Vem är egentligen beredd att försvara Sverige, och vad säger det om Sverige som samhälle?
Det här är en fråga jag tycker att man borde våga ställa betydligt mer rakt.
Om Sverige hamnar i krig är det inte bara en fråga om hur många JAS-plan, stridsvagnar eller soldater vi har. Sverige bygger på att människor faktiskt är beredda att göra en insats när landet utsätts för ett allvarligt hot.
Men vad händer när en växande del av befolkningen inte känner någon särskild samhörighet med landet?
Har flera decennier av individualism, liberalism, identitetspolitik, massinvandring och en allt svagare idé om nationell gemenskap gjort att vi har blivit dåliga på att förklara varför Sverige överhuvudtaget är värt att försvara?
Jag menar inte att invandrare automatiskt skulle vara mindre lojala mot Sverige.
Det vore en alldeles för enkel slutsats.
Många som kommit hit kan säkert känna en mycket stark tillhörighet till Sverige.
Men integration handlar väl ändå om mer än att kunna få ett personnummer, gå till jobbet och betala skatt?
Om vi samtidigt säger att:
"Du behöver inte identifiera dig särskilt mycket med svensk kultur."
"Nationell identitet är misstänkt."
"Alla kulturer är bara olika."
"Individen står över kollektivet."
"Staten ska ge dig rättigheter men vara försiktig med att tala om skyldigheter."
...vad händer då när staten plötsligt säger:
"Nu behöver vi dig."
För krig ställer en ganska brutal fråga som vårt fredliga samhälle har kunnat undvika:
Vad är vi beredda att offra för varandra?
Och där tycker jag faktiskt att både vänstern och den liberala högern har saker att svara för.
Vänstern har historiskt betonat klass, internationalism och solidaritet över nationsgränser. Liberalismen har i sin tur gjort individens frihet och självförverkligande till centrala ideal.
Det finns mycket gott i båda idéströmningarna.
Men vad händer när det gemensamma "vi" blir så svagt att människor inte längre känner att de har någon särskild skyldighet gentemot just det samhälle de lever i?
För ett land är inte bara BNP, myndigheter och geografiska gränser.
Det är människor som accepterar att vissa saker är större än den egna bekvämligheten.
Att man betalar skatt även när man inte har lust.
Att man hjälper en granne.
Att man ställer upp när katastrofen kommer.
Och i yttersta konsekvens:
att man är beredd att försvara landet när någon försöker ta det ifrån oss.
Sverige har dessutom redan ett system där totalförsvarsplikten gäller från 16 års ålder till slutet av det år man fyller 70. Den omfattar även utländska medborgare som är bosatta i Sverige.
Det gör frågan ännu mer intressant.
Vi har alltså ett samhälle som juridiskt säger:
"Du är en del av vårt totalförsvar."
Men har vi samtidigt byggt ett samhälle där människor känner:
"Det här är mitt land. Det här är mitt samhälle. Det här är något jag faktiskt vill försvara."
Det är två helt olika saker.
Och jag tycker att invandringen måste diskuteras i just det perspektivet också.
Inte bara i termer av ekonomi, kriminalitet, arbetsmarknad och integration.
Nationell sammanhållning är också en försvarsfråga.
Om människor lever parallella liv, identifierar sig starkare med andra gemenskaper än den svenska och inte känner någon djupare samhörighet med resten av befolkningen, då borde det rimligen vara relevant för ett lands motståndskraft.
Det betyder inte att lösningen är att kräva att alla ska tänka likadant.
Men kanske har vi gått för långt åt andra hållet?
Kanske har vi varit så rädda för nationalism att vi glömt bort att ett demokratiskt samhälle faktiskt behöver ett "vi"?
Och kanske är det dags att återupptäcka skillnaden mellan nationalism som aggressiv ideologi och nationell samhörighet som socialt kitt.
För när bomberna faller är det ganska sent att börja fundera på vad Sverige betyder.
Så frågan är egentligen inte bara:
Är svenskar beredda att försvara Sverige?
Utan:
Har vi byggt ett Sverige som människor känner att det är värt att försvara?
Det här är en fråga jag tycker att man borde våga ställa betydligt mer rakt.
Om Sverige hamnar i krig är det inte bara en fråga om hur många JAS-plan, stridsvagnar eller soldater vi har. Sverige bygger på att människor faktiskt är beredda att göra en insats när landet utsätts för ett allvarligt hot.
Men vad händer när en växande del av befolkningen inte känner någon särskild samhörighet med landet?
Har flera decennier av individualism, liberalism, identitetspolitik, massinvandring och en allt svagare idé om nationell gemenskap gjort att vi har blivit dåliga på att förklara varför Sverige överhuvudtaget är värt att försvara?
Jag menar inte att invandrare automatiskt skulle vara mindre lojala mot Sverige.
Det vore en alldeles för enkel slutsats.
Många som kommit hit kan säkert känna en mycket stark tillhörighet till Sverige.
Men integration handlar väl ändå om mer än att kunna få ett personnummer, gå till jobbet och betala skatt?
Om vi samtidigt säger att:
"Du behöver inte identifiera dig särskilt mycket med svensk kultur."
"Nationell identitet är misstänkt."
"Alla kulturer är bara olika."
"Individen står över kollektivet."
"Staten ska ge dig rättigheter men vara försiktig med att tala om skyldigheter."
...vad händer då när staten plötsligt säger:
"Nu behöver vi dig."
För krig ställer en ganska brutal fråga som vårt fredliga samhälle har kunnat undvika:
Vad är vi beredda att offra för varandra?
Och där tycker jag faktiskt att både vänstern och den liberala högern har saker att svara för.
Vänstern har historiskt betonat klass, internationalism och solidaritet över nationsgränser. Liberalismen har i sin tur gjort individens frihet och självförverkligande till centrala ideal.
Det finns mycket gott i båda idéströmningarna.
Men vad händer när det gemensamma "vi" blir så svagt att människor inte längre känner att de har någon särskild skyldighet gentemot just det samhälle de lever i?
För ett land är inte bara BNP, myndigheter och geografiska gränser.
Det är människor som accepterar att vissa saker är större än den egna bekvämligheten.
Att man betalar skatt även när man inte har lust.
Att man hjälper en granne.
Att man ställer upp när katastrofen kommer.
Och i yttersta konsekvens:
att man är beredd att försvara landet när någon försöker ta det ifrån oss.
Sverige har dessutom redan ett system där totalförsvarsplikten gäller från 16 års ålder till slutet av det år man fyller 70. Den omfattar även utländska medborgare som är bosatta i Sverige.
Det gör frågan ännu mer intressant.
Vi har alltså ett samhälle som juridiskt säger:
"Du är en del av vårt totalförsvar."
Men har vi samtidigt byggt ett samhälle där människor känner:
"Det här är mitt land. Det här är mitt samhälle. Det här är något jag faktiskt vill försvara."
Det är två helt olika saker.
Och jag tycker att invandringen måste diskuteras i just det perspektivet också.
Inte bara i termer av ekonomi, kriminalitet, arbetsmarknad och integration.
Nationell sammanhållning är också en försvarsfråga.
Om människor lever parallella liv, identifierar sig starkare med andra gemenskaper än den svenska och inte känner någon djupare samhörighet med resten av befolkningen, då borde det rimligen vara relevant för ett lands motståndskraft.
Det betyder inte att lösningen är att kräva att alla ska tänka likadant.
Men kanske har vi gått för långt åt andra hållet?
Kanske har vi varit så rädda för nationalism att vi glömt bort att ett demokratiskt samhälle faktiskt behöver ett "vi"?
Och kanske är det dags att återupptäcka skillnaden mellan nationalism som aggressiv ideologi och nationell samhörighet som socialt kitt.
För när bomberna faller är det ganska sent att börja fundera på vad Sverige betyder.
Så frågan är egentligen inte bara:
Är svenskar beredda att försvara Sverige?
Utan:
Har vi byggt ett Sverige som människor känner att det är värt att försvara?
