Vem är egentligen beredd att dö för Sverige?

Fittorna har sagt till mig hela mitt liv att set inte är mitt land. Då ska de inte grina när jag inte slåss för det.

I väldigt vid bildlig bemärkelse borde alla svenska medborgare vara det.

I praktiken tycker jag dock att frågan är något felställd. Vi är med i NATO. Vi har bi- och trilaterala försvarsavtal med exempelvis Frankrike, GB och Tyskland. Hela Östersjön är numera omringade av NATO-länder, med undantag för området runt Kaliningrad. Något större anfall mot Sverige är mycket otroligt, då måste minst något annat av Östersjöländerna "fallit" innan för att Ryssland ska få "fri lejd in". Någon större ren mobilisering av soldater är knappast att förvänta. Däremot kommer samhället, redan vid angrepp mot annat land i Östersjöområdet, behöva ställa om mot högre beredskap, en aktiverad bred civilplikt, allmän tjänsteplikt m.m. Det är jag givetvis beredd att ställa upp på, och det hoppas jag alla mina andra medmänniskor är också. Däremot ser jag inte realistiskt sett att det skulle bli någon bredare massmobilisering. Vid konflikter i andra delar av NATOs sfär skulle vi skicka yrkesmilitärer, och vid ett angrepp i Östersjöområdet möjligen även en mindre andel färdigutbildade post-värnpliktiga, men att någon större andel "vanliga" värnpliktiga eller än mer vanliga människor bokstavligt talat skulle riskera att dö vid någon front, det är inte ett realistiskt scenario.

Vem är egentligen beredd att försvara Sverige, och vad säger det om Sverige som samhälle?

Det här är en fråga jag tycker att man borde våga ställa betydligt mer rakt.

Om Sverige hamnar i krig är det inte bara en fråga om hur många JAS-plan, stridsvagnar eller soldater vi har. Sverige bygger på att människor faktiskt är beredda att göra en insats när landet utsätts för ett allvarligt hot.

Men vad händer när en växande del av befolkningen inte känner någon särskild samhörighet med landet?

Har flera decennier av individualism, liberalism, identitetspolitik, massinvandring och en allt svagare idé om nationell gemenskap gjort att vi har blivit dåliga på att förklara varför Sverige överhuvudtaget är värt att försvara?

Jag menar inte att invandrare automatiskt skulle vara mindre lojala mot Sverige.
Det vore en alldeles för enkel slutsats.
Många som kommit hit kan säkert känna en mycket stark tillhörighet till Sverige.

Men integration handlar väl ändå om mer än att kunna få ett personnummer, gå till jobbet och betala skatt?

Om vi samtidigt säger att:
"Du behöver inte identifiera dig särskilt mycket med svensk kultur."

"Nationell identitet är misstänkt."

"Alla kulturer är bara olika."

"Individen står över kollektivet."

"Staten ska ge dig rättigheter men vara försiktig med att tala om skyldigheter."

...vad händer då när staten plötsligt säger:

"Nu behöver vi dig."

För krig ställer en ganska brutal fråga som vårt fredliga samhälle har kunnat undvika:

Vad är vi beredda att offra för varandra?

Och där tycker jag faktiskt att både vänstern och den liberala högern har saker att svara för.

Vänstern har historiskt betonat klass, internationalism och solidaritet över nationsgränser. Liberalismen har i sin tur gjort individens frihet och självförverkligande till centrala ideal.

Det finns mycket gott i båda idéströmningarna.

Men vad händer när det gemensamma "vi" blir så svagt att människor inte längre känner att de har någon särskild skyldighet gentemot just det samhälle de lever i?

För ett land är inte bara BNP, myndigheter och geografiska gränser.

Det är människor som accepterar att vissa saker är större än den egna bekvämligheten.

Att man betalar skatt även när man inte har lust.

Att man hjälper en granne.

Att man ställer upp när katastrofen kommer.

Och i yttersta konsekvens:

att man är beredd att försvara landet när någon försöker ta det ifrån oss.

Sverige har dessutom redan ett system där totalförsvarsplikten gäller från 16 års ålder till slutet av det år man fyller 70. Den omfattar även utländska medborgare som är bosatta i Sverige.

Det gör frågan ännu mer intressant.

Vi har alltså ett samhälle som juridiskt säger:

"Du är en del av vårt totalförsvar."

Men har vi samtidigt byggt ett samhälle där människor känner:

"Det här är mitt land. Det här är mitt samhälle. Det här är något jag faktiskt vill försvara."

Det är två helt olika saker.

Och jag tycker att invandringen måste diskuteras i just det perspektivet också.
Inte bara i termer av ekonomi, kriminalitet, arbetsmarknad och integration.

Nationell sammanhållning är också en försvarsfråga.

Om människor lever parallella liv, identifierar sig starkare med andra gemenskaper än den svenska och inte känner någon djupare samhörighet med resten av befolkningen, då borde det rimligen vara relevant för ett lands motståndskraft.

Det betyder inte att lösningen är att kräva att alla ska tänka likadant.

Men kanske har vi gått för långt åt andra hållet?

Kanske har vi varit så rädda för nationalism att vi glömt bort att ett demokratiskt samhälle faktiskt behöver ett "vi"?

Och kanske är det dags att återupptäcka skillnaden mellan nationalism som aggressiv ideologi och nationell samhörighet som socialt kitt.

För när bomberna faller är det ganska sent att börja fundera på vad Sverige betyder.

Så frågan är egentligen inte bara:

Är svenskar beredda att försvara Sverige?

Utan:

Har vi byggt ett Sverige som människor känner att det är värt att försvara?

I väldigt vid bildlig bemärkelse borde alla svenska medborgare vara det.

I praktiken tycker jag dock att frågan är något felställd. Vi är med i NATO. Vi har bi- och trilaterala försvarsavtal med exempelvis Frankrike, GB och Tyskland. Hela Östersjön är numera omringade av NATO-länder, med undantag för området runt Kaliningrad. Något större anfall mot Sverige är mycket otroligt, då måste minst något annat av Östersjöländerna "fallit" innan för att Ryssland ska få "fri lejd in". Någon större ren mobilisering av soldater är knappast att förvänta. Däremot kommer samhället, redan vid angrepp mot annat land i Östersjöområdet, behöva ställa om mot högre beredskap, en aktiverad bred civilplikt, allmän tjänsteplikt m.m. Det är jag givetvis beredd att ställa upp på, och det hoppas jag alla mina andra medmänniskor är också. Däremot ser jag inte realistiskt sett att det skulle bli någon bredare massmobilisering. Vid konflikter i andra delar av NATOs sfär skulle vi skicka yrkesmilitärer, och vid ett angrepp i Östersjöområdet möjligen även en mindre andel färdigutbildade post-värnpliktiga, men att någon större andel "vanliga" värnpliktiga eller än mer vanliga människor bokstavligt talat skulle riskera att dö vid någon front, det är inte ett realistiskt scenario.

Jag håller med om att en fullskalig massmobilisering kanske inte är det mest sannolika scenariot, och NATO förändrar absolut förutsättningarna.

Men det är egentligen inte det min tråd handlar om. För mig är den större frågan viljan att försvara det samhälle man själv är en del av.

Om det handlar om civilplikt, allmän tjänsteplikt, sjukvård, transporter, försörjning eller i värsta fall militärt försvar så måste det ändå finnas människor som är beredda att säga: "Det här är mitt land. Jag ställer upp."

Och där tycker jag att det är relevant att fråga vad som händer med ett samhälle där allt fler inte känner någon stark nationell tillhörighet eller säger att de aldrig skulle riskera något för Sverige.

Kriget behöver alltså inte komma till Sverige för att frågan ska vara viktig.

Försvarsvilja börjar långt innan den första soldaten mobiliseras.

Tydligen ett tillräckligt "realistiskt" scenario för att myndighetssverige ska tycka att en halvmiljon gravar till Svearna är en väldigt viktig prioriteringsåtgärd? Det kan förstås i efterhand skyllas på -"ja men det är i ett worst case scenario ju", eller liknande MEN är det tänkt att vi ska börja förbereda det svenska samhället för varenda jävla "orealistiskt" framtidsscenario som överhuvudtaget går att föreställa sig nu helt plötsligt??

Få se, vad händer om en asteroid råkar krascha rakt in i de centrala delarna av Stockholm och utrotar de 349 ledamöterna i Rosenbad, alla tusentals myndigheter där och dess anställda, de stora mediehusen, teleförbindelserna etc etc,,, ska vi inte ha en plan för detta också så att vi är förberedda? Vi måste ha en reservhuvudstad nu med en gång, med dubbla uppsättningar av ett Rosenbad med dubbla uppsättningar av regeringar och dubbla uppsättningar av expressen och aftonbladet och SVT! Vi lånar bara pengarna för genomförandet så blir det ju i praktiken en gratis kostnad för oss, bra VA!




Men det kanske är som du säger, att det är helt orealistiskt att tänka sig väldigt många döda svenskar, och i så fall var en förberedelse av en halv miljon gravar mest en del av den riktade skrämselpropagandan mot oss Svear, eller en del av myndighetsSveriges påverkansoperationer mot sin egna jävla befolkning, allt enligt devisen att när vi gör sånt så är det alltid rätt och riktigt!

Svenska kyrkans uppdrag är att vara förberedd för att kunna begrava en halv miljon stupade om kriget kommer.
Planerna är detaljerade ner till kommunnivå. I Örebro behövs 6 500 extra gravplatser, i Eskilstuna 5 000, i Värnamo 1 100 och så vidare.

Gräva gravar för hand
I Göteborg förbereder sig kyrkan även för att klara sig utan digitala system och hitta format för att ändå hålla ordning på vem som begravs var, skriver Dagen som också konstaterar att kyrkans personal behöver kunna gräva gravar för hand.
https://www.dagensps.se/varlden/en-halv-miljon-nya-gravar-om-kriget-kommer/

Ha ha, de ska klara av att gräva gravar för hand skriver man, menar man bokstavligt då? Gräva gravar med sina bara händer, i femton minusgrader? Det låter som något från programmet "Elitstyrkans hemligheter" eller nåt , de får en tesked var att gräva den med för det ska inte vara lätt sörru utan en riktig utmaning och uppoffring så att du verkligen förstår att du faktiskt bara är en liten S L A V ....

https://www.youtube.com/shorts/w2KJXOYmTN4

Jag skulle snarare se det som ett tecken på att myndigheterna fått bråttom nu i och med kriget i Ukraina och därför "tar i från tårna".