8-årig flicka tvångsomhändertagen av SOC, mycket pekar på felaktig bedömning av SOC

Jasså? Hur kommer det sig att detta LSS ansvar väger så tungt (det är dessutom påhittat av dig att det är där det brister) men deras granskning av vården och involverade myndigheter bara är vinkling.

Där håller jag med dig, Totius. Att SIP fortfarande inte fungerar efter 16 år är en skandal, och de familjer som bollas runt och hamnar mellan stolarna borde få betydligt mer uppmärksamhet.

Men det är inte antingen eller. Elsas fall är inte ett undantag från de problemen. Det är ett exempel på dem. Vården, socialtjänsten och LSS arbetade inte ihop. Vården drog sina slutsatser, socialtjänsten tog över dem utan att pröva dem, och när socialtjänsten senare ville veta vad som egentligen hade hänt fick de svaret “kontakta IVO”. Om något är ett SIP-haveri är det väl det.

Att familjen fick mycket stöd ändrar inte frågan. Mängden insatser säger ingenting om huruvida de var rätt, eller om LVU var rätt. Och LSS var inte skälet till LVU. Skälet var misstanken att Elsa utsattes för “misshandel via sjukvården”. Det är den misstanken som har granskats, och den har inte hållit.

Du säger att människor skräms från att söka vård på grund av mediedrevet. Jag tror att det är tvärtom. Det som skrämmer föräldrar är att ett barn som söker vård kan tas från sin familj i sju månader på ett underlag som aldrig prövades. Medierna har inte skapat den rädslan. De har rapporterat om varför den finns.

Så visst, rikta ljuset mot LSS-bristerna i Elsas fall. Och mot SIP. Och mot alla familjer som inte får hjälp. Men då ska ljuset riktas mot hela kedjan, inte bara mot den del som passar ens egen slutsats.

Tack, doktorn. Då är vi överens: pappan var inte farlig.

Men då har du gett mig svaret på en annan fråga än den jag ställde. Även om man av andra skäl valde att inte placera Elsa hos pappan är det ett separat beslut att hon inte fick ha fysisk kontakt med honom på sju månader. En umgängesbegränsning enligt LVU ska vara nödvändig för barnets skull, och den ska bedömas för varje förälder för sig. Om pappan inte var farlig, vad gjorde den begränsningen nödvändig?

Sedan orosanmälan från 2023. Den är två år gammal, och du vet inte varifrån den kom. En orosanmälan är heller ingen bedömning. Den är en signal som ska utredas. Vad kom den utredningen fram till? Om den inte ledde till något är den inget underlag. Och LVU handlar om den risk som finns när beslutet fattas, inte om vad någon anmälde två år tidigare. Gamla uppgifter kan vara relevanta bara om de visar en risk som fortfarande finns.

Så frågan står kvar, och nu blir den ännu tydligare. Elsa hade en förälder som ingen anser var farlig. Ändå fick hon inte träffa honom på sju månader. Var finns den dokumenterade bedömning som visar att det var nödvändigt?

En iakttagelse efter flera dagar i den här tråden. Lägg märke till hur argumenten för beslutet är uppbyggda.

En bedömning blir ett faktum. En oro blir ett faktaunderlag. Och en misstanke blir skäl nog för ett av de mest ingripande beslut samhället kan fatta: att skilja ett barn från hela sin familj.

Se på orden som använts här:

Vården visste att symtombilden “sannolikt” inte stämde.
Vården “upplevde” det nödvändigt att isolera Elsa.
Det fanns “otroligt starka indikationer”.
Utredningen “ska vara klar om” kommunen följt rutin.
Felen är “bagatellartade”, fast ingen har läst utredningen.
Orosanmälningarna innehåller “säkert” dokumentationen, fast ingen har sett dem.
Och när inget annat räcker: “det är komplext”, “vi kan inte veta”.

Sannolikt. Upplevde. Indikationer. Säkert. Det är inte bevis. Det är antaganden.

Och osäkerheten används bara åt ett håll. När det gäller mamman räcker en misstanke. När det gäller pappan räcker det att han inte höll med. Men när familjen pekar på journaler, matdagbok och tillväxtkurvor krävs exakt dokumentation av varje detalj.

Så fungerar inte LVU. Det är den som vill ingripa som ska visa att risken är påtaglig, med konkreta omständigheter. Det är inte familjen som ska bevisa att den inte fanns. “Vi kan inte veta” är ett argument för försiktighet innan man ingriper, inte ett skäl att ingripa.

Om underlaget räckte borde det gå att visa. Efter alla dessa kommentarer har ingen gjort det.

Det är just det som jag läste om att när man upptäcker att inte droppet har stämt och presenterar denna fakta för rätten att det som står i orosanmälan inte stämmer så spelar det ingen roll.. fakta hade precis noll betydelse... Sååå att man har ändrat från mbp för att den orosanmälan inte höll för en juridisk granskning vilket man inte vågade chansa på när Victoria har en pappa med sån juridisk kunskap...så var det ändå just den biten som låg till grund för domen....Är jag förvånad. att det kan gå till så här.... Svaret är nej...Det enda som förvånar mig är att man tom gör sånt mot ett sjukt barn... Och för att vara tydlig jag har ingen tvekan om att vården i Örebro var livrädda för att det skulle komma fram att man bedriver en vård som Ivo sagt att man inte är kompetent nog att bedriva

Vi är helt överens om att pappan i sig inte utgjorde en risk.

Men utifrån att Elsa snabbt förbättrades så bedömde man säkerligen att det fanns en indirekt risk för exponering för antingen mamman eller pappan och att hon återigen skulle falla in i samma mönster. Framförallt tror jag det hade med oro för att hon indirekt skulle exponeras för mamman på något sätt. Vilket då skulle riskera att förstöra hela syftet med placeringen och den oberoende utvärderingen av hennes mående över tid.

Först när man kunde bekräfta en bestående förbättring som översteg en tillfällig variation så kunde man luckra upp restriktionerna.

Detta är en spekulation utifrån vad som har framkommit ska tilläggas.

Men att pappan var farlig i sig har aldrig någon här påstått.

Tack! Ja, det är ganska tunna argument från systemridderiet. De plockar fram en orosanmälan om pappan från 2023, men ingen kan hänvisa till dokumentation som visar varför Elsa behövde skyddas från honom genom totalisolering i sju månader.

Doktorn har till och med medgett att ingen här påstår att pappan var farlig. Hans enda dokumenterade “brott” är att han inte trodde att Victoria ville skada Elsa via sjukvården.

Det är allt. Så jag frågar igen: om pappan inte var farlig, vilken dokumentation visar att Elsa ändå inte fick träffa honom på sju månader? Var är den, systemriddare?

Fortfarande tomma tunnor som skramlar.

Den här LVU-kampanjen är bisarr. Krävande, oresonliga människor som inte förstår vad eget ansvar och föräldraansvar innebär. Att du inte ser det är ofattbart.

Tack för ärligheten, doktorn. Du skriver att det är en spekulation, och det är precis min poäng. Efter alla dessa kommentarer finns det fortfarande ingen dokumentation, bara antaganden om vad man “säkerligen” bedömde.

Men titta på logiken. Elsa blev snabbt bättre, och därför fanns det en risk som motiverade fortsatt isolering. Om hon i stället hade blivit sämre hade det också visat att isoleringen behövdes. Det finns inget utfall som hade lett till att restriktionerna hävdes tidigare. En slutsats som ingenting kan motbevisa är ingen bedömning.

Sedan syftet du beskriver: en oberoende utvärdering av hennes mående över tid. Men den utvärderingen var inte oberoende. Samtidigt som Elsa skildes från familjen ändrades hennes behandling: droppet trappades ner, maten ändrades och mediciner sattes ut. När två saker ändras samtidigt går det inte att avgöra vilken som gav förbättringen. Isoleringen kunde alltså aldrig visa det den påstods visa.

Och om oron var att mamman skulle påverka Elsa indirekt via pappan finns det ett mildare sätt att hantera det: umgänge med pappan i närvaro av någon från socialtjänsten. Då kunde Elsa träffa sin pappa utan att någon kunde påverka henne obemärkt. En umgängesbegränsning ska vara nödvändig, och då ska man visa varför ett övervakat umgänge inte räckte.

Så vi är överens om att pappan inte var farlig. Vi är överens om att resten är spekulation. Då återstår bara frågan: varför fick en ofarlig pappa inte träffa sin dotter ens under övervakning?

Det är ingen LVU-kampanj, Totius. LVU behövs, och det finns barn som måste skyddas från sina föräldrar. Just därför måste lagen användas rätt, med dokumentation och prövning, och inte på misstankar.

“Krävande” och “oresonliga” är ingen grund för LVU. En förälder som kräver mycket av vården för sitt svårt sjuka barn tar ansvar. Det är inte ett tecken på att den brister i ansvar. Och föräldraansvar gäller åt båda håll. Myndigheter som tar över omsorgen om ett barn har också ett ansvar: att kunna visa varför.

Du har inte svarat på frågan, och det har ingen annan heller: om pappan inte var farlig, varför fick han inte träffa sin dotter på sju månader?

När argumenten tar slut börjar man beskriva människor i stället. Det säger mer om underlaget än om föräldrarna.

Därför att man ville ha så få störande faktorer som möjligt för att kunna observera hennes utveckling så säkert som möjligt. Det är en vetenskapligt grundad förklaring som du fått. Vi har tillgång till samma material så att du fortsätter att ställa samma frågor som du fått svar på är meningslöst och ohyggligt tjatigt.

Självklart måste man prata om människorna eftersom saken handlar om dessa människor och hur de har agerat. Det är ju dessa människors agerande som lett till LVU.

LVU-processen har man däremot all anledning att vara kritisk mot. Det är inte okej att en myndighet med så mycket makt kan brista i sitt arbete bakom sekretessen, och att medborgarna själva måste ordna sin rättssäkerhet.

Tänk på hur processen ser ut. Socialtjänsten utreder, bedömer och ansöker om vård. Samma utredning blir sedan det huvudsakliga underlaget i domstolen. Familjen får ett offentligt biträde, men sällan resurser att ta fram egna sakkunniga eller gå igenom allt underlag. Och eftersom allt omfattas av sekretess kan ingen utomstående granska vad som faktiskt hände.

Elsas fall visar vad det leder till:

Utredningen gjorde inte den allsidiga prövning som objektivitetsprincipen kräver, enligt Lex Sarah-rapporten.

Barnkirurgens uppgifter stod som “ej inkommit” och vägdes aldrig in.

De mildare alternativen prövades aldrig, enligt Ensolution.

Pappan bedömdes utifrån att han inte höll med om slutsatsen.

Inget av det fångades upp i domstolen. Det kom fram först när journalister, jurister, visselblåsare och en extern granskare grävde. Det är just det som är problemet. Rättssäkerheten fanns inte i systemet. Den fick tillföras utifrån.

De flesta familjer har inte den hjälpen. De har en utredning de inte kan påverka, en domstol som utgår från den och en sekretess som gör att ingen annan någonsin får veta.

Att kritisera det är ingen kampanj mot LVU. Det är ett krav på att lagen ska tillämpas så som den är tänkt: med allsidig utredning, verklig prövning och dokumentation som håller. Barn som behöver skydd förtjänar det. Och det gör även barn som inte gör det.