Ateister saknar logiskt tänkande

Korstågen var ett svar på aggresion från den icke-kristna världen. På bara en generation hade ett område större än hela frankrike blivit attackerat, övertagit, plundrat och hela dess befolkning mördad. Detta var i anatolien, vad som idag kallas turkiet. Överallt och från alla håll blev de kristna attackerade, attack efter attack, slag efter slag, utan nåd. Till slut avgjorde de styrande att nog var nog, det var dags att slå tillbaka och ta tillbaka erövrade kristna territorier och befria dess folk. Det var inget lätt beslut, det var verkligen sista droppen och det gick inte att bara låtsas som ingenting längre.

Vad jag minns från en historisk genomgång så var det omkring 5-10 slag i korstågen sammanlagt. Detta i jämförelse mot omkring 100-1000 slag ungefär som bestod av attacker mot kristna territorier. Jag kommer inte ihåg de exakta siffrorna. Kristna europeer blev tagna som slavar. Folk kunde knappt bo vid kusterna för båtar kom och hämtade hela byar till att bli slavar. Det finns vakttorn än idag vid kusterna har jag för mig vars syfte var att hålla utkik efter fiendeslavbåtar. Detta är en glömd del av historien, det fanns miljontals kristna vita slavar utanför europa.

Ändå så är det "korstågen" som folk pratar om och som kristna måste be om ursäkt för.

Den spanska inkvisitionen avrättade omkring 10 personer per år. Detta i en tid av någon slags mellantid mellan fred och krig, där främmande makter försökte destabilisera, korruptera och ta över landet.

De värsta folkmorden i historien har skett i länder med statsateism. Jag menar kommunistsoviet, maokina, pol pots kambodia. Omkring 100 miljoner totalt tror jag mördats här tror jag att jag kom fram till förut när jag undersökte detta. Bara i soviet avrättades omkring 100 000 per år, under den värsta perioden. Allt medans de utropade "vetenskapen har motbevisat gud", "bara dumma tror på gud" och liknande saker.

Studenter tvingades avsäga sig sin tro eller bli skickade till arbetsläger. Präster avrättades. Kyrkan motarbetades på alla möjliga sätt.

När man faktiskt jämför så tror jag att den kristna civilisationen har varit den lugnaste, tryggaste och stabilaste i historien. Den ateistiska civilisationen har varit katastrofal, så som jag räknade upp med soviet, maokina, pol pot m.m.
Det blir nog så när man anser att ingen objektiv moral finns, det enda objektivt giltiga är vad jag vill just nu och att vi alla enbart är evolutionär gegga utan syfte. Det finns inte mycket anledning att bry sig om annat än makt då, och det är exakt vad samhällshistorien visar. På det sättet är ateism kanske den mest destruktiva ideologin som finns.

Det som ateismen bland annat medför är en frihet från föreställningar om straff och belöning i ett efterliv.

Om du är fri från föreställningen att dina handlingar kommer att belönas eller bestraffas efter döden, får du större frihet att självständigt utforma och utöva din moral, oberoende av sådana föreställningar.

En eventuell moralisk degradering kan i detta fall inte nödvändigtvis tillskrivas ateismen i sig, utan snarare bristen på en internaliserad disciplin att upprätthålla och leva efter ett moraliskt ramverk.

Däremot förmedlar du möjligen en viktig insikt.

När en individ befrias från föreställningar om belöning och straff i ett efterliv, ställs också högre kognitiva krav på individen eftersom den erhållit denna frihet.

Utan en yttre auktoritet eller föreställningen om gudomliga konsekvenser blir det individens eget ansvar att disciplinera sig själv och handla i enlighet med ett moraliskt ramverk. Moralen måste då i högre grad vila på självreflektion, personligt ansvar och en medveten förståelse av varför vissa handlingar är rätt eller fel, snarare än på mer instinktiva drivkrafter såsom rädsla för bestraffning.

Vilket bristen utav det, eventuellt skulle kunna vara en kritik för moraliskt förfall.

En kristen psykopat har en anledning att handla moraliskt, en ateistisk psykopat saknar spärrar totalt. Kristendomen blir ett moraliskt skyddsnät som skyddar från mänsklighetens mörkaste sidor. Utan nätet måste människor hantera detta själva, och när monstret klättrar upp från avgrunden ångrar dom att dom trodde dom inte behövde skyddet.

Är det ett argument för att människan är inkapabel till självdisciplin, liksom förmågan att självständigt reflektera och förstå skilja mellan rätt och fel, utan att behöva motiveras av rädslan för bestraffning eller begäret av belöning från en överstående auktoritet som behöver tillvarata dessa i lägre, instinktiva benägenheter inom människan?

Egentligen frågar jag väl har du verkligen så... ja, dystopisk eller cynisk syn på människans potentialitet?

Ja jag har en så "dystopisk" syn. Vi är alla under syndens kraft, vi kan inte rädda oss själva. Det krävs en högre kraft för att skapa någonting bättre, om vi enbart litar på oss själva för att förbättra saker så kommer ingenting förbättras. Vi kommer förgöra oss själva. Vi har inte lång tid kvar innan global uppvärmning, AI-apokalypsen eller globalt kärnvapenkrig utrotar oss. Bara Jesus kan fixa detta.

Varför är det så viktigt för dig att vi lever vidare?

Jag vill leva vidare. Du får väl göra som du vill.

Fast det är ju inte ett problem för en kristen.

Jesus räddar ju inte din kropp, utan din själ.

Omständigheter som global uppvärmning, AI-apokalypsen eller globalt kärnvapenkrig belägrar sig i artens överlevnad, inte själens, och borde således inte vara en problematisk angelägenhet för dig.

Det är inte en problematisk angelägenhet för mig eftersom jesus fixar det, genom att ta mig till himlen. Det var det jag menade från början.

Se det är här, där det finns en inre konflikt kring vad som i egentlig bemärkelse utgör en angelägenhet för dig och vad som inte gör det. För din egen räddning är väl inte tillräcklig för dig, eller hur?

Helst så vill jag att alla ska räddas, men för att vara ärlig så ifall folk jag inte känner väljer helvetet så visst, jag tycker det är tragiskt och jag gillar det inte, men det är ingenting jag gråter över heller. När det handlar om folk jag känner så är det viktigare. Det är tråkigt att folk väljer annat än jesus, men de väljer väl vad de vill.

En av de största formerna av kärlek är att ge andra friheten att vara sig själva. Det innebär också att kunna åsidosätta sin egen vilja för någon annans skull. Om du i sann bemärkelse lyckas leva upp till detta, skulle jag säga att du förtjänar något som transcenderar till och med himlen.

Om du fick välja mellan din egen frälsning och möjligheten att återvända för att rädda andra, med vetskapen om att du därmed skulle avstå från din plats i himlen, vad skulle du då välja? Skulle du vara villig att offra din egen frälsning för att ge andra möjligheten att bli räddade?

Medkänslans test initialiserad