Citera
2026-11-03, 22:09
  #8
Medlem
Suecotes avatar
Citat:
Ursprungligen postat av HundenHansson
Jag ska ändå ge morsan att hon försöker faktiskt. Hon vill gärna ha en närmare relation med både barn och barnbarn, men det vill sig inte riktigt. Det är väl det som känns lite sorgligt. Så felet kan absolut delvis ligga hos mig. Men samtidigt lyckas mamma inte riktigt knyta an till någon av oss. Vi är alla lite avståndstagande och vi har väl aldrig riktigt pratat om varför det blivit så. Det jag ser är att vi alla verkar tycka att hon är lite jobbig och för "på". Hon vill för mycket och då upplever vi henne som klängig och vi orkar inte riktigt med henne.

Det där med att "aldrig riktigt prata" är inte bra. Jag önskar att jag hade haft mer öppenhjärtliga samtal med min mamma. Jag försökte men det var mycket som var svårt för oss att prata om. Det blev mest korta, praktiska samtal. Trots att vi bodde i samma hus hennes tre sista år. För många års fysisk och emotionell separation... Även om båda behöver göra sin del så grämer det mig att jag inte ansträngde mig mer.

Jag önskar att jag hade haft mer tålamod med min mamma. Jag kunde ha brytt mig mer om sådant som var viktigt för henne. För många mammor blir ens barn aldrig vuxna, och många har svårt att vänja sig vid att inte behövas som mammor längre. Din mamma behöver kanske känna att hon fortfarande behövs och att ni bryr er om henne. Samtidigt kan du vara lite diplomatiskt ärlig och förklara att du vill ha "lagom" kontakt.

Tonåringar är väldigt själviska. Det är naturligt. Som vuxen med egen familj har du förstås ditt eget liv att leva också. En dag lämnar dina barn boet och då kanske de upplever samma sak med dig och deras mamma som du gör nu. Och då är det kanske du som har svårt att släppa taget och saknar barnen.

Jag hoppas du får en bra relation med din mamma. Det är inte lätt att relationen mor-barn förändras så du får ha tålamod med henne och anstränga dig lite för att möta henne i alla fall på halva vägen. Och var ärlig och prata. Jag tror att ni båda kommer att må bättre då.
Citera
2026-11-04, 23:28
  #9
Medlem
Även om du inte tror det nu kommer du att sakna dom när de inte finns kvar längre. Så se till att ta till vara på tiden du har och det är aldrig försent att knyta närmare band.

Citat:
Ursprungligen postat av HundenHansson
Jag tycker om mina föräldrar, men känner ingen större känslomässig närhet till dem. Jag har inget ont att säga om dem. Det var inget våld i hemmet eller andra trauman. De gjorde så gott de kunde. Men det har slagit mig som vuxen att det var inte heller någon större ömhet eller närhet i familjen. Definitivt inte mellan min mor och far, men inte heller så mycket gentemot oss ungar. Vi är tre syskon.

Redan som barn var jag väldigt självständig. Jag tillbringade mycket tid hos kompisars familjer och en del släktingar. Var ibland borta från hemmet under längre perioder, åkte t.ex på semester med kompisens familj och jag saknade aldrig mamma eller längtade hem. Den dagen jag flyttade hemifrån var nästan den bästa i mitt liv. Var så skönt att få luft under vingarna och helt ro om mig själv.

Sedan jag flyttade hemifrån för nästan 20 år sedan har jag behållit kontakten med päronen, men inte mer än nödvändigt. Jag ringer dem lite pliktskyldigt ett par gånger i månaden och hälsar på vid storhelger mm, men vi har liksom inte så mycket att prata om. Det är alltid ganska skönt att åka hem igen.

Någon som känner igen sig? Jag kan inte riktigt sätta fingret på varför det blivit såhär. Jag kan inte säga att jag lider av det, men det känns ändå lite sorgligt att jag inte har den kontakt och närhet till min familj som jag inser att de flesta andra har.
Citera
2026-11-05, 06:29
  #10
Medlem
Är det inte ganska så klassiskt Svenskt/Nordiskt att bli självständiga tidigt och klippa banden med föräldrarna? I Norden bor ca 6% av 25-35 åringarna med sina föräldrar medans siffran i Sydeuropa är runt 50%. Visst folk är fattigare i syd men man har nog också helt enkelt en större familjesammanhållning.

I Sverige lägger vi ju också enorma summor av pengar på äldrevården medans mycket av detta görs gratis eller till mindre subventioner i syd.
Citera
2026-11-05, 07:48
  #11
Medlem
busy-signals avatar
Citat:
Ursprungligen postat av Favoritgame
Är det inte ganska så klassiskt Svenskt/Nordiskt att bli självständiga tidigt och klippa banden med föräldrarna? I Norden bor ca 6% av 25-35 åringarna med sina föräldrar medans siffran i Sydeuropa är runt 50%. Visst folk är fattigare i syd men man har nog också helt enkelt en större familjesammanhållning.

I Sverige lägger vi ju också enorma summor av pengar på äldrevården medans mycket av detta görs gratis eller till mindre subventioner i syd.

Jo nog är det klassiskt i norden, men det finns inget naturligt med det. Tvärtom så har vi hamnat här tack vare 200 år av social ingenjörskonst med syfte har varit att splittra familjerna och i förlängningen oss som individer också. Dvs lika länge som det har funnits en allmän skolgång.

Och tyvärr har det varit ruskigt framgångsrikt. Eftersom vi Svenskar idag är ett folk som är både rotlöst och på god väg att utrota oss själva, eftersom vi knappt fortplantar oss längre. Som fängslad boskap oftast slutar göra.

Jag kommer själv från en släktgren som har decimerat sig själv under de senast 100 åren, på gränsen till utrotning, trots att vi är och har varit ett skötsamt och begåvat folk. Det är trist, men så går det när allt flera börjar prioritera utbildning och karriär till förmån för familjebildning. Vissa missar att skaffa barn helt, och vi inser kanske inte våra idiotiska misstag förrän vi bokstavligen är för gamla. Om någonsin.

Här är ett tidsdokument från 1984, i form av en 35 minuter lång film med namnet "Vi Finns!":
https://www.youtube.com/watch?v=H4t3GArR-74

Den utger sig för att vara ett slags "dokumentärskildring av generationsklyftor, i ett samhälle i förändring", men är i själva verket filmad med skådespelare som (gissningvis) läser efter manus.

Syftet är ganska uppenbart, nämligen att hamra hem "tidsandan" hos både föraldrar och unga, dvs "Det är ok, och önskvärt, att bryta så tidigt som möjligt med föräldrarna!! För vi måste alla gå vidare med våra liv och stå på våra egna ben. Sån är naturens gång, och ingen är hjälpt av att man låter sig bromsas av bakåtsträvande stofiler till föräldrar!"

Så i mina ögon är filmen ett bevis för att den nordiska familjesplittringen har hejats på av våra myndigheter under många årtionden. Ungefär som en farmare hanterar sin boskapsflock, så att den skall bli lönsam och lättskött.

Det är jättetrist tycker jag, och jag hoppas att flera föräldrar skall ta börja ta befäl över sina egna familjer igen. Men jag fattar också att det är lättare sagt än gjort i den galna samtid vi lever i.
Citera

Skapa ett konto eller logga in för att kommentera

Du måste vara medlem för att kunna kommentera

Skapa ett konto

Det är enkelt att registrera ett nytt konto

Bli medlem

Logga in

Har du redan ett konto? Logga in här

Logga in