Citat:
Ursprungligen postat av
Reverend.Camden
Ja tolkningar kan skapa helt olika versioner men problemet är väl att koranen aldrig reformerats då det är ord direkt från Mohammed och tas för den absolut sanningen och rättesnöre? Även Mohammed ses som den ultimata förebilden trots hans dragning till barn och krig. Det är djupt problematisk.
Kristendomen kan mer ses som en hippie medans islam är krigsherren och viker sig inte för nån eller något!
Tekniskt sett har ju inte Bibeln heller reformerats. Det är tolkningarna av den som har det i olika vågor och samma tolkningsmetodik finns i Islam också. Texten är densamma
Och den mysiga litet härliga kristendomsbilden i Sverige är ju inte nåt som är universellt. Och där Mohammed är Guds profet, är Kristus gud själv i kött och blod. Med det kommer en Jesus-bild som går från "Jesus Domaren", via "Jesus Pantokrator" till "Jesus Räddaren".
Det som gör det svårt är ju att vare sig den historiske Jesus eller Mohammed skrev ner nåt själva. I Mohammeds fall var han antagligen analfabet, varför Jesus inte gjorde det får man gissa sig kring. Så allt man har är två religioner där man försöker efterleva inte bara orden utan handlingarna av två historiska personer som dokumenterades utifrån.
Mohammed hade väl tur eller otur då att hans liv är så enormt mycket mer väldokumenterat eftersom den tiden också hade med en fabläss för dokumentation och memorering som var het skit (finns förövrigt brutalt mycket forskning om just memorering under krigen då. Jättespännande, rekommenderas). Det gör att folk som försöker efterleva Mohammeds bud också hänfaller sig till saker som att borsta tänderna som han genom att använda en miswak. Med memorering och anteckningar så blev så gott som allt karln sa nedtecknat - att det var viktigt att ta hand om tandhygienen är genuint nåt som finns nerskrivet.
Men för att jämföra så har vi ju den moderna kristendomen där Jesus diskussion om äktenskapsregler och om man får eller inte får skilja sig karvats ut så otroligt att man tagit en enda mening av hela diskussionen och gjort det till ett argument mot homoäktenskap.
Vad jag vill illustrera genom att säga det är att vi inte får bli hemmablinda.
Pratade med en bekant som är muslim och bär hijab. Hon hamnar ofta i diskussioner med släktingar annorstädes, och i sina föräldrars hemland, där hon utmålas som fantastiskt sekulär och hippie. Vilket för mig känns enormt udda. Hon är en ung svart tjej med svart hijab, som för mig som medelålders kalleskaviar-bög känns rätt jävla strikt. Samtidigt är hon en ung Svensk kvinna som jobbar som ekonom. Tjejkvällar, schlagerhäng, hobbies, träning och jobb - men på det är hon enligt kompisar som tekniskt sett också är muslimer "litet mer religiös".
Jag tycker det är hoppfullt för att det säger så mycket om oss människor som art. Men också om styrkan i det sekulära och öppna Sverige. En plats där religion är något personligt som man kan ha, men inte tvinga andra att följa.
Jag vet att folk som Dagenredaktionen och frikyrkor inte tycker det är toppen att jag bögar loss och är gift med en annan man. Jag SKULLE kunna ge mig in och diskutera ovan nämnda passage från Bibeln som ofta används som argument mot mitt äktenskap, men varför? Det är inte min tro, det är deras. Och dom attackerar inte mig för att jag lever som jag lever. På grund av det sekulära samhälle vi lever i där deras rätt att tro premieras på samma sätt som min rätt att inte behöva lyda dom, behövs inte det.
Samma sak existerar bland Svenska muslimer om något mer fördröjt på grund av religionens samlande kraft i kris. En plats där just den friheten vi har öppnar upp för uppblandning och dom möten som krävs för att religion ska bli något personligt, något man gör på högtider och nåt som tas bort från den fotbollsplans-idealism som annars lätt händer.
Ett ideal som tyvärr premieras här på Flashback rätt ofta. Man pratar gärna om "vi och dom" logik, men jag föredrar fotbollsplans-idealism där man mäter sina vinster i den andra sidans små förluster, definierar ut världen i två enkelt isärhållna grupper, och anser att om man inte är på ena sidan är man per definition på den andra sidan som också kan tillskrivas alla möjliga fantasier.
En djupt Osvensk hållning enligt mig. Och en som lyckligtvis har verkligheten emot sig eftersom för att den ska fungera måste två grupper förevigt hållas isolerade från varandra, och vår art är notoriskt duktiga på att fascineras av varandra och allt som krävs är att nån öppnar käften och börjar prata.
(angående fotbollsplans-idealism btw, kom och tänka på sketchen som vagt påminner om den. Den är kul. Det är lördag. Vi förtjänar alla att ha skoj:
https://youtu.be/xN1WN0YMWZU )