Hitta balans mellan sparande och leva sitt liv?

Om du går in och tittar på ditt orangea kuvert, så har du svaret där.

Otroligt bra och diversifierade svar här! Tacksamt!

Jag skall försöka svara alla i tråden samtidigt i detta inlägg. Lite bakgrund. Vi är relativt unga i vår 30 års ålder, och har eget boende. Vi har bra löner, en bra bit över medel för oss båda. Med låga utgifter. Vi kan bekvämt spara 350.000:- per år. utan att snåla in på livet.
Vi reser gärna (har inget större behov för dyra utomlandsresor idag). Däremot är vi friluftsmänniskor. En större bil skulle bl.a. innebär större frihet, bekvämlighet och skulle faktiskt öppna upp för fler bilresor/camping med eller i bilen. Då bilen har plats och möjlighet för detta. Med barn tar man all bekvämlighet man får då allt är så omständigt. Med vår nuvarande bil som är gammal som gatan fungerar inte detta. Jag personligen cyklar redan till arbetet.

Med ett bilköp på flera hundratusen skulle vi inte ligga i sjön. Vi kan få ihop den summan relativt snabbt igen. Men snålheten går väl i vägen för oss. Jag vet att pengarna inte alltid gör bättre nytta i fonder eller på bankkontot. Men det tar emot att ta ut dessa i något som rent ekonomiskt förlorar värde. Men självklart skulle ge mervärde i form av upplevelser mm.

Edit: vår samlade "förmögenhet" är idag närmare 2milj. Med den större delen bundet i huset.

De flesta som har ok ekonomi nöjer sig väl ändå ofta med att veta att man kunde haft en fin bil? Så fungerar det i alla fall för min del. När jag inte hade några pengar så hade jag lust på en fin bil och tänkte att den dagen jag kan köpa en fin bil så gör jag det. På samma sätt la jag massa pengar på dyra märkeskläder när jag var ung och inte hade mer pengar än det jag fick från sommarjobb. På något sätt är det väldigt billigt att känna att man kan köpa ting om man vill, för då behöver man inte göra det. Eller är det bara jag som känner så?

Sen börjar man förstå att ingen bryr sig vad för bil du har eller vad för kläder du bär. Gillar man att spara och därför har fått en bra ekonomi så blir det ännu jobbigare att lägga "onödigt" mycket pengar på såna saker.

Jag gillar att resa, men vet att en resa inte blir mer minnesvärd för min del om jag flyger business eller bor på ett fint hotell. Det är inte min typ av resa.
Jag gillar bilar, men efter att ha haft en bil som jag gillade men plånboken hatade så har jag nu bytt till en bil som inte ger mig några direkta känslor alls men som plånboken älskar. För min del var det inte värt det.

Förstår in poäng helt!
Jag skulle ha varit tydlig med att ingen av oss riktigt bryr oss om vad andra tycker. Vi går i enkla kläder, köper inget märkes och absolut inget som ska imponera på andra. Vi är nog långt förbi det där. Däremot köper jag gärna saker av kvalité som jag vet håller åren. Har kallingar kvar från högstadiet som fortfarande håller.

Det tror jag alla som är inne på ett forum för privatekonomi är eniga om. Jag tror inte det här är platsen där vi hittar folk som går och köper en ny vinterjacka för 7000 varje vinter, eller som byter till ny bil var tredje år för att "alla grannar gör ju det".

Men det hela är ju en spännande balansgång. Kommer man att bli väldigt gammal och känna att pengarna är ett hinder när man är 75 och helt frisk och vill resa mycket eller kommer man att sitta då och fundera på varför man inte unnade sig mer när man var ung och frisk? Det vet vi ju inte.

Min egen filosofi är att inte säga nej till saker jag tycker är kul, men tänka över vad som ger mycket lycka för pengarna. Att gå ut och dricka öl med en vän gör jag gärna. Men jag får inte en mycket bättre upplevelse om jag byter ölen till en flaska Moet.

Balansen ligger i när du tar den pengen som du kan spara och kastar i sparande, för små bäckar stora och det är på så sätt man bygger kapital. Det behöver inte vara flera tusen i månaden utan bara någon hundring då och då.

De som har ett bra sparande har det för att dom inte slösar upp pengarna.

Ofta är det väl så att genuina sparare inte har någon stor vilja till konsumtion. Själv köper jag det jag vill sedan ett antal år tillbaka. Men det blir inte speciellt mycket konsumerat, då jag helt enkelt inte har så stort intresse för konsumtion. (En stor bostad är väl det enda "onödiga").

Det är väl så för dig att du har motstridiga viljor. Dels att spara och delas att slösa. Och det är då konflikten du känner av uppstår.

Jag personligen tycker det är i minsta laget, men jag är aningen extrem.

Men kan du och tjejen lägga undan 350.000 på ett år, och faktiskt gör det under ett eller två års tid, så är det klart ni kan köpa bil för pengarna.

Eller så sparar ni dessa 700.000 vilka med 7% avkastning växer till 2 miljoner på 15 år (vi vet inte hur gamla era barn är, men jag gissar de är små), vilket blir en fin handpenning till barnens första bostäder i vettiga bostadsområden.

Men om dom cashar in bostaden - tränger ihop sig i 20 kvm (köpt eller hyra) o äter nudlar - är utan bil - avstår från utlandsresor - delar på mobil förr fanns bara en tel för heeelaa familjen - turistar via SL o Buss för pensionär inom landet (brukar finnas platser över) o skiter i att tänka arv till efterlevande- o minst 7% värdeökning på alla ihoprannzakade penggar - så kan de leva som nästintill miljardärer de sista 10 åren i sina liv. OCH DÅ KANSKE DE INTE HELLER DÖR NYFIKNA -beroende på vad de då vill bränna sina pengar på

Barnen får ju ett automatiskt sparande varje månad och har redan ackumulerat rätt bra summor. Men man behöver kanske inte lägga 350.000:- per för barnen?

Hahahaha! Fick mig ett rejält gott skratt av det här.
Som en gammelförälder brukade säga: dö inte nyfiken!

Enligt din beskrivning så har du kommit långt i vad jag anser vara en stabil ekonomi. Jag anser att om man är i början av sin karriär så bör man prioritera sitt boende och sträva efter att inte ha mer än 50% av boendet belånat. Ligger man under 50% belåning så är man mindre känslig för räntehöjningar.

Jag är nog över 20 år äldre än er men när jag var i början på 30 års åldern så satsade jag på att ha min bostadsrätt i Stockholm helt obelånad. Körde en 20 år gammal bil fast mina grannar påtalade att med mitt jobb borde jag köra BMW. Jag sparade dock mina pengar till ett kommande husköp och när första barnet kom köptes en villa i en förortskommun. Var då tvungen att belåna 50 % av huset till köpeskilling och renovering. Allt jag har köpt efter husköpet har jag sparat till, nyare bilar, semester, solceller, batteri och en helt ny elbil i år. Har även sparat en hel del på börsen. Planen är att spara 1 000 000 kr på börsen på 10 år för att använda till kommande renoveringar på villan och en ny bil om ca 5-10 år. Jag har slutat amortera då jag känner att inflation och värdeökning på huset kommer att trycka ner lånet så att det kanske bara är 10-20 % belåning när jag är pensionär.

Det jag skulle gjort annorlunda med facit i hand är att jag unnat mig lite mer när jag var yngre än vad jag gör idag. Har varit för snål mot mig själv och det var inte förrän vid 50 jag kom på att vad ska jag med alla dessa pengar till om jag inte unnar mig något. Numera äter jag lunch på restaurang varje dag, kör en helt ny bil och åker på 2 utlandssemestrar varje år. Allt betalas kontant och jag har inte tagit några nya lån sedan jag var i 30 års åldern. Sparar ca 10 000 kr i mån även om mycket går åt till semestrarna. Så att spara 350 000 kr om året låter mycket om ni inte tjänar mer än median eller inte har några barn att försörja. Så jag rekommenderar att unna er saker i vardagen och åka på trevliga friluftsäventyr. Har själv vandrat i både Norge, Schweiz, Spanien och Italien. Hade gärna gjort både Mount Blanc och Kilimanjaro men mitt vandringssällskap har inte ekonomin till detta och börjar bli till åren så vänta inte för länge med era drömmar.