Citat:
Ursprungligen postat av
AskMeAboutJesus
Ordet ”religion” härstammar från latinets religio, men dess etymologi har debatterats sedan antiken. Det finns framför allt fyra klassiska etymologiska spår:
1. Relegere – Noggrannhet, uppmärksamhet och vördnad. Cicero
Betydelse: Re-legere betyder att ”läsa om”, ”gå igenom noggrant”, ”beakta” eller ”reflektera över”.
* Tanken bakom: Cicero ställde religio i motsats till superstitio (skuggaktig eller oöverlagd skrock). För Cicero handlade religio om att noggrant och conscientiöst (med samvetsgrannhet) beakta och utföra det som rör det gudomliga eller de gemensamma rituella plikterna.
* Perspektiv: Kärnan är inre noggrannhet, omtanke och respekt inför tillvarons ordning snarare än blinda dogmer.
2. Religare – Bandet som förenar eller binder samman. Lactantius
Betydelse: Re-ligare betyder att ”binda samman”, ”knyta an” eller ”fästa” (samma rot som i engelskans ligament eller obligation).
* Tanken bakom: Lactantius argumenterade emot Ciceros etymologi och hävdade att religio kommer från det band av p any/gudomlig plikt som binder människan till Gud.
* Perspektiv: Kärnan är relationen, förpliktelsen och samhörigheten — ett inre eller yttre band mellan människan och det gudomliga (eller människor emellan). Det är denna etymologi som i folkmun och modern tid blivit den mest spridda förklaringen.
3. Re-eligere – Att välja på nytt. Augustinus
Betydelse: Sammansatt av re- (igen) och eligere (att välja).
* Tanken bakom: Augustinus menade att människan genom försummelse eller fall har förlorat sin kontakt med det gudomliga ursprunget, och att religion handlar om att aktivt återvälja Gud.
* Perspektiv: Kärnan är en viljeakt, upprättelse och omvändelse — att aktivt söka sig tillbaka till sin ursprungliga källa.
4. Relinquere – Att avskilja eller lämna åt sidan. Antika romerska jurister och grammatiker.
Betydelse: Att avskilja, lämna eller reservera.
* Tanken bakom: Här syftade religio ursprungligen på något som var avskilt från det profana/vardagliga — tabubelagt, helgat eller reserverat för sfärer utanför det vanliga mänskliga livet.
* Perspektiv: Kärnan är gränsdragningen mellan det heliga och det profana. Gemini
Men viktigare är väl att grupper har en gemensam världsbild som skild från andra gruppers världsbilder?
De religiösa vördar sin världsbild som binder dem samman i deras sökande och avskiljer dem från andra grupper.
Jag tycker att den mest troliga är Cicero eftersom han ju skrev om det först, och det är dessutom den mest logiska och passande härledningen.
Lactanius verkar mer ha försökt att anpassa det till ett specifikt kristet perspektiv. Det blir fel för romarnas relation till gudarna och hur de såg på religion.
Augustinus är ute och seglar när han tror att det handlar om att "återvälja" eftersom religion inte är ett val, det är en slutsats. Man kan inte bara välja att från och med Ramadan ska jag vara muslim, sedan under hanukka väljer jag att vara jude, o.s.v. Det fungerar inte så, man kan inte välja. Man måste bli övertygad, och sedan kan man inte hur som helst välja en annan övertygelse.
Så den härledningen är uppenbart fel.
Och att, slutligen, koppla det till att det syftar på något som är avskiljt eller lämnat åt sidan blir bara fel när man tittar på att religion är något centralt. Visserligen kan man hävda att det passar för att man anser att gudar är avskiljda från världen, men då skulle det bara syfta på gudarnas avskildhet, inte på religionen i vardagen, alltså riter och traditioner, vilket blir lite konstigt när det ju är just det som i huvudsak är "religionen".
Alltså, de tre senare härledningarna (Lactantius, Augustinus och ”juristspåret”) är i hög grad enbart teologiska efterkonstruktioner, medan Ciceros härledning bäst stämmer överens med den romerska kulturen och hur ordet användes innan kristendomen ens fanns.
