8-årig flicka tvångsomhändertagen av SOC, mycket pekar på felaktig bedömning av SOC

Totius, du skriver att vi går för långt med personangrepp. I samma inlägg kallar du oss tre för “störda personer” som är “direkt samhällsfarliga med er idioti”.

Det jag har gjort är att citera dig. Ordagrant, med datum. Om dina egna ord känns som ett angrepp när de läses upp, är det inte mig du ska vara arg på.

Och lägg märke till orden du väljer. I januari skrev du att “störda personer” fick “fritt spelrum vid myndighetsutövning”, och att vård- och myndighetspersonal som agerar egenmäktigt och godtyckligt är “direkt samhällsfarliga”. I dag använder du exakt samma ord, men om dem som kritiserar myndigheterna.

Jag respekterar att du har erfarenhet som närstående och att du har drivit ärenden om fel och brister. Det är viktigt arbete. Det är just därför det är så svårt att förstå varför du i dag försvarar det du då kritiserade.

Men frågan står kvar: varför fick Elsa inte träffa sin pappa på sju månader? Det går inte ihop. Jag kan inte hitta någon rimlig förklaring till det. Kan du det?

Här i tråden verkar LVU-motståndarna tro att vi har sakliga och opartiska medier och att problemen är begränsade till handläggarna på socialtjänsten. Att vi har ett närmast kollapsat välfärdssystem tycks ligga långt utanför deras horisont.

Totius, jag är ingen LVU-motståndare. Jag vill att lagen följs.

LVU behövs. Det finns barn som måste skyddas från sina föräldrar, och för dem är lagen livsviktig. Men just därför måste den tillämpas så som den är skriven: med en saklig och opartisk utredning, med mildare alternativ prövade först, och med en dokumenterad påtaglig risk. Och när den inte följs måste det få konsekvenser.

Att kräva det är inte att vara emot lagen. Det är att ta den på allvar. Den som accepterar att lagen inte följs, bara för att resultatet blev ett LVU, är den som undergräver den.

Och nej, jag tror inte att problemen är begränsade till enskilda handläggare. Jag har skrivit flera gånger att det är ett systemfel: hur utredningar byggs upp, hur domstolarna lutar sig mot dem och hur ansvaret späds ut tills ingen bär det. Där är vi faktiskt överens. Du skrev själv i januari att “problemet grundas i att rättssystemet inte fungerar”.

Om medierna: i december frågade du varför Sveriges Radio skulle riskera en medieskandal och förlorat förtroende genom att ge en missvisande bild. I dag är medierna inte längre sakliga och opartiska. Men det är inte bara medierna. Ensolution och Lex Sarah-rapporten kom fram till samma sak, och de är inga journalister.

Ett kollapsat välfärdssystem är inte ett argument för att lita på det. Det är ett argument för att granska det.

O med din lilla egna erfarenhet från några få enskilda ärenden så tror du att du är språkrör för hur hela vården fungerar och kallar alla som säger emot för idioter...
Vad jag har hört och sett så är psykologer dom som är absolut trögast att ha att göra med inom vården så om du har 4 månader som referens tid för att skicka en remiss så måste det vara dessa som du haft att göra med... Detta blir då alltså en sanning med ditt sätt att resonera...

Jag ska lära dig nåt som du kan ta med dig för framtiden... det är stor skillnad på handläggningen om en läkare själv inser sina begränsningar ang sin patient och väljer att remittera den patienten till en annan vårdinrättning och när patienten inser sin läkares begränsningar och begär att bli förflyttad... kallas prestige...

Återigen så kan detta klassas som en muntlig orosanmälan vilker man tycker media borde vara förstående till.

Man kanske ska tänka till ett varv till om varför vården fortsatt känner denna oro?

Doktorn, så nu är beviskedjan: vården kände oro, framförde den muntligt, ville inte skriva under på den, och fortsätter att känna den.

Det är en ganska ovanlig sorts bevisning. En oro är ingen iakttagelse. Den går inte att kontrollera, inte att motbevisa och inte att ställa någon till svars för. Det är just därför det finns ett krav på att utredningar ska bygga på konkreta omständigheter, och inte på känslor.

Visst kan en orosanmälan göras muntligt. Men när vården inte vill stå bakom sin oro skriftligt, i ett ärende där ett barn sedan skiljs från sina föräldrar i sju månader, är det inte media som borde vara förstående. Det är något som borde väcka frågor. Vem vill inte sätta sitt namn under en bedömning man är säker på?

Och om vården “fortsatt känner denna oro”, trots att Elsa nu bor hemma, inte längre behöver dropp och mår bättre, så finns det en enkel väg: gör en ny orosanmälan, skriftligt, med de konkreta omständigheter som oron grundar sig på. Då kan den prövas. Det är så systemet är tänkt att fungera.

Tills dess är “vården känner oro” lika mycket bevis som “jag har en känsla”. Och på den sortens underlag ska man inte skilja ett barn från sin familj.

Nej lol!

Vafan pratar du om? De sa åt läkarna att skicka in en formell anmälan eftersom de begick ryktesspridning. Dessutom var det falska uppgifter, det är varför de inte skicka in en formell anmälan. För att de ljög.

Precis som du.

Prova att fråga din AI om följande, ditt snille:

Utgå från ett 7-årigt barn som har behandlats för tarmsjukdomen PIPO sedan det var 2 år. Specialistkliniken är Akademiska (Uppsala) och hemsjukhuset är USÖ (Örebro). Antag att föräldrarna vill byta specialistklinik till Sahlgrenska (Göteborg) och ber ansvarige läkaren på USÖ om en remiss. Vilket underlag måste en sådan remiss innehålla och hur lång tid kan den ta att sammanställa den om föräldrarna ber om den i slutet av maj (strax innan semestertiden)?

Svar från Gemini:

En remiss för ett barn med Pediatrisk Intestinal Pseudo-obstruktion (PIPO) – en komplex och sällsynt diagnos – kräver ett mycket omfattande underlag, särskilt när vården har pågått under fem års tid (från 2 till 7 års ålder).
Eftersom föräldrarna ber om remissen i slutet av maj, precis innan sjukvårdens sommarperiod, påverkas tidsaspekten avsevärt.
1. Vad remissen till Sahlgrenska måste innehålla
Mottagande specialistklinik på Sahlgrenska Universitetssjukhuset behöver en komplett bild av barnets sjukdomshistoria för att kunna bedöma om de kan ta över ansvaret och hur vården ska läggas upp. Remissen från Universitetssjukhuset Örebro (USÖ) måste innehålla:

• Sjukdomshistoria (Anamnes): En detaljerad sammanfattning av förloppet från 2 till 7 års ålder, inklusive frekvens av skov, sjukhusinläggningar och nuvarande stabilitet i sjukdomen.
• Diagnostiskt underlag: Kopior eller utförliga sammanfattningar av alla gjorda undersökningar som ligger till grund för PIPO-diagnosen. Detta inkluderar buköversikter, kontraströntgen, tunntarmsmanometri, kolonmanometri samt eventuella operationsberättelser och biopsitjocklekar/patologisvar (t.ex. histopatologi av tarmväggen).
• Nuvarande och tidigare behandling:
  • Nutritionsstatus: Detaljer kring nutritionen, vilket är kritiskt vid PIPO. Behandlas barnet med TPN (total parenteral nutrition), sondmatning (enteral nutrition) eller specialkost? Exakta ordinationer och volymer krävs.
  • Läkemedel: Nuvarande medicinering (prokinetiska medel, antibiotikacykler mot bakteriell överväxt, smärtlindring etc.).
• Kirurgiska ingrepp: Dokumentation om barnet har stomi (t.ex. ileostomi/cekostomi), gastrostomi (PEG) eller central venkateter (CVK/Port-a-cath) för TPN, samt eventuella komplikationer kopplade till dessa (t.ex. kateterassocierade sepsis-episoder).
• Aktuellt status och tillväxt: Senaste tillväxtkurvorna (vikt, längd) och aktuellt kliniskt mående.
• Vårdbehov och nätverk: Information om behov av hemsjukvård, assistans, samt samarbete med skola och lokala resurser.
• Frågeställning: En tydlig beskrivning av syftet med remissen (t.ex. "Övertag av specialistansvar för uppföljning och behandling").

2. Hur lång tid tar det att sammanställa underlaget?
Att sammanställa fem års komplex dokumentation från både hemsjukhuset (USÖ) och den tidigare specialistkliniken (Akademiska sjukhuset) är tidskrävande.

• Effektiv arbetstid: För läkaren tar det ofta flera timmar av aktivt arbete att gå igenom fem års journaler, diktera en sammanfattning och samla in relevanta bilagor (röntgensvar, patologirapporter).
• Kalendertid (Normalt): Under vanliga omständigheter brukar en sådan här remiss ta runt 2 till 4 veckor att färdigställa och skicka, eftersom läkaren måste prioritera akuta patienter och löpande mottagning.

Sommarens påverkan (Begäran i slutet av maj)
När förfrågan kommer i slutet av maj uppstår en flaskhals i systemet:

• Hämta hem journaler: Eftersom barnet har behandlats på Akademiska sjukhuset måste USÖ-läkaren ofta först begära in och läsa journaler därifrån om de inte är direkt tillgängliga via sammanhållen journalföring. Detta tar extra tid.
• Semesterperioder: Från mitten av juni går sjukvården in i sommarläge. Bemanningen halveras och fokus skiftas nästan helt till akut vård.
• Fördröjning: Om läkaren inte hinner skriva remissen innan sin egen eller sekreterarens semester, blir den liggande. En begäran i slutet av maj riskerar därför att inte bli helt klar och skickad förrän i augusti eller september.

Slutsats om tidsåtgång: Om föräldrarna ber om remissen i slutet av maj kan den faktiska handläggningstiden (innan remissen fysiskt anländer till Sahlgrenska) tyvärr sträcka sig till 2–3 månader på grund av den stundande sommarledigheten, om inte läkaren prioriterar den som ett akut övertag (vilket sällan görs vid stabila, elektiva byten).

Ser du? En begäran i slutet av maj riskerar därför att inte bli helt klar och skickad förrän i augusti eller september.

Det är fortfarande betydligt mindre än ett år.

Sen bad du ain att ge dig det svaret du ville ha.

Ingen har heller sagt att denna oro utifrån nuvarande omständigheter ska ligga till grund för att ett barn ska skiljas från sin familj.

Men känner de denna oro så är det läkarnas plikt att lyfta detta för socialtjänstens kännedom. Att de inte gör det skriftligen har jag full förståelse för, speciellt då det de har sagt på ett internt möte har läckt till media.

Det säger en hel del om hur komplicerad och vinklad diskussionen är.

Speciellt när det framställs i media som att vården har "försökt påverka" socialsekreterarna.

Du är totalt tappad bakom en vagn.

En oro kan inte vara falsk! Upplever de att VH inte agerar som brukligt och utifrån situationen har tankar kring hur vederbörande mår psykiskt så är det deras plikt att lyfta detta.

En multig anmälan är precis lika formell som en skriftlig. Jag förstår precis varför de inte gjorde det när de får ett sådant gensvar.

Klart man kan okynnesanmäla.

Det är helt efterblivet att inte tro det.

Det är ingen muntlig anmälan hahaha!

Det är bara i din skalle som något sånt skulle vara acceptabelt under omständigheterna.

Snälla, om de nu kände sådan seriös oro bör de ha skickat in den formella anmälan. De gjorde inte det eftersom de visste att de ljög.