Citat:
Det finns sannolikt dokumenationbrister, läs några ärenden som JO haft uppe, så ser man att det missas nästan alltid något. Det gör inte att beslutet i sig är fel, utan att man ska göra bättre nästa gång.
Nej, det förklarar inte det som kom sedan. Men vid den tidpunkten hade man redan börjat se en tydlig förbättring avseende flickans tillstånd. Det håller i domstolen alla dagar i veckan.
Nej, det förklarar inte det som kom sedan. Men vid den tidpunkten hade man redan börjat se en tydlig förbättring avseende flickans tillstånd. Det håller i domstolen alla dagar i veckan.
Dokumentationsbrister i ett tvångsärende är inte en småsak som man rättar till nästa gång. Det är dokumentationen som gör det möjligt för föräldrar att bemöta, för domstolar att pröva och för granskare att kontrollera. När bedömningen inte finns på papper, går den inte att ifrågasätta. Och att det enligt dig nästan alltid missas något i de här ärendena är inte ett försvar. Det är precis det systemfel som kritiken handlar om.
Du har rätt i att den användes för att motivera fortsatt vård, och att det höll i domstol. Men tänk på vad förbättringen borde ha lett till. Lagen säger att umgängesbegränsningar inte får bestå längre än nödvändigt. Ju bättre Elsa mådde, desto mindre borde behovet av isolering ha varit. I stället användes förbättringen som skäl att fortsätta exakt som förut. Socialtjänstens egna socialsekreterare skriver i Lex Sarah-rapporten att Elsas förbättrade hälsa åberopades som stöd för fortsatta begränsningar, och att en förbättring efter en åtgärd inte i sig visar att åtgärden var nödvändig.
Att något håller i domstol betyder att det var formellt godtagbart. Det betyder inte att det var rätt för Elsa.