8-årig flicka tvångsomhändertagen av SOC, mycket pekar på felaktig bedömning av SOC

Löjligt inlägg av dig. 1) Skyddslagstiftningen fungerar så att föräldrarna kan gå med på vården frivilligt och då kan vården ges enligt SoL istället för LVU. 2) Elsas ätande var en katastrof för ett barn med PIPO. 3) LSS-verksamheten har systematiskt åsidosatt lagkraven på god kvalitet, samverkan med andra aktörer och avvikelserapportering.

Ni tre kan spy ur er hur mycket dumheter, galla och AI-nonsens ni vill – det ändrar inte på ovanstående fakta.

På vilket sätt förringar min kunskap om exakt vilken kalorimängd hon hade vid omhändertagandet i dropp min sakkunnighet?

Förklara gärna för mig min grundfråga istället för att försöka avvärja.

Jag hänvisar till ren och skär fysiologi. Det trumfar alla dina rapporter såvida du inte börjar hänvisa att det rör sig om mirakel. Vilket inte skulle förvåna mig ett dugg vid detta laget.

Du fastnar i detaljer, men svarar aldrig på den fundamentala frågan:

Var hittar du egentligen det medicinska eller juridiska stödet för att totalisolera Elsa i över ett halvår och upprätthålla tvångsvård i nästan ett år?

Det är för många oberoende experter som till skillnad från dig faktiskt har gått igenom originalhandlingarna och granskat de faktiska domstolsförhören.

Slutsatsen är helt oundviklig:

LVU-grunden brast.

Vården begick allvarliga felberäkningar och gav felaktiga underlag.

Socialtjänsten brast i sin utredningsplikt och försköt frivilliga alternativ.

Om det hade funnits en faktisk omsorgsbrist eller fara i hemmet hade tvångsvården aldrig hävts permanent och Elsa hade aldrig återförenats med sina föräldrar. Ingenting i dagens läge stöder ditt narrativ. Varför är det så svårt att bara erkänna att systemet felade?

Ingen har förnekat de allvarliga bristerna i socialtjänstens handläggning. Men jag tycker att du drar betydligt mer långtgående slutsatser av granskningarna än vad de faktiskt visar.

Att en utredning varit bristfällig innebär inte automatiskt att den ursprungliga oron var obefogad eller att det aldrig funnits omsorgsbrister. Däremot kan bristerna naturligtvis innebära att besluten saknade tillräckligt underlag.

Du hänvisar också till att LVU har upphört och att Elsa nu bor hos sina föräldrar. Men hennes situation ser ju helt annorlunda ut i dag.

Elsa bor numera växelvis hos Victoria och Jocke, vilket innebär att pappan har fått en betydligt större roll i hennes vardag och omsorg. Enligt de senaste uppgifterna har både näringsdroppet och stomin tagits bort, och behovet av personlig assistans har upphört. Samtidigt fortsätter kontakten med vården och det förs enligt Kaliber en dialog om PIPO-diagnosen.

Det är mycket stora förändringar. Socialnämnden har dessutom beskrivit förändringarna som genomgripande och varaktiga.

Att LVU upphör efter sådana förändringar bevisar inte att det aldrig funnits omsorgsbrister. Det visar att situationen vid den nya bedömningen inte längre ansågs motivera tvångsvård.

Du återkommer till att hela LVU-grunden brast. Men kritik mot handläggningen och ett senare avslutat LVU bevisar inte i sig att den ursprungliga oron saknade grund.

Du bara fantiserar ihop en massa scenarion i skallen som inte stämmer överens med hur det går till i verkligheten.

Det är trots allt inte förens Victoria själv kom in med att droppet var fel som det ens var på tavlan över matintagrapporteringen.

Vilka är det som ansvarar för att se över dessa uppgifter? Att dropp och matdagbok ska stämma etc? Vilka var det nu som inte höll koll på ordineringen.
Vilka är det som inte vill utreda felbehandlingen. Vad kan det nu bero på?

Vilka uppgifter har du om detta denna gång, förra gången så hade du inga men försöker ändå få fram att vi inte vet om stomin är borttagen eller inte.... länka gärna till dessa uppgifter denna gång

Vilka oberoende experter förutom AS har uttalat sig om detta?

Avseende LVU så har du fått ett utmärkt svar ovan.

Nu gör du exakt samma sak igen som du förtjänar förbannat mycker kritik för. Du hävdar att slutsatsen är "oundviklig" fast du inte har hela bilden. Samtidigt anklagar du mig för att tala i sannolikhetstermer.

Det skulle stärka ditt förtroende om du kunde uttala dig på samma sätt. Allt annat inger en bild av en LVU-aktivist som inte har förmåga att ta in en nyanserad bild.

Om vi då tar för givet att medias bild stämmer. Vården har totalt missat, hur osannolikt det än låter, att justera flickans dropp och via usel dokumentation fått VH att tro att droppet motsvarar 100%. Vilket är den rådande mediala bilden.

Vi förväntar oss då tro på att:

- VH/assistenterna har aldrig läst på påsen där kaloriantalet tydligt är tryckt och reflekterat över det faktum att kalorimängden aldrig har justerats över åren.

- Att barnet äter motsvarande i snitt småäter en capricciosa dagligen utanför skoltid och VH missar att förmedla detta till vården eller att vården struntar i denna återkoppling.

- Att VH helt missar kopplingen mellan att hon mår dåligt i skolan och att hon där inte äter, men att hon äter signifikant andel hemma.

Media har totalt låtit bli att ställa frågorna ovan.

Att allt kommer fram i efterhand och att man aldrig har reflekterat över ovanstående, även om vården har brustit i ordinationen av oklar grund (vilket är långt från bekräftat), så inger detta en bild som man mycket väl kan motivera utgörs av omvårdnadssvikt.

Hänvisa till de medicinska experter som har värderat situationen objektivt utifrån detta. AS är en vän till familjen och kan knappast ses som objektiv.

Hasse. Jag väntar på ett svar.

Tycker du att det som VH för ett barn med PIPO låter rimligt att mata barnet med energi motsvarande en capricciosa dagligen när barnet har 100% näringsdropp?

Svara gärna på denna fråga eller låt bli att kommentera något av mina inlägg framöver.

Ojdå här har vi höga brösttoner doktorn... skjuter du från höften när du jobbar på samma sätt som du resonerar här.. gissar lite hit och dit och blir det fel så rycker vi på axlarna bara...
Hade du bemödat dig med att ta till dig den information som som finns så hade du vetat att det du påstår inte stämmer lika väl som att din kalkyl för hennes näringsbehov inte heller stämde trots att det fanns hiur mycket uppgifter som helst om detta... istället så drog du till med en gissning o lekte lite Kung med att jag skulle använda Ai...

Du vill alltså inte besvara min fråga men svarar ändå?

Nu agerar du exakt likadant som Kurre när han blir pressad. Inget svar på frågan för att svaret verkar vara jobbigt. Är svaret på frågan jobbigt?

Isåfall kanske det är dags för självreflektion i detta ärende?

Jo, ni alla systemriddare verkar leva i total förnekelse och strunta fullständigt i hur Elsa faktiskt mår i det här. Ert fokus tycks inte vara hennes bästa, utan att till varje pris försvara systemet och straffa föräldrarna. Men när ni ger er på föräldrarna drabbar det också Elsa, indirekt eller direkt.

Hela er argumentation går ut på att attackera föräldrarna, och framför allt Victoria, på ett sätt som för tankarna till gamla tiders häxprocesser. Vad hon än gör så är det fel. Försöker hon agera är det fel. Försöker hon försvara sig är det också fel. Det verkar inte spela någon roll vad hon faktiskt gör och domen är redan fälld i era ögon.

Men någonstans i allt detta borde ni kanske stanna upp och ställa er den mest grundläggande frågan av alla: Vad är egentligen bäst för Elsa? Eller har behovet av att skuldbelägga och attackera hennes föräldrar blivit så stort att Elsa själv har hamnat i skymundan?

Men det är precis här du visar din okunskap om LVU och socialtjänstens roll. Du verkar inte ens förstå vad oro är eller vad den ska användas till.

För femtielfte gången: Oro är en signal om att något behöver utredas. Varken mer eller mindre. Oro är inte i sig ett bevis på att ett barn behöver omhändertas med LVU.

I det här fallet utredde socialtjänsten aldrig föräldrarna innan de hämtade Elsa på skolavslutningen med hjälp av polis. Att det fanns en oro är alltså inget självständigt argument för att LVU-omhänderta ett barn.

Det måste finnas konkreta omständigheter som gör att det föreligger en påtaglig risk för att barnets hälsa eller utveckling skadas. Den risken måste dessutom kunna göras sannolik. Hur tänker ni er att man ska kunna göra en sådan risk sannolik utan att först utreda de förhållanden som risken påstås bygga på?

Den frågan lämnar jag till er systemriddare att besvara.

Att hänvisa svepande till ”omsorgsbrister” räcker inte som en magisk frisedel för ett så ingripande beslut. Det krävs en konkret bedömning av omständigheterna och ett rättsligt hållbart underlag.

Oro är inte bevis. Misstankar är inte automatiskt fakta. Och myndighetsutövning måste tåla granskning. Det är faktiskt grundläggande rättssäkerhet, inte någon revolutionerande teori.

Ja, och det är just det som är problemet: Det handlar om samma föräldrar. De har inte förändrats, för det visade sig att de inte behövde förändras. De fungerade från början, vilket blev tydligt när socialtjänsten faktiskt gjorde sitt jobb och utredde dem ordentligt.

Deras enda stöd har varit ett telefonnummer. Tror du på fullaste allvar att det var just telefonnumret som var avgörande för att Elsa skulle få komma hem? Eller kan det möjligen vara så att verkligheten visade sig vara en helt annan än den bild som hade målats upp av föräldrarna?

Ja, och exakt samma resultat hade kunnat uppnås utan LVU. Så varför måste ni ha ett LVU-omhändertagande för att uppnå detta? Det är just den delen jag inte får ihop.

Förklara gärna hur ni tänker, ni systemriddare. Vad är det som rör sig i era huvuden när ni anser att ett så ingripande tvångsomhändertagande är nödvändigt, trots att samma resultat hade kunnat uppnås utan tvång? Jag är genuint nyfiken på hur ni resonerar.

Precis! Och det här är ett klockrent exempel på cirkelresonemang som är vanligt förekommande i LVU-sammanhang. Man försöker bevisa att vården behövdes genom att hänvisa till lagstiftningen och reglerna för LVU, trots att det är just om förutsättningarna för LVU faktiskt var uppfyllda som måste bevisas från början.

Att det finns lagar och regler som tillåter tvångsvård bevisar inte att tvångsvård var nödvändig i det enskilda fallet. Först måste de konkreta omständigheterna visa att lagens förutsättningar är uppfyllda. Annars har man bara använt regelverket för att motivera sig självt.
Elsa har inte fått någon vård i den mening som ni tycks vilja ge sken av. Hon har hållits borta från sin familj i nästan ett års tid helt i onödan. Det är ett av de mest ingripande ingrepp en kommun kan göra i en enskild människas och familjs liv.

Så jag ställer frågan igen: Vad var det egentligen för ”vård” som skulle ha bedrivits här?

Det handlar fortfarande om samma föräldrar. Föräldrarna har, såvitt jag känner till, inga sociala problem eller någon psykisk sjukdom. De har inte heller, såvitt jag vet, deltagit i några föräldrastödsprogram. Varför? Därför att det inte verkar ha funnits några identifierade brister hos dem som motiverade sådana insatser från början.

Så vad var det konkret som skulle åtgärdas? Vilka problem skulle vården lösa, och vilket underlag visar att just ett LVU-omhändertagande var nödvändigt?

Att kalla ett ingripande för ”vård” besvarar inte de frågorna. Tvångsvård måste ha ett konkret syfte och vila på faktiska omständigheter och inte bara på att myndigheten har beslutat att den behövs.


Men nu får du faktiskt sluta använda ”oro” som om det vore ett bevis. Oro är inte i sig ett tillräckligt skäl för LVU. Det kan ha funnits hur mycket oro som helst, men det förändrar inte grundprincipen: Oro är en signal om att något behöver utredas. Varken mer eller mindre.

Socialtjänsten kan inte bara hänvisa till att det funnits oro och tro att saken därmed är bevisad. Oron måste konkretiseras och kopplas till faktiska omständigheter som kan uppfylla lagens krav på en PÅTAGLIG RISK för barnets hälsa eller utveckling.

Så vad var det egentligen som utgjorde den påtagliga risken i det här fallet?

Jo, enligt det underlag jag syftar på tycks det ha handlat om en skrivbordsläkares spekulationer och inte om en påvisad risk som först hade utretts och sedan kunnat beläggas med konkreta omständigheter.

Det är en avgörande skillnad mellan att någon känner oro och att det faktiskt finns ett rättsligt hållbart underlag för att skilja ett barn från sin familj med tvång. Det är den skillnaden ni hela tiden verkar vilja sudda ut.