Citat:
Du är helt ute och cyklar.
Först och främst: En orosanmälan till Socialtjänsten kan göras av vem som helst och av vilken anledning som helst. Sedan är det upp till Socialtjänsten att värdera och utreda detta som dom vill. Så vart ev. orosanmälningar kommit ifrån , och varför, kan man omöjligt veta.
Generellt när det gäller myndighetsutövning och barn så har myndigheten skyldighet att göra en orosanmälan om man misstänker/upplever att barnet kan fara illa. Det är en del av Barnkonventionen. Sedan är det ju som sagt upp till Socialtjänsten att värdera och utreda detta som dom vill. Nu verkar ju du själv bara dra slutsatsen om att orosanmälan gjorts för att föräldrarna inte haft uppsikt. Men detta faktum finns ju inte konstaterat någonstans. Det skulle därför kunna handla om orosanmälningar av helt andra anledningar - och som kanske inte ens har med föräldrarna att göra!? Att man generellt känner oro för detta barnet efter det den varit med om, är väl inte konstigt? Av den anledningen är det ju bara bra att man gör orosanmälningar så att hon får all hjälp och stöd hon behöver!
Generellt när det gäller myndighetsutövning och barn så har myndigheten skyldighet att göra en orosanmälan om man misstänker/upplever att barnet kan fara illa. Det är en del av Barnkonventionen. Sedan är det ju som sagt upp till Socialtjänsten att värdera och utreda detta som dom vill. Nu verkar ju du själv bara dra slutsatsen om att orosanmälan gjorts för att föräldrarna inte haft uppsikt. Men detta faktum finns ju inte konstaterat någonstans. Det skulle därför kunna handla om orosanmälningar av helt andra anledningar - och som kanske inte ens har med föräldrarna att göra!? Att man generellt känner oro för detta barnet efter det den varit med om, är väl inte konstigt? Av den anledningen är det ju bara bra att man gör orosanmälningar så att hon får all hjälp och stöd hon behöver!
Jag växte upp med stämdiga anmälningar och kan garantera dig att det endast var till skada då de aldrig gjorde något gott för mig. Jag var också ett barn som då behövde tvåmgsåtgärder i min familj.
Att anmäla barn urskiljningslöst lär dem att frukta vuxenvärlden. Ett barn som far illa berättar sällan och allt det säger till socialtjänsten vidarebefordrar de till föräldrarna. Om då barn som inte överhuvudtaget far illa, utsätts för att föräldrarna anmäls för att barnen berättat om förövare utanför familjen, lär barnen att det är farligt att berätta även om de förövare som de saknar samma lojalitet till samtidigt som då övergreppen faktiskt kan bli värre.
Använd hjärnan. Jagar man offer så lär man offren att de är vilja som får repressalier. Om barn automatiskt ska frukta socialtjänsten om t.ex tränaren våldtar dem samtidigt som de vet att andra barn kan omhändertas, minskar deras tillit till systemet.
Sedan angående vuxna så vill inte heller vuxna människor som varit brottsutsatta prata med var och varannan myndighet om det.
Jag har själv sökt vård i åratal för PTSD och vägrades både utredning som behandling + att man förvanskat allt jag sagt, utelömnat majoriteten av saker jag berättat och vinklat allt emot mig.
Vet du varför? Akademiker är inte så otroligt bra som många av er har bilden av. De bär inte omkring på någon gigantisk medkänsla, kompetens, eller intelligens.
Du är ett bra exempel på det som inte förstår varför det är barn som far illa i sina hem som vi ska fokusera på, att vi inte ska jaga barn och utgöra ett hot mot dem så fort andra vuxna utanför familjerna ger sig på dem. Det är ingen som vill sitta år efterår efter år framför en akdemikeridiot som sitter och rynkar på näsan
Jag växte upp med systemet. Jag vet hur mycket mer skada det gör och hur lite hjälp de som verkligen behöver det får. Och nej, vi har inte genomgått någon stor förvandling de senaste åren.
Sluta jaga brottsoffer med okynnesanmälningar!
Jag är inte 14, dra upp huvudet ur ditt akademikerarsle och inse att allt du tror på, inte innebär en kollektiv sanning utan är en teoretisk hypotes du applicerar på verkligheten.