8-årig flicka tvångsomhändertagen av SOC, mycket pekar på felaktig bedömning av SOC

Bra frågor, så jag svarar på dem.

Granskarna är exempelvis Ensolution, på kommunens eget uppdrag, som gick igenom socialtjänstens handläggning. Fyra av socialtjänstens egna handläggare, som har gjort Lex Sarah-anmälningar. Centrum för rättvisa, som har JO-anmält förvaltningsrätten och kammarrätten för att de inte prövade mindre ingripande alternativ. Du har rätt i att de har granskat handläggningen, inte den medicinska frågan.

Och du har rätt i att en förälder kan vara både kärleksfull och ha ett problematiskt förhållningssätt till sitt barns sjukdom.

Men du ställer frågan åt fel håll. Det är inte jag som ska bevisa att det inte fanns några problem. Det är den som hämtade en åttaårig flicka, placerade henne på hemlig adress hos människor hon aldrig träffat, och höll henne utan fysisk kontakt med sina föräldrar, syskon och släkt i sju månader, som ska visa att det var nödvändigt. Så fungerar LVU. Myndigheten ska göra den påtagliga risken sannolik, och varje begränsning ska vara nödvändig och prövas löpande.

Så jag vänder på frågan: vilken dokumentation stöder att just de åtgärderna var nödvändiga? Inte att det fanns oro, utan att oron krävde hemlig adress, isolering från en pappa som aldrig utreddes, isolering från syskonen, och att Elsa bara fick kommunicera med sina föräldrar genom brev.

För även om din beskrivning stämmer, att sjukdomen hade blivit för central i familjens liv, så är lösningen på det inte att skilja ett barn från hela sin familj i sju månader. Lösningen är stöd, behandling och utredning, till exempel på ett utredningshem med mamman, något föräldrarna själva erbjöd. Eller placering hos pappan, som Ensolution pekade på. Inget av det prövades.

Och din sista fråga är den viktigaste. Ja, den medicinska omsorgen behöver kunna granskas separat. Precis. Det är det som aldrig har hänt. Ingen oberoende har prövat vårdens oro. Socialtjänsten tog den för given, domstolarna tog över socialtjänstens bedömning, och när socialtjänsten själv ville ställa frågor till USÖ om de bristfälliga journalanteckningarna fick de svaret: vänd er till IVO.

Så du har rätt: alla frågor om Elsas situation är inte besvarade. Men det borde ha varit utgångspunkten innan man tog henne, inte ett år efter.

Den samlade dokumentation som låg till grund för domstolarnas beslut och som ingen av oss har sett. Det vi försöker göra är att pussla ihop de fragment av information som är tillgängliga för att få en så heltäckande och objektiv bild som möjligt. Något som ni tre i praktiken omöjliggör genom att konstant avbryta och avleda tråden.

Innan du åter hänvisar till Ensolution-rapporten vill jag påminna om att den är värdelös för saklig analys av sammanfattningsvis följande skäl:

Rapporten visar överhuvudtaget inte vad som gjorts över tid. Det är stor skillnad på förutsättningarna vid det omedelbara omhändertagandet i juni, det fortsatta omhändertagandet i juli, när Elsa snabbt blev bättre så att droppet kunde sättas ut i september, när hon flyttade till en släkting i december och så vidare. Det här gör att rapporten inte kan användas för att analysera handläggningen över tid på något meningsfullt sätt.

Merparten av rapporten handlar om det omedelbara omhändertagandet men ger inget som helst resonemang om den samlade hotbild som orosanmälningarna gav. Det går därför inte att bedöma de omständigheter som låg till grund för beslutet om omedelbart omhändertagande.

Av domskälen framgår att orsaken till fortsatt LVU var att eliminera all påverkan från mamman. Rapporten bortser från detta och radar istället upp punkter som inte är tillämpliga när syftet är att eliminera påverkan från mamman. Rapporten handlar alltså inte om de specifika förutsättningarna i Elsas fall.

I ett komplext LVU-ärende där förutsättningarna förändras dramatiskt över tid – från ett akut skede i juni till en stabilisering i september och en placering i december – är kronologin avgörande. En granskande rapport (särskilt en som köpts in från en aktör som Ensolution) förväntas utvärdera om myndighetens agerande har varit adekvat i varje enskild fas.

Rapporten verkar istället vara gjord genom att snabbt jämföra det omedelbara omhändertagandet med en generell checklista och bortse från alla speciella omständigheter i ärendet.

Du har rätt, Totius. Kronologin är avgörande. Så låt oss gå igenom den, fas för fas, precis som du efterfrågar.

Juni. Mamman var positiv till att placeras med Elsa på utredningshem. Pappan erbjöd sig att ta större ansvar, eller att en eller båda föräldrarna skulle följa med Elsa till ett utredningshem. Det står i förvaltningsrättens beslut. Inget av det prövades. Elsa placerades hos främlingar.

Juli. Förvaltningsrätten skrev att den inte gjorde någon annan bedömning än nämnden av vilken vård som behövdes. Alternativen prövades fortfarande inte.

September. Enligt dig själv var Elsa då så mycket bättre att droppet kunde sättas ut. Om syftet var att eliminera mammans påverkan för att kunna bedöma Elsas verkliga hälsa, så var det syftet uppnått. Bedömningen var gjord.

Oktober. Ändå fastställdes umgängesbegränsningen. Victoria hade begärt att få skicka mer än ett brev i veckan till sin åttaåriga dotter. Hon fick nej. Inte ens övervakat umgänge.

December. Elsa flyttade till en släkting. Så det gick att placera henne hos släkt. Vad var det som gjorde att det inte gick i juni?

Du säger att man ska utvärdera myndighetens agerande i varje enskild fas. Jag håller med. Och i varje fas finns samma fråga: varför valdes det mest ingripande alternativet, när mindre ingripande alternativ fanns? Elsa blev bättre när behandlingen ändrades och när hon fick vara i en miljö där vården kunde följa henne. Det hade kunnat ske hos pappan, hos en släkting eller på ett utredningshem. Det som LVU-placeringen hos främlingar tillförde utöver det, var sju månader utan fysisk kontakt med hela familjen.

Att det blev bättre bevisar inte att just den vägen var nödvändig. Det bevisar bara att den vägen också ledde dit.

Utredningshem var inget alternativ så din premiss är fel. Där stannar allt resonemang.

Ja, fast inte på det sätt du tror. Ett utredningshem var det enda alternativet som hade kunnat avslöja både socialtjänstens och vårdens misstag.

För vad hade hänt om Elsa blivit lika “magiskt” frisk där, med Victoria vid sin sida?

Tänk igenom det, Totius. Ett utredningshem är byggt för att pröva just den här typen av misstanke. Personal finns på plats dygnet runt. De ser vad Elsa äter, hur hon mår, vilka symtom hon har och hur mamman agerar. Mamman kan inte styra vårdkontakterna, eftersom personalen är med. Behandlingen kan läggas om under kontrollerade former, precis som den gjordes i jourhemmet.

Ett sådant upplägg kan ge två svar:

1. Elsa blir inte bättre med mamman där, trots ny behandling. Då har misstanken fått stöd, dokumenterat av personal som sett det med egna ögon. Då hade ett LVU stått på betydligt fastare grund än det gjorde.

2. Elsa blir bättre även med mamman där. Då var det behandlingen som gjorde skillnaden, inte separationen. Då faller hela teorin om att mamman vidmakthöll Elsas dåliga mående. Och då pekar frågan i stället mot vården, som hade gett Elsa fel behandling i åratal, och mot socialtjänsten, som byggde ett tvångsomhändertagande på vårdens bild.

Det valda upplägget kunde bara ge ett svar. Elsa togs från mamman och fick ny behandling samtidigt. När hon blev bättre, tillskrevs förbättringen separationen. Det enda test som hade kunnat skilja de två förklaringarna åt valdes bort.

Föräldrarna erbjöd själva att följa med Elsa till ett utredningshem. Det står i förvaltningsrättens beslut. Den som är säker på sin sak brukar inte vara rädd för ett test.

Det kanske är något att fundera på innan du lägger dig på örat.

Ett argument som används här annars är att man inte ska utreda mer än nödvändigt... och precis så har Ann Törnqvist resonerat,det brast redan från början så allt efter det är ointressant...en utredare kan inte hålla på med bakåt bevisning för att använda som bevis för att man gjort rätt... det är bara här på flashback som den typen av resonemang cirkulerar...

Det är din åsikt som alla har förstått sedan länge och du har fått svar. Det finns ingen anledning att dra det ännu en gång.

Men jag tycker att din kronologi utelämnar flera ganska avgörande aspekter.

För det första innebär en förbättring inte automatiskt att situationen är stabil eller att de bakomliggande problemen är lösta. Victoria har själv beskrivit att Elsa brukar må bättre under sommaren. Hur kan man då redan i september dra slutsatsen att förbättringen var varaktig?

Om det under lång tid funnits invanda mönster kring sjukdom, symtomtolkning, behandlingar och begränsningar är det väl rimligt att en förändring behöver tid för att kunna utvärderas? Sådana mönster bryts inte nödvändigtvis på några veckor. Det handlar inte enbart om att förbättra barnets fysiska hälsa, utan också om att säkerställa att eventuella problematiska förhållningssätt faktiskt förändras.

Vad händer annars om barnet återgår till samma miljö, försämras igen och de gamla mönstren återkommer? Ska man då behöva inleda en ny LVU-process och riskera att utsätta barnet för ytterligare ett uppbrott? Är inte poängen att skapa förutsättningar för en långsiktigt hållbar förändring?

Sedan saknar jag en annan viktig del i din kronologi: hur fungerade samarbetet med föräldrarna i praktiken?

Att Victoria erbjöd sig att följa med till ett utredningshem innebär inte automatiskt att förutsättningarna för en oberoende utredning fanns. Det är också relevant att beakta uppgifterna om att hon fortsatte skriva brev vars innehåll socialtjänsten bedömde som olämpligt, med motiveringen att hon ansåg det vara sin skyldighet. Om de uppgifterna stämmer väcker det frågor om hur samarbetet och förmågan att acceptera nödvändiga förändringar faktiskt fungerade.

När det gäller Ensolution har granskningen visat allvarliga brister i socialtjänstens handläggning och i prövningen av mindre ingripande alternativ. Det ska naturligtvis tas på största allvar. Men granskningen har inte fastställt att den ursprungliga medicinska oron var obefogad eller att de alternativ du förespråkar faktiskt hade fungerat.

Vi har dessutom inte tillgång till hela underlaget från vården, socialtjänsten eller assistansen. Ett LVU bygger på en samlad riskbedömning, inte nödvändigtvis på en enda omständighet.

Självklart måste varje ingripande och umgängesbegränsning vara nödvändigt och proportionerligt. Men det är skillnad mellan att konstatera en förbättring, att bedöma om den är varaktig och att avgöra vilka insatser som behövs framåt.

Du skriver att förbättringen inte bevisar att just den valda vägen var nödvändig. Det stämmer. Men den bevisar heller inte att de alternativ du förespråkar hade varit tillräckliga.

Att Ensolution har konstaterat brister i hur ett omhändertagande genomförts innebär inte att granskningen därmed har visat att det ursprungliga skyddsbehovet saknades.

Det är två olika frågor. Och det är just den skillnaden jag tycker försvinner i ditt resonemang.

Ja, konfirmationsbiasen hos systemriddarna är extrem. De har redan bestämt sig för att Victoria är skyldig, och anpassar varje åsikt efter det, oavsett vilken ny information som har kommit fram i fallet.

Problemet är att socialtjänsten ofta utreder på samma sätt. Man bestämmer på förhand vad man ska komma fram till, och letar sedan efter just de “bevis” som behövs.

Med en sådan utredningsmetod kan man bevisa nästan vad som helst.

Titta bara på hur det gick till i Elsas fall:

En engagerad mamma som för sitt sjuka barns talan hos läkaren blir en mamma som “styrt och dominerat vårdkontakter”.

En pappa som inte delar misstanken mot mamman bedöms ha “brustit i omsorgen”, och behöver därför inte utredas.

Läkaren, som har haft Elsa som patient i åtta år, säger i rätten att han inte tror att mamman rapporterat påhittade symtom, att uppgiften om droppet i orosanmälan var fel, och att mamman vill sin dotter väl.

Inget av det får någon betydelse i bedömningen. Det enda som tas med är att mamman tidigare fört Elsas talan.

Förbättringen i jourhemmet tillskrivs separationen från mamman, trots att behandlingen ändrades samtidigt.

Utredningshemmet, det enda alternativ som hade kunnat pröva misstanken på riktigt, väljs bort.

Föräldrarnas nej till familjehem blir beviset för att tvång behövs, trots att de sa ja till utredningshem.

Varje fakta passar in, eftersom varje fakta tolkas utifrån slutsatsen. Det som stöder misstanken blir bevis. Det som talar emot den försvinner.

Så ska det inte gå till. En utredning ska vara objektiv. Regeringsformen kräver saklighet och opartiskhet. BBIC kräver att både risker och skyddsfaktorer redovisas. Och god utredningssed är att pröva alternativa förklaringar, inte bara den man började med.

En utredning som bara letar efter det som bekräftar misstanken är ingen utredning. Det är en åtalsakt utan försvarare.

Och det är just därför det är så lätt för systemriddarna att försvara den. De gör exakt samma sak i den här tråden.

Avgörande skäl framkom efter det omedelbara omhändertagandet och dessa skäl utgör grunden för det fortsatta omhändertagandet i juli 2025.

Återigen så gör du dig precis så dum som du faktiskt är... du skrev nyss att Ann Törnqvist har fokuserat på det akuta omhändertagandet.... detta LVU har aldrig haft lagligt stöd....sen kan du sitta och tjata hur mycket du vill om annat... du är inte kunnig nog att avgöra detta och vägrar att acceptera dom som kan och vad dom kommit fram till... Tom Sofia Persson sitter och erkänner mer eller mindre att man fattade fel beslut pga att man fick uppgifter från vården som inte stämmer...hur svårt kan det vara att läsa och lyssna på nån annan än dig själv som omväxling???

Bara för att du inte ska tro att jag är ”svarslös” av din ”analys”: Jag svarar inte på idiot-inlägg av detta slag. Du är välkommen om du har något med substans att komma med.