Folk pratar om mig bakom ryggen

Intressant. Du kanske innerst inne brydde dig, men var för mentalt dissocierad för att förstå eller agera? Om man som vuxen blir förbannad över att man som ung blev baktalad och förtalad, kanske det beror på att man har ”vaknat upp” och insett vilken skada man har orsakat dig?

Det går ju inte riktigt ihop att man som vuxen plötsligt blir förbannad över något man utsattes för som ung, om man nu verkligen inte brydde sig om det då. Men tänk om det inte handlar om att man inte brydde sig, utan om att man inte hade tillgång till sina känslor då?

Varför börjar man annars reagera på sådant som hände för många år sedan? Kanske var man dissocierad från sina känslor som ung och kunde därför inte fullt ut ta in eller bearbeta det man utsattes för. Först senare i livet, när man återfår kontakten med sina känslor, börjar man förstå vad man faktiskt varit med om och kan bearbeta de trauman som tidigare varit otillgängliga.

Att man inte reagerade då betyder alltså inte nödvändigtvis att man inte brydde sig. Det kan också betyda att man inte var i kontakt med sina känslor på det sätt man är i dag. Ibland kommer förståelsen och reaktionerna först långt senare.

Nej jag kanske uttryckte mig lite fel. Jag brydde mig inte i tonåren baserat på att det var öppna konflkter mer eller mindre. Sedan så har jag alltid kunnat prata lite om människor. Ja inte så mycket som sedan jag kom till Flashback men det hade även med ilskan att göra som inte handlar om tonåren utöver när det gäller min släkt och familjs usla förtal av mig. Trots att det skedde med mig i samma rum var jag blind inför vidden av hur illa de allihopa talade om mig bakom min rygg. Man har en viss benägenhet att tro att människor är bättre än vad de är om man är bättre än vad de är.

Jag menade aldrig tonåren. Har inte varit felfri själv och de som pratade om mig var knappast närståendes generellt.

Som vuxen är det såklart att man blir förbannad när det sitter människor som är total slut i huvudet och försöker utmåla mig som sämre än vad de är. Stryker omkring online gör en himla massa och tar sig sedan luft medan de har en massa trollkonton och uppträder som as bokstavligen.

Man blir provocerad när man blir påhoppad i Facebookgrupper av nättroll som försöker gå till offentlig attack och förtal en inför alla när de själva är riktigt unkna människor. Kul med medelålders människor som börjar yttra sig om ens sexliv, anklagar en för att vara mentalsjuk, missbrukare och annat när de själva är långt värre gällande saker men skillnaden är att jag talar öppet om erfarenheter medan de tror att ingen vet någt alls om dem. Jag är inte ens anonym här, så kan de inte ens hålla reda på en aktuella efternamn när de försöker sprida skit och smutskasta en.

Skulle du bli glad om du anklagades för att vara alkoholist av folk som missbrukat narkotika, sådana som legat med folk för att få tag i droger (och även har sålt sex mer direkt) men pratar om dig i syfte att få alla att tro att du inte gör annat än har sex med olika personer? Bara hittar på en massa skit och när du kastar ut ett falskt bete nappar de omedelbart eftersom de sitter här och förgiftar världen med alla sina olika alias och era konflikter baseras på, inte din dåliga karaktär, dina egna misstag, fel och brister utan att de är riktiga sopmänniskor du råkat se utan den mask de tror att de har

Det är något fruktansvärt snett med människor som attackerar de som självreflekterar, talar mer transparent om dem själva, som tar ansvar för det de gjort osv. eftersom de försöker utvecklas som människor. Och det som är snett med dem kallas personlighetsstörning.

Jag var inte i så mycket kontakt led mina känslor som ung men kag var utan tvekan mer inkännande då än nu. Jag bryr mig faktiskt mycket mindre om vad folk gör emot mig, vilka jag bryter med osv. men jag tolererar fan inte att skitmänniskor försöker använda mig för att höja dem själva när de är långt under min nivå som människor Det med umder min nivå, har jag snott av ett pundhuvud som brukade tugga om hur underlägsen honom jag var. Haha, fuck no...

"Be so good that they can't ignore you"

Om du är tillräckligt duktig på det du gör, då spelar det ingen roll vad folk säger bakom din rygg, eller hur?

"If you're the best person in the room, team or class, then you're in the wrong room, team or class".

Med andra ord, skaffa nya vänner eller flytta (om det är viktigt för dig att ha vänner som pratar MED dig istället för OM) ifall du vill fortsätta utvecklas.

Alltså, jag känner mig själv tillräckligt väl och är trygg i den jag är för att ärligt talat inte ge ZERO fuck för vad främlingar tycker om mig. Jag vet vem jag är, vad jag står för och vad jag har för värderingar. Jag bryr mig bara om åsikterna från ett fåtal människor som faktiskt betyder något för mig. Och även deras kritik väljer jag att använda till min fördel – för jag ser det som en möjlighet att utvecklas, inte som något som definierar mitt värde.

Vad gäller närstående är det en annan sak. När man innerst inne vet att en människa har ett gott hjärta och inte vill en illa, blir det lättare att förlåta. För mig handlar det om att kunna skilja mellan människors misstag och vilka de faktiskt är. Jag förväntar mig inte att någon ska vara perfekt, eftersom jag vet att ingen av oss är det.

Nja, rent skitsnack är inte kritik. Dessutom är de flesta kritiserande människor ytterst sällan självkritiska.

Nej. Jag syftar på skitprat till förtal. Sedan så det med "gott hjärta", människor som försöker hålla sig vän med hela världen, är inte vän med någon.

Till skillnad från mina anhöriga har jag karaktär, ställer mig på de svagaste sida, står upp för det som är rätt och har alltid försökt göra som så att andra inte far illa.

Att slicka arsle och tala väl om alla är ett bra sätt att visa att man inte har ryggrad. Att man är mer mån om sin egen bekvämlighet och att man maskerar behovet av att bli omtyckt genom att tala väl om väldigt dåliga människor. Det är inte godhet, de du försvarar visar vem du själv är och bara en mycket dålig människa tar förövare i försvar men låter offer skadas och "kritseras" för att de har något i sig de själva saknar.

Jag har brutit med mina anhöriga eftersom de inte spelar i min liga när det gäller just karaktär och godhet. Därför kan jag stå för mina egna brister. Mina rätt är överlag fler än andras.

Goda människor står inte på onda människors sida och de tar dem inte i försvar för att de som begår ondskefulla handlingar har ett socialt värde som är mer värdefullt än att sårbara människor inte ska bli utsatta.

Jag tycker att du blandar ihop att stå upp för det som är rätt med att anse sig själv vara moraliskt överlägsen andra.

Att vara en god människa handlar inte om att dela in människor i goda och onda eller att tro att ens egna rättigheter och principer står över andras. Det handlar också om självkännedom, ödmjukhet och förmågan att se nyanser.

Att inte tala illa om människor betyder inte att man försvarar deras dåliga handlingar. Att behandla någon respektfullt är inte detsamma som att acceptera allt personen gör. Det går att fördöma handlingar utan att för den skull förlora sin egen medmänsklighet.

Du skriver att du kan stå för dina egna brister, men samtidigt uttrycker du dig som om du själv har större rätt än andra och befinner dig på en högre moralisk nivå. Där tycker jag att det finns en motsägelse.

Ingen av oss har ensamrätt på sanningen om vad som gör en människa god. Att stå upp för utsatta människor är viktigt, men det ger oss inte automatiskt rätten att döma andra människors karaktär eller avgöra vilka som förtjänar respekt.

För mig visar verklig karaktär sig inte bara i vilka man tar avstånd från, utan också i hur man behandlar människor man inte håller med. Man kan ha starka principer och samtidigt vara ödmjuk nog att inse att man själv inte är felfri.

Bra skrivet.

Tänk bara på att vad som är en god människa för dig inte alltid är en god människa i någon annans ögon. Sårbara människor kan också vara onda. Den lilla människa kan med vara ond.

Jag är moraliskt överlägsen väldigt många andra människor. Moral innebär att agera. Etik att värdera. Du kanske inte förstår begreppet eftersom det är så avlägset dig själv?

Jag har en autismliknade personlighetstyp som innebär att jag föredrar sanning, jämlikhet och ett samhälle fritt från våld före maktmissbruk och inte är rädd för att ta till det motvåld som krävs utan att smeka andra av sociala skäl.

Du läser även omigen saker fel och förstår inte vad som sägs.

Att motsäga en annan människas erfarenheter av olika former av våld och maktmissbruk genom tystnadskultur eller försvarstal i form av att skydda anseendet hos den som plötsligt inte längre kan gömmas bakom en falsk, social mask- är inte godhet utan självgodhet.

Även jag har känslor. Det finns ingenting som inte säger att jag inte skulle kunna vara eller bli djupt fäst vid en människa som inte bara är tvivelaktig utan dessutom begår svårare övergrepp av någon art mot en annan varelse Av det skälet förstår jag mycket väl (jag är inte autistisk utan har en högre förmåga till empati också) att människor försvarar illgärningar, inte av att de är bättre somm "inte vill tala illa om andra" utan bekväma och skyddar sin egen ställning, position samt relation till den skyldige.

Det fungerar inte att försöka tillrättavisa mig med liknande argumentation min mamma för. De tär trots allt genom henne jag också först och främst började skärskåda det tomma talets bakomliggande mekanismer. Jag har en hel släkt dull med människor som ger utrymmet åt andra att utöva hänsynslöst våld. Det utrymmet ger jag inte någon. Skulle någon tortyrmörda min katt såsom en kattvakt till en anhörig gjorde, skulle jag aldrig vara mjäkig och snacka skit om "Han är snäll..." snälla människor dödar inte andras husdjur. Jag skulle aldrig sitta som min mamma, väl medveten om att hennes tidigare partner var våldsam och säga "Hon ljuger..." "Han hade en dålig uppväxt, det är synd om honom..." "Han har kommit in i en redan existerande familj med många barn och har inte val." Jo det gjorde han, din dumma jävel precis som du valt.

Jag har en syster som sedan vi var små manipulerat hela världen emot mig utan att jag gjorde någt annat än var ett fullt normalt barn, och därmed naiv först dagen hon stod framför mig och fejkgrinade inför en annan person om hur illa jag gjort henne som barn, eftersom hon visste att det gick. Att jag aldrig försvarade mig och att jag var den utsatta som hon systematiskt skadat genom att gejkgråta, spela offer och peka ut för saker jag aldrig gjort. Och jag var så förbannat dum att myntet ändå inte ramlade ner. Jag täbkte att hon måste ha känt sig rädd när jag bråkade emot vår låtsaspappas våld i hemmet mot ett syskon och djur. Så jag frågade henne vid ett senare tillfälle försiktigt om hon upplevt rädsla eller oro varpå hon utbrast i hjärtligt högljutt skratt "Jag har väl aldrig känt rädsla för dig." Och insikten drabbade mig plötsligt som en klarblixt från himlen av vad hon gjort i hela mitt liv emot mig, dvs spelat ut alla. Vuxna, barn. Familjemedlemmar. Vänner. Varenda jävel som hon kunnat skapa en falsk offerbild inför. För saken är att jag vet att jag absomut inte höll på att misshandla henne under vår uppväxt. Hon hade alltså deltagit i provokationer mot mog, sett dem och sett mig utsättas för våld. Varit med upp som barn för att hälsa på mig när jag satt på barnpsyk, varit där i bostaden när jag försökte avsluta mitt liv. Hon hade sett mig gråta av det sexualvåld jag utsatts för av den person hon fortfarande har klntakt med för spm hon sa till mig att jag "skulle vara snällare mot för att han älskade mig"

Onda människor spelar inför alla tills de har ett utrymme att genomdriva sin omdska utan att upptäckas. Jag är inte sådan. Av mig får du raka svar. Jag är också inte den sorten som hade motarbetat offrr om de så varit mina absoluta närmaste anhöriga, barn, syskon osv för att det betydde mindre för mig hur de led och mer att bli omtyckt.

Jag är även den högst ståendes kvinnan i min släkt. Jag vet inte hur ännu, men jag kommer att lämna en markering mot samhället bakom mig den dagen jag dör. Världen behöver människor som mig. Inte för att vi är perfekta, eller felfria utan för att vi vet när vi ska resa oss över alla andra.

Jag tänker inte fejka ödmjukhet för social uppmärksamhet av människor jag inte gillar. Jag vill ha bekräftelse i mina närmare relationer och förhoppningsvis lämna sådan, bekräftelse när jag är i ett socialt behov av någon samhörighet. Inte när andra människor gör fel och jag tittar bort för att det är obekvämt.

Min mamma har förövrigt hånat mig genom hela mitt liv om att jag "inte är ödmjuk". Eller sagt saker som "du är inte katolik och kan få syndarnas förlåtelse genom bekännelser" Nej, och jag är tamejfan inte allsmäktig eller Jesus heller. Man behöver inte komma till mig och tro att man ska få någon villkorslös kärlek där jag gränslöst förstående och förlåter alla människors synder.

När det gäller mig så är det inte att jag skulle se fan i ögonen och säga att: "Någon som är omgiven av så mycket ljus (helveteselden) måste bära på en mycket stor godhet" Och då är jag ändå bara människa även jag.

En sista sak jag måste tillägga. Jag tycker inte om att vara moraliskt överlägsen andra. Jag hade istället uppskattat om andra ibland tog på sig rollen och agerade när ingen annan gör det så att ansvaret slapp att alltid falla på mig. Jag hade faktiskt uppskattat lite konkurrens och att själv få ha mer socialt lugna sammanhang där jag inte behövde ta varenda konflikt. Inte jämt, men lite vila hade jag gillat när det var något viktigt att ta ställning för såsom att någon utsätter någon annan. Moral är vad du/andra gör, inte vad du säger att du och andra gör.

Fast nu är saken som så att alla människor gör goda och onda handlingar eller reflektioner.

Alla människor har i varierande grad ont som gott inom sig.

Värderingen är själva problematiken. Sedan missar ni att jag förstår att människor skyddar andra av personliga motiv. De går genast in i försvar mot någon som anklagas eftersom de själva inte vill bli anklagade, de kan spegla sig i någon och identifiera sig med den eller helt enkelt ha en låg empati för utsatta och därför värdera sina egna känslor högre.

Ett exempel(hypotetiskt, jag har inte barn). Om min son våldtog ett barn så hade jag sannolikt inte slutat älska honom. Det ska nog krävas ganska mycket för att en djupare anknytningsrelation bara upphör rent känslomässigt även om man såklart även kan sluta älska sina barn eller kanske aldrig älskat dem överhuvudtaget. Däremot så hade jag inte tystat ner det hela även om jag sannolikti egenskap av människa inte velat att han utsatts för skada, att jag själv skulle behöva stå till svars för vem min son blivit och hans brott osv.

Jag kan alltså förstå att människor har en känslomässig anknytning de vill skydda. De flesta av oss som varit offer har även velat skydda olika slags förövare från att inte stå socialt till svars, ifrågasättas mm. Vi har även traumaband. Saken är att de som skadar oss, aldrig varit rädda om våra anseenden, tvärtom så har de arbetat för att andra människor ska ha en särskilt negativ uppfattning om oss. Det enda de varit rädda om är hur saker ska få dem att framstå.

Offer har en förvrängd empati eller identifiering med sin egen förövare. Omgivningen har istället olika tendenser, intressen de vill värna om där de precis som förövaren inte bryr sig lika mycket om eller överhuvudtaget om det lidande den som gör fel, skapar aktivt.

Mitt exempel är extremexemplet men samtidigt mer förklarligt ur en känslomässig aspekt.

Givetvis har förövare mängder av andra sidor. De skulle inte klara sig länge om de gick omkring överallt och utsatte exakt alla de kom i närheten av. De väljer offer efter offrens sårbarhet och ofta redan utsatta position.

Det är lättare att hata, eller projicera sin vrede på den anonyma bilden av förövaren än vad det är på den som skrattat med dig, gett dig sina väl valda meningar om rätt och fel eller all annan skit de producerar likt bajs tills det testas i för verkligheten. När de visat falsk eller äkta sympati, umgåtts med dig och delat sin tid, tankar och varit en del av din värld.

Men att du lagt all din tid på en relation till någon annan innebär inte att det ger dig rätten att predika förövarens "alla goda sidor". En son som du burit på, sett ta sina första steg, växa och utvecklas under ditt tak, är en del av din egen livsberättelse och kanske bland de starkaste men för det barn han våldtar spelar det ingen roll hur många fina stunder ni haft tillsammans.

Det är vad folk inte fattar. Det är inte bara tystnadskultur utan även alla aktiva försvarstal, som skapar förövarskapet. Nästan alla förövare ingår i ett sammanhang och delar en gemenskap med andra människor. Det gör offren också, ändå är det alltid dem människor är minst rädda om. Varför? För människor bryr sig mindre om vad som händer andra än vad som händer dem själva.

Ta en människa som jag haft känslomässig anknytning till och jag kan värdera saker och även fel med misstro inför vad som sägs osv, men jag kommer aldrig gå i god för hur otroligt bra en annan människa är för jag har sett att de flesta som prövas, inte klarar testet.

Jag uppfattar den röda tråden i det du skriver som att du anser att moral måste visa sig i handling, särskilt när någon utsätts för våld eller orättvisor. Du beskriver också erfarenheter av att människor i din omgivning har tigit, försvarat andra eller förminskat det du själv upplevt. Jag kan förstå att sådana erfarenheter gör frågan om ansvar och civilkurage väldigt viktig för dig.

Jag håller med om att man inte ska behöva ursäkta våld eller övergrepp för att skydda någons anseende, och att en människas bakgrund inte gör henne fri från ansvar för sina handlingar.

Däremot tycker jag att det finns en skillnad mellan att stå upp för sina moraliska principer och att betrakta sig själv som moraliskt överlägsen andra. Att våga säga ifrån är viktigt, men moral handlar också om självkritik, omdöme och förmågan att se att man själv kan ha fel ibland.

Jag tycker också att det är viktigt att skilja mellan att ta någons erfarenheter på allvar och att automatiskt dra slutsatser om alla inblandades motiv. Man kan visa respekt för den som berättar om sin utsatthet och samtidigt vara noggrann med sina egna bedömningar.

Det jag framför allt tar med mig från slutet av din text är att du önskar att fler människor tog ansvar, så att du inte alltid behövde vara den som reagerar. Det tycker jag är en viktig poäng. Ingen ska behöva bära hela ansvaret för att andra människor ska våga stå upp mot orättvisor.

För mig är den centrala frågan därför inte vem som är moraliskt överlägsen vem, utan om vi faktiskt agerar rättvist, tar ansvar för våra handlingar och behandlar andra människor med respekt. Det gäller också när vi själva är övertygade om att vi har rätt.

Jag vet ärligt talat inte vad du pläderar om angående att man ska kunna självreflektera som om jag inte är särskilt bra på det också.

Som jag skrev tidigare så fortsätter folk än idag att skapa hönor av fjädrar baserat på saker jag reflekterat kring såsom alkoholkonsumtion och man då vill sprida påståenden om att jag är alkoholist idag efter att ha varit den som alltid drack med mig medan jag inte tog narkotika såsom exempelvis den anklagande personen gör som dessutom är känd i stan för att män springer hos vederbörande och den då bör ha mycket mer sex än vad jag har och med fler samtidigt som den definitivt festat mer än mig i sitt sammanlagda liv.

Vet du vad ditt problem är, du gör det till ett falskt narrativ angående mig där du agerar exakt likadant från det första inlägget där du hittade på att jag idag som medelålders skulle sitta och vara arg över konflikter från tonåren och skitsnack. Enda sedan de inlägget har du vägrat självreflektera, erkänna dina felaktiga påståenden och fortsätter. Det gör dig till en sämre människa då du attackerar mig, jag är inte den som sitter och försöker skapa en konflikt där din person falskeligen utmålas med negativa karaktärsdrag för min egen tillfredsställelses skull, du gör det.

Du bör lära dig att se dig själv i spegeln innan du pekar på andra. För det är väldigt mycket innehåll av ödmjukhet, förmåga att se att du kan ha fel, och du saknar omdöme i frågan eftersom det jag säger utan tvekan är av mycket stor poäng.

Jag skiter i dina projektioner som baseras på att du blir provocerad av vad du läser i mina inlägg. Dina upplevelser står för dig och mig uppfostrar du inte. Innehållet i mina inlägg är bra mycket mer värdefulla än din självgodhet som du applicerar mot mig i en predikan ingen bryr sig om.

Du vet inte vem fan jag är och hur jag agerar så då ska du kanske ge fan i att låta högtravande i dina ansatser till att mästra mig.

Varsågod, jag bjuder på förstärkningen av dina egna vanföreställningar av att du kan se saker du inte gör.

Jag har ett arbete att skriva färdigt och det håller högre nivå än vad du gör.

Att det inte går att trycka ner folk med falska påståenden om dem, det behöver en hel del av er lära er. Ni blir inte bättre av att orera i oändlighet om hur andra ska uppträda. Sköt du ditt eget först och främst. Städa framför din egen dörr.