Barnmördaren blev Lily – skräcken i kvinnofängelset

Det visar hur sjukt systemet blir när lagen drar en godtycklig gräns för vem som är tillräckligt störd för vård.

Inom modern psykiatri vet man mycket väl att en person kan ha full koll på logistik och planering men samtidigt lida av en så grav personlighetsdefekt att empatiförmågan är helt utslagen. Ändå är svensk rättspsykiatri fast i gamla spår. Om du inte har hallucinationer eller är akut psykotisk exakt under mordsekunden stämplas du automatiskt som frisk nog för fängelse.

Det blir en total paradox att hon friskförklaras just på grund av att hon var iskall nog att planera morden. Att lura sina egna barn med orden nu ska vi leka astronaut kräver en så extrem empatistörning att det är absurt att kalla psyket för friskt. Eftersom systemet blundade för denna groteska störning kan hon nu fortsätta använda samma manipulerande rationalitet till att utnyttja kryphål.

Hur borde man då ha gjort? Man borde ha använt moderna psykiatriska diagnosverktyg i stället för att låta en föråldrad lagstiftning styra. Rättspsykiatrin måste börja döma utifrån mördarens långsiktiga, strukturella personlighetsdefekter och extrema empatistörning, snarare än att bara mäta det mentala tillståndet under just den korta sekunden då gasen fylldes. Dessutom borde Kriminalvården dra en gräns baserad på reell säkerhetsrisk i stället för att låta ett administrativt könsbyte på ett papper trumfa medfångarnas trygghet.

Det är verkligen helt wacko.

Hela den här historien visar hur fullständigt galet det blir när stela paragrafer och byråkrati krockar med den krassa verkligheten.
Man har alltså ett system som friskförklarar en barnamördare därför att hon var smart och iskall nog att planera morden in i minsta detalj. Sedan har man en kriminalvård som låter henne använda exakt samma manipulerande rationalitet till att byta kön på ett papper och tvinga sig in på en kvinnoanstalt.

Detta är ett totalt cirkusbygge.

Fast nu finns det väl ett antal människor som föds med dubbla kön,hur hanterar man det när det gäller fängelse.

Men det är väl rätt så ovanligt iofs.

Kan det inte varit hon som röstade nej? 1 sosse röstade ju nej

Fast jag killgissar att de flesta av dessa är som du och jag mentalt, de vill inte trampa omkring i linne och "råka" visa kuken/fittan. Ett av Lilys pojkstreck verkar ju vara någon sorts blottarkink.

Aja, samhället gav henne den möjligheten. Samhället får lösa det.

Vågorna går höga i den identitetspolitiska ankdammen. När började Kärrholm slå vakt om fångars rättigheter? Han stod ju flinande på Twitter och poserade vid våningssängar där potentiellt en moderat skattesmitare kan få spendera nätterna tillsammans med en rysk bögvåldtäktsman.

Men det öppnar ju upp för lite konstiga hypotetiska scenarier, som att Lily använder sin kvinnopenis och sitt manipulativa psyke för att att göra ett flertal livstidsdömda och oattraktiva fångar gravida och förvandlar fängelset till en mindre barnkoloni. Shakespeare-nivå på det dramat. Först dödar han sina egna barn för att de inte ska tvingas växa upp i radhusidyllens grymma verklighet, och sedan skaffar 10 nya barn som får växa upp i ett fängelse.

Det du skriver väcker en av de kanske svåraste frågorna inom både filosofi och rättspsykiatri. Var går gränsen mellan psykisk sjukdom och medveten ondska?

Hannah Arendts resonemang om ondskans banalitet är särskilt intressant i det här sammanhanget. Hon visade att ondska inte nödvändigtvis förutsätter någon demonisk personlighet eller ens ett hat i vanlig mening. Människor kan begå de mest fasansfulla handlingar utan att själva uppfatta sig som onda. Det skrämmande är kanske just att förmågan att skilja mellan rätt och fel inte alltid innebär att man väljer det rätta.

Jag tror också att vi ibland har ett nästan instinktivt behov av att förklara särskilt grymma handlingar med psykisk sjukdom. Det blir på något sätt lättare att begripa det obegripliga om vi kan hänvisa till en störning i hjärnan, ett tillfälligt sammanbrott eller en förlorad verklighetsuppfattning. Alternativet, att en människa med bibehållet förstånd och full insikt kan fatta ett genomtänkt beslut att döda sina egna barn, är betydligt mer skrämmande.

Det är här jag tycker att dina tankar om motivet blir särskilt intressanta. Om barnen dödades för att straffa deras mor, vilket är ett mycket vanligt motiv vid filicide, handlar det inte nödvändigtvis om ett okontrollerat raseri riktat mot barnen. Det kan i stället handla om en mycket medveten handling där barnen reduceras till redskap för att tillfoga en annan människa största möjliga lidande. I så fall ligger ondskan inte bara i själva dödandet, utan också i den fullständiga förnekelsen av barnens egenvärde.

Det är också värt att fundera över skillnaden mellan att sakna empati och att tillfälligt sätta den ur spel. En människa kan mycket väl förstå en annan människas lidande och ändå använda just den förståelsen för att skada. Att veta exakt vad som kommer att göra mest ont hos någon annan kräver faktiskt en viss förmåga att föreställa sig dennes känslor. Empati i betydelsen förståelse för andras känslor är alltså inte alltid detsamma som medkänsla.

När det gäller Lilly är det därför viktigt att skilja mellan vad som är känt om gärningarna och vad vi kan anta om det inre motivet. Men om hypotesen om hämnd mot barnens mor stämmer, aktualiseras en särskilt obehaglig form av ondska, den där en människa inte bara vill förstöra någon annans liv, utan är beredd att offra oskyldiga människor för att uppnå det.

Frågan om minnesförlust är också intressant. Att inte minnas en handling är inte detsamma som att inte ha förstått den när den utfördes. Och ett påstående om blackout kan varken godtas eller avfärdas utan en ordentlig undersökning. Det avgörande är inte bara vad gärningspersonen säger sig minnas efteråt, utan vad beteendet före, under och efter gärningen berättar om planering, avsikt och verklighetsuppfattning.

Kanske är det här vi också måste acceptera en begränsning hos både psykiatrin och filosofin. Psykiatrin kan undersöka människans psykiska tillstånd och filosofin kan hjälpa oss att förstå hennes moraliska ansvar. Men ingen av dem kan alltid ge ett tillfredsställande svar på varför en människa väljer att göra det som hon mycket väl förstår är oförlåtligt.

Det är möjligt att vi ibland söker efter galenskap där vi egentligen står inför något ännu mer svårbegripligt. En människa som har förmågan att välja annorlunda, men ändå väljer att göra det allra värsta.

Och kanske är det just där den verkligt svåra frågan om ondskan börjar.

Det finns ett grundläggande tankefel i resonemanget att ett brott är så fruktansvärt, så obegripligt och så moraliskt motbjudande att gärningspersonen därför måste vara psykiskt sjuk och borde ha dömts till rättspsykiatrisk vård i stället för fängelse.

Man blandar helt enkelt ihop moralisk avvikelse med psykisk sjukdom.

Att en människa kan mörda sina egna barn är för de flesta av oss så ofattbart att vi instinktivt söker en psykiatrisk förklaring. Vi vill gärna tro att ingen människa med sitt förstånd i behåll skulle kunna begå en sådan handling. Men det är ett känslomässigt resonemang, inte ett medicinskt eller rättspsykiatriskt.

Bristande empati, narcissistiska drag, antisociala personlighetsdrag och till och med diagnostiserade personlighetsstörningar är ingalunda ovanliga bland människor som begår grova våldsbrott. Det innebär inte att de automatiskt lider av en allvarlig psykisk störning i lagens mening.

Här måste man skilja mellan att vara psykiskt avvikande, att ha en psykiatrisk diagnos och att uppfylla de juridiska förutsättningarna för rättspsykiatrisk vård. Det är tre olika saker.

En person kan vara hänsynslös, manipulativ, känslokall och fullständigt likgiltig inför andra människors lidande, men samtidigt vara fullt kapabel att förstå vad han gör, planera sina handlingar och inse konsekvenserna av dem.

Om vi skulle börja betrakta empatibrist och personlighetsstörningar som tillräckliga skäl för rättspsykiatrisk vård, skulle en mycket stor del av kriminalvårdens klientel plötsligt kunna komma i fråga för en helt annan påföljd. Det skulle i praktiken innebära en radikal förändring av hela vårt rättssystem.

Det är också märkligt att rättspsykiatrin beskrivs som stelbent eller havererad just när den inte kommer fram till det resultat som vissa betraktare förväntar sig. Att rättspsykiatrin skiljer mellan personlighetsproblematik och allvarlig psykisk störning är inte ett tecken på bristande kompetens. Det är tvärtom en central del av dess uppdrag.

Det är dessutom viktigt att förstå att rättspsykiatrisk vård inte är en allmän alternativ påföljd för människor som begår särskilt grymma brott. Den är avsedd för personer som uppfyller särskilda medicinska och rättsliga kriterier. En gärningsperson kan mycket väl behöva psykiatrisk behandling utan att för den skull uppfylla kraven för att överlämnas till rättspsykiatrisk vård.

I diskussionen om Lily tycks somliga utgå från själva gärningens monstruösa karaktär och därefter dra slutsatsen att gärningspersonen måste ha varit allvarligt psykiskt störd. Men man kan inte ställa en rättspsykiatrisk diagnos utifrån hur stark avsky ett brott väcker.

Det finns också något principiellt problematiskt med föreställningen att den som begår en tillräckligt ond handling därmed måste vara sjuk. Då riskerar vi att göra ondskan till en medicinsk diagnos och samtidigt sudda ut skillnaden mellan sjukdom och moraliskt ansvar.

Hannah Arendts tankar om ondskan är relevanta även här. En av hennes viktigaste insikter var att fruktansvärda handlingar inte alltid kräver någon extraordinär psykisk avvikelse. Människans förmåga att begå ont kan inte alltid förklaras bort genom att hänvisa till galenskap.

Naturligtvis ska en gärningsperson som uppfyller kriterierna för rättspsykiatrisk vård också få sådan vård. Men det ska avgöras genom kvalificerade undersökningar och en rättslig prövning, inte genom att utomstående anser att brottet är för hemskt för att en psykiskt ansvarig människa skulle kunna ha begått det.

Det verkligt skrämmande är kanske inte att vissa människor är så psykiskt sjuka att de kan begå fruktansvärda handlingar, utan att människor ibland kan begå sådana handlingar utan att vara allvarligt psykiskt sjuka.

Att acceptera den möjligheten är inte att förringa brottets fasansfulla natur. Det är att inse att ondska och psykisk sjukdom inte är synonymer.

Och att rättspsykiatrin inte bekräftar våra känslomässiga föreställningar om hur en barnamördare måste vara beskaffad innebär inte att den har havererat. Det betyder att den faktiskt gör den åtskillnad som rättsstaten kräver.

Är det sant att det finns individer som föds tvåkönade? Barn (och andra arters ungar) kan födas med missbildade könsorgan, som gör det svårt att med blotta ögat bestämma vilket kön barnet har. Men nu när DNA-tekniken utvecklats så könsbestämmer man nyfödda med sådan missbildningar relativt snabbt så att behandlingen kan inledas tidigare för dem. Risken att välja fel kön har med DNA-tekniken minskat.

Det lär finnas studier på människa om de kriminella i fängelser har rubbningar på könskromosomerna och att det kanske är orsaken till kriminaliteten. Det lär ha bevisats att så var fallet. Forskningen och bevisningen upphörde när man satte upp medicinska studenter i en kontrollgrupp. Man tog med dem för att ha en "normal" jämförelsegrupp till de kriminella i fängelserna. Studierna las ned då det visade sig att både brottslingarna och läkarstudenterna hade samma genetiska störningar.Läkare kan vara kriminella också förstås. Men "tvåkönade".

Det här är LBTQ+ "taken to far"

Helt galet

Har säkert redan postats i tråden, men är det inte bara att sätta av en särskild bunker för "freaks"? Eller icke-binära som det kanske ska benämnas idag.

Om det finns flera upplagor av dessa icke-binära som inte heller kan samsas, så får man väl sätta av flera inhägnader.

Hur ställer sig Estland till att specialisera sig på queer-fångar?