Citat:
Ursprungligen postat av
NothingWorked
Det som pågår är att folk som anses vara en fara för andra eller som anses vara en belastning för samhället på olika sätt, som till exempel missbrukare eller folk med psykisk ohälsa, blir utpekade och utsatta. Jag vet inte om det krävs att man konsumerar porr som de anser är sjukt, men det är i alla fall sådana personer som drabbas.
Det är en kriminell organisation som står bakom hela grejen, men det verkar vara mycket "vanligt" folk som är med på det på olika sätt. Hur länge det har pågått har jag ingen exakt koll på, men jag vet i alla fall att de har tillgång till extremt sofistikerad spyware, troligtvis läckt teknik från företag som Intellexa eller liknande, och att de använder det flitigt i Sverige just nu.
De bygger dessutom en hel show kring folket som blir utsatta. Hela enheten streamas och används för att driva en privat föreställning där en massa folk sitter och tittar och tycker det är underhållande.
Det är möjligt att man får sin enhetsidentifierare flaggad och matas med riktat innehåll, eller att de får tips om personer som är inne i psykiska kollapser, som sedan hackas så att hela enheten tunnlas genom deras servrar. Det verkar som att de testar om man klickar på något av de klipp de drar fram i ansiktet på en. Och om man då befinner sig mitt i en psykisk kollaps med abnormalt drogintag och i det tillståndet klickar på det, och kollar på det flera gånger, så blir man hårdbevakad och "targeted". Då blir man utsatt för det mest sjuka man kan tänka sig. Det börjar med små grejer, men sedan blir det värre och värre. Till slut, om de anser att man är en fara för andra, är utom räddning och förtjänar att bli förstörd, så går de ännu längre som förgiftningar på olika vis, vilket kan leda till handikapp eller tidig död.
I min värld är detta den typen av utbredd övervakning och trakasserier (gangstalking) som pågår, även om det säkert finns andra aspekter också. Men det lär ju vara det här nätverket som organiserar all form av grövre trakasserier i Sverige. De hackar folk som är svaga och inne i psykiska kollapser, för de verkar tycka att det är underhållande att plåga folk som mår dåligt och driva dem ännu längre in i psykisk ohälsa.
/A
Det du beskriver innehåller flera saker som
är tekniskt möjliga var för sig – exempelvis spyware, olaglig åtkomst till telefoner, dataläckor, cyberstalking och missbruk av kommersiella övervakningsverktyg. Men problemet är att man sedan lätt binder ihop allt till en enda förklaringsmodell utan att först visa länkarna mellan delarna.
Det är exempelvis en mycket stor skillnad mellan:
telefon komprometterad → information läcker
och
telefon komprometterad → information delas vidare → andra personer får instruktioner → fysisk övervakning eller trakasserier organiseras.
Varje pil där kräver egen bevisning.
Jag tror också att
mobiltelefonen är en av de mest plausibla huvudkanalerna för kommunikation och organisering om ett distribuerat trakasseringsnätverk faktiskt skulle existera. Nästan alla har mobilen med sig hela tiden, och den ger tillgång till meddelanden, gruppchattar, kartor, bilder, GPS-positioner, sociala medier och snabb koordinering mellan människor som inte behöver känna varandra personligen.
En hypotetisk struktur skulle därför kunna vara:
central information → digital vidareförmedling → lokala kontaktpersoner → instruktioner via mobil → observation eller provokation i verkligheten
Det visar åtminstone att modellen:
mobil → dold informationsinhämtning → central aktör → vidare koordinering
inte i sig är science fiction.
Men det är fortfarande viktigt att skilja mellan
kapacitet och bevis i ett enskilt fall. Att Pegasus, Predator och liknande spyware existerar betyder inte automatiskt att de används mot en viss TI. Där måste man fortfarande leta efter tekniska artefakter, forensiska spår, ovanliga processer, nätverkstrafik, kontohändelser eller andra indikatorer på faktisk kompromettering.
Just därför tycker jag mobilen är en av de mest intressanta komponenterna att undersöka. Om ett distribuerat trakasseringssystem verkligen använder digital koordinering är telefonen en naturlig nod för både
insamling av information och kommunikation mellan deltagare.
Det skulle också passa bättre med
compartmentalization än idén om att alla deltagare känner till hela operationen. En lokal person skulle i teorin bara behöva få information som: vem personen är, var personen befinner sig och vilken liten uppgift som ska utföras.
Men här måste man vara strikt med bevisningen. Att någon tittar på sin telefon samtidigt som något märkligt händer betyder inte i sig att personen får instruktioner om dig. Det man egentligen behöver hitta är
själva informationskedjan:
- Finns tekniskt stöd för att telefonen varit komprometterad?
- Finns ovanliga inloggningar, kontosessioner, nätverkstrafik eller andra artefakter?
- Finns bevis för att information har lämnat enheten eller ett konto?
- Finns någon dokumenterad kommunikation mellan personer som senare dyker upp kring target?
- Kan platsinformation eller instruktioner kopplas till konkreta händelser i tid?
Det är just mobilen som gör frågan intressant eftersom den både kan vara
informationskälla och koordinationsverktyg. Den kan i princip användas för att samla platsdata, dela profiler, skicka bilder, koordinera positioner och snabbt instruera lokala personer.
Det finns dessutom redan
ökända kommersiella spionprogram som visar varför mobiltelefonen är relevant i en seriös diskussion om övervakning. Det mest kända exemplet är
Pegasus från NSO Group, och ett annat är
Predator, kopplat till Intellexa. Sådana system har i dokumenterade fall kunnat kompromettera smartphones och ge mycket långtgående åtkomst till exempelvis meddelanden, mikrofon, kamera, filer och platsdata.
Det viktiga är att vissa attacker har varit så kallade
zero-click exploits. Offret behöver då inte klicka på en länk, installera en app eller ens förstå att något har hänt. Det är alltså inte korrekt att säga att det sker ”utan intrång” i teknisk mening – telefonen blir fortfarande komprometterad – men det kan ske
utan fysisk tillgång till mobilen och utan någon aktiv handling från användaren.
Samtidigt måste man undvika att göra modellen självtätande.
Varje person med en mobil är inte därför en deltagare.
Om det finns ett verkligt organiserat system bakom något sådant här, då är det snarare den digitala infrastrukturen man borde försöka kartlägga:
vem kommunicerar med vem, vilken information skickas, när skickas den och vad händer direkt efteråt?
Det är där man potentiellt kan gå från en upplevelse av ett mönster till något som faktiskt går att dokumentera och undersöka.