Citat:
Ursprungligen postat av
Ballalaila
Vill bara nämna nåt nu som jag minns det.
Håkan Ström säger i uppslag E 63-08-A att genom hur vittnen uppfattar kläder är det svårt få en klar bild av hur det i verkligheten var. Håkan tar upp ett exempel från ett annat fall, ett bankrån, där man fått info om att rånarna hadde vita läkarrockar, men på övervakningsfilmen ser man att det var svarta regnrockar..
Jag har ju snusat lite i det här med färger och kommit över ett fenomen som kallas simultankontrast eller efterbild. Det helt enkelt KAN i vissa fall vara så att om man ser en färg, så minns man efteråt den motsatta färgen i färgcirkeln. Den som är på andra sidan av cirkeln. Den heter komplementärfärgen.
Just for the fun of it kollade jag vad som var komplementärfärgen av beige. Och lo and behold komplementärfärgen till beige är blå/blågrå-ish, mest noggrant är mörkblå.
Och motsatt såklart, komplementärfärgen till mörkblå blir beige.
Exact vad det här KAN ha för konsekvänser har jag vel inte tänkt så noga över än. Men nu finns det iallafall i tråden.
Inte riktigt.
Simultankontrast: En färg uppfattas olika beroende på färgen runt omkring. En grå yta kan till exempel se blåaktig ut mot en gul bakgrund och gulaktig ut mot en blå bakgrund. Hjärnan förstärker skillnaden mellan närliggande färger.
Efterbild: När du tittar länge på en färg och sedan flyttar blicken till en vit eller neutral yta kan du se en motsatt färg (komplementärfärgen) en kort stund. Tittar du länge på rött kan efterbilden ofta uppfattas som grönblå. Det beror på att färgreceptorerna i ögat tillfälligt blir tröttare och att motstående färgsignaler då framträder starkare.
Simultankontrast och efterbild är sällan den viktigaste förklaringen till att vittnen minns fel färg på kläder.
Exempel: Mannen i beige som Lisbeth Palme såg var vittnet
Jan-Åke Svensson och inte vittnet
Anders Björkman. Lisbeth var noga med att påpeka att mannen i beige (Svensson) var mycket längre norrut (25 - 30 meter) än mannen som stod och stirrade (Björkman). Mannen i beige var
"spensligt byggd och förhållandevis lång" (Björkman uppgav i Svea hovrätt 1989 att han var 173 cm lång). Mannen kom emot henne och gjorde ett
"avvärjande" intryck. Svensson hade bråttom från sin egen bil (som han parkerade längre norrut) till vittnet Leif Ljungqvists bil (som framgår i förhören med Svensson).