8-årig flicka tvångsomhändertagen av SOC, mycket pekar på felaktig bedömning av SOC

Tänk på vad systemriddarna i tråden faktiskt har sagt att familjen borde ha gjort.

Mamman borde inte ha skrivit att hon kämpade för Elsa i breven, eftersom det gav Elsa falskt hopp. Hon borde inte ha anmält vården till IVO, eftersom det var fel instans. Hon borde inte ha bett om en ny vårdgivare, eftersom det bara var missnöje. Föräldrarna borde ha samtyckt till placeringen i jourhemmet, i stället för att välja strid. Pappan borde ha hållit med socialtjänsten om mamman, om han ville bli godkänd. Och familjen borde inte ha gått till medierna, eftersom det bara skapade ett drev.

Följ de råden ett i taget och se var familjen hamnar. Ingen journal laddas ner. Inga uppgifter granskas. Ingen Lex Sarah-anmälan kommer till allmänhetens kännedom. Ensolution-granskningen ligger kvar odiarieförd i en låda. Kaliber gör inget reportage. Ingen ser att pappan aldrig utreddes, att droppet var fel eller att en politiker försökte påverka handläggarna. Och Elsa är kvar hos främlingar, med ett brev i veckan från en mamma som inte får skriva att hon saknar henne.

Det är inte råd som skyddar ett barn. Det är råd som skyddar ett system från att bli granskat.

Familjen gjorde precis tvärtom. Därför är Elsa hemma.

Om du hade haft minsta ärlighet i din argumentation så hade du insett att det som ”framkommit” bara är de processuella fel som varit uppenbara hela tiden. Du skulle ha känt igen allt i det som jag sammanställde redan i april:
(FB) 8-årig flicka tvångsomhändertagen av SOC, mycket pekar på felaktig bedömning av SOC

Dina två följeslagare i tråden beter sig som trotsiga barnungar men du vet bättre. Vad har fått dig att spåra ur så totalt i denna tråd?

Så du tycker då att CFR gör rätt som JO-anmäler domstolen över dessa processuella felen.

Tack för att du lyfte fram ditt inlägg från april. Det är faktiskt utmärkt, och jag håller med om nästan varje ord.

Du skrev att socialtjänsten hoppade över det obligatoriska steget att utreda och dokumentera mildare alternativ, och att beslutet därför var oproportionerligt och borde upphävas. Ensolution konstaterade sedan att det saknades en dokumenterad proportionalitetsbedömning och att mildare alternativ inte prövades.

Du skrev att utredningen vilade på en ensidig medicinsk tolkning från en part i målet, att underlaget var så ensidigt att det inte uppfyllde lagens krav på en allsidig utredning, och kallade det ett korrupt underlag. Lex Sarah-rapporten konstaterade sedan att utredningen inte var allsidig, att den aldrig prövade sin utgångspunkt och att uppgifter som talade emot inte vägdes in.

Du skrev att myndigheten inte kunde utesluta att Elsas tillstånd berodde på vårdens egna brister. Lex Sarah-rapporten konstaterade sedan att den ändrade medicinska behandlingen var en annan möjlig förklaring som aldrig prövades.

Och du sammanfattade det som myndighetens lagtrots, och som ett olagligt förfarande.

Så när du nu säger att det som framkommit bara är processuella fel som varit uppenbara hela tiden, har du rätt i att de var uppenbara. Du såg dem själv i april. Skillnaden är att du då drog slutsatsen att de borde leda till att beslutet upphävdes. Nu använder du samma fel som skäl att säga att inget nytt har kommit fram.

I ett LVU-ärende är processuella fel inte en småsak. Det är rättssäkerheten. Det skrev du själv.

Och jag har inte spårat ur. Jag står fast vid samma sak som du skrev i april. Frågan är vad som fick dig att byta sida.

Den stora gåtan som jag och många andra försökt diskutera är VARFÖR mindre ingripande åtgärder (läs SIP) inte ansågs genomförbara. Notera att inte ens föräldrarna eller deras ombud argumenterade för det eller annat som jag tog upp i april.

Oavsett om det gäller sjukhusvistelse, utredningshem eller annat frivilligt innebär det en samverkan mellan föräldrarna, socialtjänsten och vården, vilket innebär SIP enligt lagkraven som funnits sedan 2010.

OM det jag tog upp i april lagts fram så hade domstolen tvingats välja: Antingen godkänner de ett olagligt förfarande eller så skickar de tillbaka ärendet för en korrekt utredning. Nu ansåg istället domstolen att de skäl som lagts fram var tillräckliga för LVU.

Den stora gåtan i hela det här fallet är: Varför följde inte föräldrarna gängse rutin för att begära SIP under hela tiden som mamman var i konflikt med vården och sedan i domstolen?

Självklart. Du har ju inte fattat ett ord av alla de inlägg som du har negerat som ett trotsigt barn, Ajogen.

Jasså? Men när jag bemöter dina inlägg om vad de säger i JO-anmälan så ger du domstolen rätt. Hur ska du ge det egentligen?

Vad är det du inte förstår i följande som jag skrev? ”Du har ju inte fattat ett ord av alla de inlägg som du har negerat som ett trotsigt barn, Ajogen.”

Som vanligt kan du inte argumentera för din sak och när du pressas så slänger du bara ur dig dynga.

Du säger jämt emot dig själv och kan inte hålla isär vad du säger helt enkelt

Totius har snurrat så mycket i sin cirkel att han verkar ha glömt vad han själv skrev.

I april var det han som såg det tydligast av alla. Han skrev att socialtjänsten hade hoppat över det obligatoriska steget att pröva mildare alternativ. Att utredningen vilade på en ensidig tolkning från en part i målet. Att underlaget var så ensidigt att han kallade det korrupt. Att myndigheten inte kunde utesluta att Elsas mående berodde på vårdens egna brister. Och att det hela var ett olagligt förfarande som borde ha lett till att beslutet upphävdes.

Sedan kom Ensolution-granskningen och bekräftade det. Sedan kom Lex Sarah-rapporten och bekräftade det igen. Allt han hade sagt i april fick stöd av kommunens egen granskare och socialtjänstens egna medarbetare.

Och just då bytte han sida.

Nu är samma brister “bara processuella fel” som “varit uppenbara hela tiden”. Nu är mamman problemet, pappan inte aktuell och LVU det enda som fanns att ta till. Nu var det rätt att hoppa över de mildare alternativ han själv sa var obligatoriska.

Det är cirkeln i sin renaste form. Han började på rätt ställe, gick runt ett varv och hamnade på motsatt sida, utan att något nytt hade kommit fram som talade för det. Tvärtom. Allt nytt talade för det han själv skrev i april.

Totius från april hade haft en hel del att säga till Totius i dag.

Mitt argument till dig nu är att du är för dum för att förstå diskussionen. Det problemet ligger helt hos dig. Vad du sedan gör kan inte jag ta ansvar för men jag föreslår att du håller dig till sakfrågor eller håller käften.

Det stämmer inte att föräldrarna och deras ombud inte argumenterade för mildare åtgärder. Läs domarna.

I förvaltningsrättens beslut från juni 2025 anförde Victoria att hon var positiv till en placering tillsammans med Elsa, och att insatser med stöd av samtycke borde ha övervägts och uteslutits innan LVU, vilket inte hade skett. Joacim föreslog utredningshem med en eller båda föräldrarna, med samtycke, och att han skulle ta större ansvar för Elsas vård i väntan på utredningen. I vårdmålet anförde Victoria att varken hon eller Joacim motsatte sig en utredning av symtombilden. Och i kammarrätten anförde hon att det var möjligt att öka insikten i Elsas symtombild genom mindre ingripande åtgärder, till exempel att Joacim involverades mer och att föräldrarna fick psykologstöd, och att sjukvården hade all möjlighet att utreda Elsa även om hon bodde hemma.

Så argumenten fanns. Domstolarna valde att inte gå på dem.

Och om SIP: du har rätt i att en samordnad individuell plan hade varit den självklara vägen, och att lagkravet funnits sedan 2010. Men lagen lägger skyldigheten på region och kommun, inte på föräldrarna. När ett barn behöver insatser från både vården och socialtjänsten, ska huvudmännen upprätta en plan tillsammans. Föräldrarna kan begära en, men det är myndigheterna som ska ta initiativet när behovet finns.

Så gåtan är inte varför föräldrarna inte begärde en SIP. Gåtan är varför vården och socialtjänsten, som var skyldiga att samordna sig, i stället valde en orosanmälan och en polisbil. Den frågan ställde du själv i april. Den är fortfarande obesvarad.

Och innan du säger att föräldrarna var LSS-ansvariga och därför borde ha begärt en SIP: det ändrar inte vem som har skyldigheten.

Även om föräldrarna anordnade assistansen i egen regi, var de inte huvudmän för vården eller socialtjänsten. Skyldigheten att upprätta en samordnad individuell plan ligger på regionen och kommunen, oavsett vem som anordnar assistansen. En assistansanordnare kan inte kalla till en SIP och inte bestämma att den ska upprättas. Det kan bara huvudmännen.

Och LSS lägger själv ansvaret på kommunen. Enligt LSS ska kommunen erbjuda den som beviljas insatser att en individuell plan upprättas, och planen ska omprövas regelbundet. Det är alltså kommunen som ska ta initiativet till planeringen, inte den som får insatsen.

Så LSS-spåret leder dig rakt tillbaka till samma ställe: det var myndigheterna som skulle samordna, och det var myndigheterna som inte gjorde det.

Och nu handlar det bara om att ge igen för att jag kritiserar hur du beter dig i tråden.

Du anser att du får hålla på hur du vill men inte själv få kritiseras.

Du säger emot dig själv om CFRs JO-anmälan. Du är inte koncis i din argumentation