Nu blandar du ihop ras, etnicitet, folk och nation som om de vore samma sak.
Att mycket historisk nationalism varit etnokulturell är sant. Men kulturnationalism är knappast någon modern bluff - språk, historia och kultur var centrala redan i 1800-talets nationalism.
Och redan Renan avvisade ras som nödvändig grund för nationen.
Så du har inte visat att nationalism alltid varit rasnationalism.
Du har bara definierat folk =ras och sedan byggt slutsatsen på den definitionen.
”Bara dårar och judar…” är för övrigt inget argument. Det är vad du tar till när själva argumentet inte håller.
Nej det gör jag inte.
Inte, mycket, utan i princip all historisk nationalism grundades på folkets gemensama etniska tillhörighet, vilket varit den kulturskapande norm som utvecklat alla kulturella/nationella särarter.
Ju närmre rasliga likheterna existerar desto närmre kulturell samhörighet. Varför en blåneger från Kongo inte passar in i Sverige lika bra som en holländare och av naturen heller inte känner samma lojalitet med Sverige i relation till afrikaner som en Holländare skulle. Utan grundläggande etnisk lojalitet blir nationalism bara teoretiskt dreggel på ett papper.
Inte, mycket, utan i princip all historisk nationalism grundades på folkets gemensama etniska tillhörighet, vilket varit den kulturskapande norm som utvecklat alla kulturella/nationella särarter.
Ju närmre rasliga likheterna existerar desto närmre kulturell samhörighet. Varför en blåneger från Kongo inte passar in i Sverige lika bra som en holländare och av naturen heller inte känner samma lojalitet med Sverige i relation till afrikaner som en Holländare skulle. Utan grundläggande etnisk lojalitet blir nationalism bara teoretiskt dreggel på ett papper.
Ett empiriskt argument är gott som något.
Richard Sörman på Riks hävdar att de flesta Sverigedemokrater - både politiker och väljare - är etnonationalister. Jag skulle dessutom hävda att de flesta Moderater är det. Moderater förknippas verkligen med svenskhet.
Fast nu anklagar du mig för något som jag inte påstått, tvärtom skrev jag motsatsen, att nationalism är en överideologi precis som med demokrati, det krävs att definieras i sitt sammanhang för att bli begripligt. Tvärtom så har jag påvisat att liberal nationalism inte är samma som etnonationalism, däremot har jag visat är när man i Sverige diskuterar nationalism, så hänvisar man till just etnonationalism, fast det är slarvigt så när motståndare till nationalism kritiserar nationalism så är det just etnonationalism man hänvisar till, inte till amerikaniserad medborgarnationalism. Att du har dina egna definitioner gör inte att begreppet allmänt tolkas och beskrivs så. Om du tycker, eller tror att begreppet demokrati inom Demokratiska Folkrepubliken Korea är samma som demokrati inom en svensk kontext, så kommer du missta dig. Det jag påstår att inom svensk kontext, svensk nationalism och hur man använder begreppet nationalism allmänt i Sverige så innebär det implicit etnonationalism.
I vardagligt språkbruk är nationalism och etnonationalism synonyma i en svensk kontext. I en begreppsanalys eller akademisk kontext krävs det mer än den vardagliga betydelsen, men anklagar du verkligen gemene man att vara så precis i varje del av sina påståenden så kommer vardagliga samtal bli snabbt meningslösa. Precis som med ord som kommunism, så är det ett paraplybegrepp av en rad företeelser och när gemena man kritiserar kommunism är det i regel inte VPK 1989, utan Stalin 1940 som menas. För att få ett begripligt samtal krävs det i regel att man ser till den allmänna beskrivningen och inte den akademiskt precisa, för människor resonerar inte så.
Det intressanta i sammanhanget är att när liberaler pratar om nationalism så lägger de till just liberal nationalism, som en motpol till nationalism, vilket då refererar till just etnonationalism. De hävdar inte att nationalism är synonymt med liberal nationalism.
Okej, då har du nu preciserat din tes, och den är en annan än den jag invände mot.
Du säger alltså inte längre att nationalism begreppsligt är etnonationalism, utan att ordet nationalism i svensk vardaglig politisk debatt ofta används som shorthand för etnonationalism. Det är ett betydligt rimligare påstående.
Men därifrån följer fortfarande inte att orden är synonymer.
Din Aftonbladetartikel illustrerar snarare skillnaden ganska perfekt - är du med på det?: artikeln kan använda ”nationalism” obestämt om den nationalism som för tillfället står i centrum för debatten, medan Rojas sedan uttryckligen skiljer mellan liberal nationalism och etnonationalism.
Det är skillnad mellan att en viss variant fungerar som prototyp eller underförstådd referens i ett sammanhang och att den är synonym med överbegreppet.
Om någon säger ”nationalism” och i just en SD-debatt menar etnonationalism säger det något om kontext och språkbruk. Det gör inte nationalism och etnonationalism till samma begrepp.
Och för påståendet att de faktiskt är ”synonyma i vardagligt svenskt språkbruk” behöver du betydligt mer än några debattartiklar där nationalism används på det sättet. Det är ett empiriskt påstående om allmänt språkbruk – inte något du kan fastställa genom att välja exempel där just etnonationalism råkar vara den nationalism som diskuteras.
Det där får du gärna utveckla och argumentera för.
Brukar kalla mig själv för nationalist, det blir lättast så.
I och för sig så är jag egentligen för en nordisk union, så om man får drömma iväg så är jag unionist, inte en riktig nationalist. En svensk nationalist brukar vara för bevarandet av en svensk suverän stat, vilket jag inte är.
Jag tycker att vatten är en sammansättning av väte och syre. Kan jag bevisa att det är det? Nej, såklart inte. Atomer och molekyler är bara abstraherade koncept och beskrivningar av (den uppfattade) verkligheten.
Du får fråga nationalismforskare dessa saker om du vill få svar i och hur "rasnationalism" och nationalism är två olika saker och ordvrängare kan säkert få dig att känna dig nöjd med sina svar?
Du har fortfarande inte fört något resonemang över huruvida Rasen inte skulle ingå i nationalism. Om det inte finns några svensk-arier kvar, men Midsommar firas och stugorna är röda med vita knutar i "Sverige" är det inte nationalism, det är cosplay. Detsamma tillämpas på den där japanska byn där svensk kultur utövas, de är inte svenskar bara för det.
Nationalism är vad nationalism är; Folket (Rasen) och dess politiska ambitioner. Rasen är de vita, de ljusögda och de ljushåriga. Allt annat är antinationalism (som alltså inte är nationalism trots att ordet innehåller "nationalism" i likhet med "liberal nationalism" eller "statsnationalism" och liknande).
Skyll inte på mig, jag spottar bara fakta.
På tal om absurdism så är det väl du i sammanhanget som beter dig absurt i ditt ifrågasättande av verkligheten och definierade begrepp?
Nej, nu försöker du dessutom vända på bevisbördan.
Det är du som påstår att ras är ett nödvändigt villkor för nationalism. Då är det du som ska visa det. Jag behöver inte bevisa att din egen specialdefinition inte är universell. Såklart.
Och H₂O-jämförelsen är närmast komisk. Att vatten består av väte och syre är ett empiriskt naturvetenskapligt påstående. ”Nationalism betyder rasnationalism” är däremot en definition av ett politiskt begrepp. Du kan inte göra det senare till naturvetenskap genom att jämföra det med det förra... Det blir löjeväckande skevt.
Nu definierar du dessutom ”Rasen” som ”vita, ljusögda och ljushåriga” och kallar det fakta. Det är inte ens hur modern biologisk antropologi beskriver mänsklig variation.
Så vi är fortfarande på exakt samma plats.
Du definierar nationalism som rasnationalism och använder sedan din egen definition som bevis för att nationalism är rasnationalism.
Det här är inte - som du hävdar - ”jag spottar fakta”. Det är ”jag deklarerar min premiss som fakta och vägrar sedan diskutera den”.
Okej, då har du nu preciserat din tes, och den är en annan än den jag invände mot.
Du säger alltså inte längre att nationalism begreppsligt är etnonationalism, utan att ordet nationalism i svensk vardaglig politisk debatt ofta används som shorthand för etnonationalism. Det är ett betydligt rimligare påstående.
Men därifrån följer fortfarande inte att orden är synonymer.
Din Aftonbladetartikel illustrerar snarare skillnaden ganska perfekt - är du med på det?: artikeln kan använda ”nationalism” obestämt om den nationalism som för tillfället står i centrum för debatten, medan Rojas sedan uttryckligen skiljer mellan liberal nationalism och etnonationalism.
Det är skillnad mellan att en viss variant fungerar som prototyp eller underförstådd referens i ett sammanhang och att den är synonym med överbegreppet.
Om någon säger ”nationalism” och i just en SD-debatt menar etnonationalism säger det något om kontext och språkbruk. Det gör inte nationalism och etnonationalism till samma begrepp.
Och för påståendet att de faktiskt är ”synonyma i vardagligt svenskt språkbruk” behöver du betydligt mer än några debattartiklar där nationalism används på det sättet. Det är ett empiriskt påstående om allmänt språkbruk – inte något du kan fastställa genom att välja exempel där just etnonationalism råkar vara den nationalism som diskuteras.
Fast nej, begreppet nationalism i en svensk kontext är fortfarande etnonationalism, för att citera historikern Mark Neocleous; ”Nationalism är av nödvändighet xenofobisk - det vill säga att xenofobi är en del av nationalismens logik.” Det jag poängterade är att begreppet inom en svensk kontext står sig och det är något som återkommer inom vardagligt språk. I vardagligt språk behöver man inte definiera med precision, för kompetenta talar är medvetna om vad begreppet innebär.
Nej, nu försöker du dessutom vända på bevisbördan.
Det är du som påstår att ras är ett nödvändigt villkor för nationalism. Då är det du som ska visa det. Jag behöver inte bevisa att din egen specialdefinition inte är universell. Såklart.
Och H₂O-jämförelsen är närmast komisk. Att vatten består av väte och syre är ett empiriskt naturvetenskapligt påstående. ”Nationalism betyder rasnationalism” är däremot en definition av ett politiskt begrepp. Du kan inte göra det senare till naturvetenskap genom att jämföra det med det förra... Det blir löjeväckande skevt.
Nu definierar du dessutom ”Rasen” som ”vita, ljusögda och ljushåriga” och kallar det fakta. Det är inte ens hur modern biologisk antropologi beskriver mänsklig variation.
Så vi är fortfarande på exakt samma plats.
Du definierar nationalism som rasnationalism och använder sedan din egen definition som bevis för att nationalism är rasnationalism.
Det här är inte - som du hävdar - ”jag spottar fakta”. Det är ”jag deklarerar min premiss som fakta och vägrar sedan diskutera den”.
Du kan tro vad du vill, jag har aldrig påstått något. Sanningen är Sanningen och den är att gräs är grönt, vatten är väte plus syre och nationalism är nationalism. Att du försöker göra öken av grönska, förgifta brunnen och omdefiniera nationalism är bara tragiskt.
På tal om modern antropologi så stämmer det att jag inte har hängt med där då jag inte är så intresserad av hablogrupper och liknande hårklyverier. Till och med när jag är habbad så kan jag se skillnad på en svensk-arier och en khazar.
And if you don't know, now you know, nigga.
Citat:
Jag avrundar här.
Bara för att du avrundar nationalism så har du inte kommit fram till en precis definition. Snarare har du medvetet eller omedvetet kommit fram till "fel" svar som slutsats. En tredjedel kan inte förklaras genom decimaltal och så vidare.
Fast nej, begreppet nationalism i en svensk kontext är fortfarande etnonationalism, för att citera historikern Mark Neocleous; ”Nationalism är av nödvändighet xenofobisk - det vill säga att xenofobi är en del av nationalismens logik.” Det jag poängterade är att begreppet inom en svensk kontext står sig och det är något som återkommer inom vardagligt språk. I vardagligt språk behöver man inte definiera med precision, för kompetenta talar är medvetna om vad begreppet innebär.
Vilket gör att Ts påstående står sig.
Samma sak igen - du citerar något som inte belägger din tes och låtsas sedan att saken är avgjord.
Neocleous säger att nationalism enligt honom har en xenofobisk logik. Fine. Men xenofobi är inte samma sak som etnonationalism, och citatet säger absolut ingenting om att nationalism i svensk kontext betyder etnonationalism.
Det är helt enkelt fel sorts belägg.
Sedan kommer nästa glapp i resonemanget: ”kompetenta talare vet vad begreppet innebär”. Nej, det där är bara ett elegantare sätt att säga ”alla vet”. Du har fortfarande inte visat att svenskt vardagsspråk faktiskt använder orden som synonymer.
Och att du avslutar självsäkert med ”vilket gör att TS påstående står sig” är nästan märkligast av allt. TS påstod ju att man bara är nationalist om man är både rasmedveten och antisionist. Ingenting du har anfört visar ens att antisionism skulle vara ett definitionsvillkor för nationalism.
Så just nu ser mönstret ut så här: du belägger A, hävdar B och avslutar med att C därmed är bevisat.
Det är inte argumentation. Du hoppar över leden där slutsatsen faktiskt skulle behöva visas.
Inte, mycket, utan i princip all historisk nationalism grundades på folkets gemensama etniska tillhörighet, vilket varit den kulturskapande norm som utvecklat alla kulturella/nationella särarter.
Ju närmre rasliga likheterna existerar desto närmre kulturell samhörighet. Varför en blåneger från Kongo inte passar in i Sverige lika bra som en holländare och av naturen heller inte känner samma lojalitet med Sverige i relation till afrikaner som en Holländare skulle. Utan grundläggande etnisk lojalitet blir nationalism bara teoretiskt dreggel på ett papper.
Ett empiriskt argument är gott som något.
Du gör två nya påståenden här, och inget av dem är belagt bara för att du kallar dem ”empiriska”.
Det första är fortfarande det gamla: ”i princip all historisk nationalism grundades på gemensam etnicitet.” Det är för kategoriskt. Nationalismforskningen beskriver flera möjliga grunder för nationell gemenskap - härkomst, språk, kultur, religion, gemensam politisk historia - och redan Renan avvisade ras som ett nödvändigt villkor. Stanford Encyclopedia sammanfattar dessutom att inget enskilt sådant kriterium är nödvändigt eller tillräckligt för nationstillhörighet.
Det andra är ännu svagare: ”ju närmare rasligt, desto närmare kulturellt och desto större naturlig lojalitet.” Det där är inte ett empiriskt argument. Det är ett empiriskt påstående. För att bli ett argument krävs data som faktiskt visar sambandet, hur ”raslig närhet”, ”kulturell samhörighet” och ”lojalitet” mäts, och (!) att andra faktorer inte förklarar sambandet bättre.
Dessutom betraktar modern biologisk antropologi inte vardagliga raskategorier som diskreta biologiska populationer eller separata genetiska ”raser”.
Att du kallar din intuition för ”empiri”, gör den verkligen inte empirisk.
Det där får du gärna utveckla och argumentera för.
Brukar kalla mig själv för nationalist, det blir lättast så.
I och för sig så är jag egentligen för en nordisk union, så om man får drömma iväg så är jag unionist, inte en riktig nationalist. En svensk nationalist brukar vara för bevarandet av en svensk suverän stat, vilket jag inte är.
Sverigedemokraterna kämpar för Sverige.
AFS kämpar inte för Sverige. Antisemitism och antivästlighet är deras huvudfråga.
Samma sak igen - du citerar något som inte belägger din tes och låtsas sedan att saken är avgjord.
Neocleous säger att nationalism enligt honom har en xenofobisk logik. Fine. Men xenofobi är inte samma sak som etnonationalism, och citatet säger absolut ingenting om att nationalism i svensk kontext betyder etnonationalism.
Det är helt enkelt fel sorts belägg.
Sedan kommer nästa glapp i resonemanget: ”kompetenta talare vet vad begreppet innebär”. Nej, det där är bara ett elegantare sätt att säga ”alla vet”. Du har fortfarande inte visat att svenskt vardagsspråk faktiskt använder orden som synonymer.
Och att du avslutar självsäkert med ”vilket gör att TS påstående står sig” är nästan märkligast av allt. TS påstod ju att man bara är nationalist om man är både rasmedveten och antisionist. Ingenting du har anfört visar ens att antisionism skulle vara ett definitionsvillkor för nationalism.
Så just nu ser mönstret ut så här: du belägger A, hävdar B och avslutar med att C därmed är bevisat.
Det är inte argumentation. Du hoppar över leden där slutsatsen faktiskt skulle behöva visas.
Du får tycka vad du vill, men akademiskt och i vardagligt tal så stämmer den beskrivning som återgetts, ännu ett bra exempel på det är studiet av det som åsyftas;
Aktörerna själva identifierar sig oftast som nationella,
eller nationalister. Deras uttolkare har emellertid använt andra koncep-
tualiseringar – numera främst högerextremism och fascism – för att med
vetenskapliga metoder studera aktörerna. Den skiftande begreppsan-
vändningen kan tolkas som att begreppen har olika förtjänster vad gäller
att belysa enskilda sidor av studieobjektet. Under de senaste åren har
emellertid samhällsforskningen i Sverige kommit att förhålla sig alltmer
kritiskt till de olika begreppens förklaringsvärde. Ett viktigt steg i denna
riktning har tagits genom publiceringsinitiativet Det vita fältet.
I förordet till den första volymen i serien förklaras varför det under-
utforskade område som avses – ”det vita fältet” – definieras i termer
av ”högerextremism” (Deland m.fl. 2010, s. 5 ff.). Författarna anger att
begreppets kärna utgörs av åtskillnad mellan folkgrupper. Denna åtskill-
nadspolitik antar ”negativt” uttryckta benämningar – anti-feminism,
anti-sionism, anti-islamism, anti-globalisering – samt ”positiva” uttryck
i form av starka ledare, acceptans för politiskt våld och subkulturellt
utforskande (Deland m.fl. 2010, s. 5 ff.). Begreppet ”högerextremism”
har emellertid en rad analytiska begränsningar. Ett första problem, som
också påpekas av Det vita fältets redaktörer, är att högerextremismens
attribut varierar kraftigt mellan de aktörer som definitionen är tänkt att
omfatta. Högerextremism blir påtagligt vilseledande när aktörerna beto-
nar statsledd social välfärd och ekonomisk utjämning. Efterledet extre-
mism implicerar dessutom ett avvikande från den politiska huvudfåran,
en missvisande beskrivning med tanke på valutgången i 2014 års riks-
dagsval där Sverigedemokraterna blev Sveriges tredje största parti. Ett
angränsande analytiskt problem är att talet om extremism förutsätter en
dikotom tankefigur, där de (extrema) särskiljs från oss (normala), vilket
tenderar att osynliggöra idéer och praktiker som återfinns på båda sidor
av motsatsparet.
En alternativ begreppsbildning skulle i stället kunna utgå från aktö-
rernas egen idévärld. Ett redan existerande exempel på en sådan koncep-
tualisering, välanvänd både i och utanför den akademiska världen, är att
tala om aktörerna som del av en vitmakt-miljö. Begreppet ”vit makt”
(white power) myntades på 1960-talet, av ledaren för American Nazi
Party, och var ett direkt svar på den samtida Black Power-rörelsen i
USA. Konceptet syftade till att överskrida nationella motsättningar som
hindrade den ”vita rasen” från att samarbeta på ett transnationellt plan
(Gardell 2007, s. 30 ff.; Lööw 2015, s. 112 ff.). I Sverige kom begreppet
under 1980- och 1990-talen att knytas till en specifik musikscen, för att
sedan referera till politiska aktörer som på olika sätt varit kopplade till
denna vitmaktmusik. Även om begreppet ”vit makt” ursprungligen var
självdefinierande är det värt att understryka att dagens aktörer inte ser sig
själva som en del av vitmaktmiljön. I stället uppfattar dessa aktörer sig
själva som nationalister, dessutom i en transnationell bemärkelse, vilket
vi kommer att beröra senare i artikeln.
Ett analytiskt problem med talet om vitmaktmiljön är att en rad själv-
definierat nationalistiska aktörer inte omfattas av denna begreppsbild-
ning. Historikern Heléne Lööw (2015, s. 127), som under flera decennier
studerat nazismen i Sverige, använder sig framför allt av begreppet ”vit
makt” för att hålla samman sina studieobjekt. Samtidigt laborerar Lööw
(2015, s. 11, 22) med en analytisk indelning mellan vad hon kallar rasideo
lo giska och extremnationalistiska aktörer, vilket tycks beteckna sam-
tida varianter av historisk nationalsocialism respektive fascism. Då en
aktör som Sverige demokraterna av Lööw (2015, s. 182, 230) kategoriseras
som extrem nationalism aktiveras emellertid den ovan nämnda proble-
matik som finns inbyggd i denna term. Lööw (2015, s. 13 f.) poängterar
själv hur extremismbegreppet tenderar att tränga undan ideologiska för-
klaringar till de samhällsfenomen hon undersöker.
I den här artikeln kommer vi därför att studera hur olika ideologiska
strömningar bidrar till att knyta samman, men också splittra, de aktörer
som tidigare benämnts med hjälp av analytiska samlingsbegrepp som
41
arkiv | nr 5 | det vita fältet iii
”högerextremism” och ”vitmaktmiljö”. Studiens metodologiska fokus
blir därmed att undersöka det ideologiska kitt som länkar samman dessa
historiska och samtida aktörer. Heléne Lööw (2015, s. 12 ff., 34, 130) defi-
nierar aktörernas sammanlänkande tema som intolerans mot minoritets-
grupper, där antisemitismen spelar en särskilt avgörande roll för den his-
toriska kontinuiteten. Ett liknande angreppssätt är Ov Cristian Norocels
(2013a, s. 27 ff.; 2013b, s. 62 f.) identifikation av antifeminismen som sam-
lande artikulationskraft, en argumentation som delvis reflekterar histori-
kern George Mosses (1996, s. 155 ff.) forskning om den historiska fascismens
manlighetsideal. Ett kompletterande angreppssätt, som till viss
del överskrider fokus på den gemensamma negationen (anti-feminism,
anti-semitism), är att undersöka de ideologiska meningsbärare som för
aktörerna anses vara positiva, konstruktiva, affirmativt framåtsyftande.
Ett viktigt bidrag har här gjorts av Mattias Gardell (2007, s. 56 ff.), som utifrån sin fältstudie i USA anger strävan efter etnisk homogenitet
som gemensam nämnare. Trots påtagliga skillnader på skalorna höger–
vänster och centralism–decentralism, framhåller Gardell att kravet på
homogenitet, utifrån etnicitet och sexuell läggning, gäller för samtliga av
de aktörer han studerar.
För att fortsätta det definierande arbete som påbörjats av tidigare
forskning har vi sammanställt ett historiskt flödesschema över de aktö-
rer som av tidigare forskning definierats som högerextrema, fascistiska,
nazistiska eller som del av vitmaktvärlden. Utifrån denna uppställ-
ning har vi sökt identifiera dessa aktörers gemensamma nämnare – den
meningsbärande ideologiska grundkomponenten – varvid vi identifierat
nationalismen som central politisk artikulationskraft. För att på ett ana-
lytiskt plan precisera denna nationalism föreslår vi att den ska betecknas
som radikal. I etymologisk bemärkelse syftar radikal på att ”gå till roten”
(från latinets radix, rot), medan natio anger födelse, folk eller ras. Den
radikala nationalismen bejakar alltså nationalismens själva rot: det poli-
tiska projekt som kännetecknas av att knyta en nedärvd folkgemenskap
till en geografisk plats.
Richard Sörman på Riks hävdar att de flesta Sverigedemokrater - både politiker och väljare - är etnonationalister. Jag skulle dessutom hävda att de flesta Moderater är det. Moderater förknippas verkligen med svenskhet.
Tillåt mig tvivla. Även om så vore fallet är Jimmie och resten av toppen i sionistdemokraterna inte det.