Citat:
Ursprungligen postat av
Devalvera
Konstigt resonemang. Det du säger är: ”Cs röda linjer kommer innebära att M, KD och L kommer bli klandervärda för att röda linjer finns i svensk politik”
Tror du ens på det själv. Det mest idiotiska jag läst på länge faktiskt.
Nej, det är nog du som har problem med innantilläsningen.
Det jag säger är att svenska väljare, precis som väljare i alla andra europeiska länder med en parlamentarisk demokrati, slutar rösta på partier med "röda linjer".
Dvs. partier som vägrar samarbeta med andra partier och därmed sabbar den helt avgörande viktiga demokrati-processen där partiers vidlyftiga vallöften ska omvandlas till funktionell regeringspolitik. De förhandlingarna är i praktiken minst lika viktiga för hur bra (eller dåligt) ett land fungerar som själva valet.
I Sverige är vi ännu inne i efterdyningarna av den tidigare sosse-dominansen, vilket fick politiken att se ut som ett "sosse-block" mot resten (framförallt "högern"). Men det var en obalans som nu över tid korrigerats av väljarna. Samtidigt lever den ack så idiotiska "block"-tanken kvar, och det utnyttjade de smarta politiska strategerna i Timbro mm. för att skapa ett narrativ om "högerblocket", numera Tidö-blocket. Den huvudsakliga avsikten var att möjliggöra för Moderaterna att regera tillsammans med SD och i tysthet överge all sin tidigare "avsky", eftersom det var den enda matematiska möjligheten för M och Kristersson att få kontroll över Sverige.
Alla andra vägar pekade uttryckligen mot en mer parlamentarisk demokrati, dvs. där alla partier först gör upp om mandaten i ett val och sedan använder sina mandat för att tillräckligt många tillsammans gör upp om att regera. Som i ALLA andra europeiska länder med samma politiska system.
Men "Tidö" och "högerblocket" har lika litet som ett motsvarande "vänsterblock" ingen egentlig livskraft i en parlamentarisk demokrati, där en avgörande kugge i hela systemet ÄR de förhandlingar som förs efter valet, och som garanterar att olika partiers olika avvikande sakpolitiska frågeställningar helt enkelt slipas bort. Vilket är en förutsättning för ett välfungerande land, oberoende av vilka partier som sitter i regering. "Blockpendeln" är raka motsatsen, och en destruktiv kraft i vilket land som helst.
Varför de svenska väljarna är så tröga att de ännu inte till fullo har insett det här (och röstar därefter) må vara osagt, men det är extremt tydligt i statistiken att hela den yngre halvan av väljarkåren "shoppar runt" på ett helt annat sätt än den äldre, och de är också betydligt mer fokuserade på att få genomslag för sina röster. De drivs alltså av två i det nuvarande svenska politiska landskapet sinsemellan motstridiga drivkrafter, dels röstar de på "ytterlighetspartier" i frågor som är viktiga för dem och är inte bara "ytterkantspartier" (t.ex. i klimatfrågan är MP det svenska "ytterlighetspartiet"). Och det gör för att de partierna är väldigt tydliga i sina ställningstaganden. Dels blir de väldigt besvikna om de partier de röstat på har chansen att vara med och regera (och därmed åtminstone delvis verkställa sin politik) men slänger bort den genom att vägra att ens förhandla.
Så "blockpolitiken" som sådan kommer, till slut, att dö ut också i Sverige. Äntligen, för inget annat politiskt har skadat Sverige så mycket som den politiska pendel som svängt maximalt av-och-an mellan höger och vänster. Det enda som räddat Sverige hittills är att svensk politik generellt är sillmjölkig och mild, vilket mildrat svängarna. Men den förra Tidö-regeringen var den första att kliva av den positionen och flytta sig, och Sverige, ordentligt högerut. Och får vi inte till en fungerande parlamentarisk demokrati som kommer nästa "vänsterregering", nu eller om fyra år, att göra allt de kan för att flytta pendeln så långt åt andra hållet som möjligt. Och då är Sverige fullt inne i samma destruktiva pendelrörelse som USA och Storbritannien, där det viktigaste för en regering efter "ompendling" är att riva upp alla BRA beslut som den föregående regeringen gjort, så att de inte kan dra politisk nytta av dem. Något förenklat leder det till ett land där enbart mediokra och dåliga politiska beslut överlever pendlingarna och där INGA långsiktiga lösningar är möjliga.
Nu har de svenska partierna med önskad tydlighet visat både att de inte kan fixa att lösa det här ("röda linjer" + "Tidö"-konstruktionen), så de enda som kommer att kunna göra det är de svenska väljarna. Och det enda sättet de kan göra det på är att straffa de partier som på sätt eller annat vägrar samarbeta med övriga partier.
Den största missen i hela den här valrörelsen var därför när Kristersson tvingade de övriga partierna att lova att INTE samarbeta med någon annan än honom själv i en regeringsbildning. Att gå till val som ett tydligt regeringsalternativ var okej, att utesluta allt annat samarbete var inte bara vansinne utan kommer att förfölja M ännu länge. Och också de partier som var dumma nog att gå och lova en sådan idiotisk grej. Busch var den enda som försökte stå upp för den parlamentariska demokratin (om än av egen vinning), och hon blev nedbrottad med våld.
