Citat:
Ursprungligen postat av
ThorfinnThorsson
Personligen när jag var yngre, efter 6-8 års åldern så gick jag 1-2 km fram och tillbaka till skolan och var ensam hemma från 13-14 till 17-18 tiden tills att mina föräldrar kom hem från jobbet, tycker inte det var konstigt då och det borde inte vara konstigt nu heller. Problemet är förbrytarna inte barnen eller föräldrarna.
Alla mina vänner o bekanta gick själva omkring på Stockholms gator helt själva från tonåren. Det var inget konstigt på åttiotalet. Det var det normala. T ex brukade jag åka in till stan bara för att köpa en skiva och sällskapa med min mor hem från jobbet ibland.
Det värsta som kunde hända var väl att jag en gång gick ut från Gallerian uppe på gamla utgången vid Malmskillnadsgatan utan att inse vilken gata jag gick på och en bil saktade in. Kändes otryggt. Såg horor. (Det gjorde man ju då o då.) Sprang ner till 'trygga' gatan igen.
Min bekant var med om några småglin som drog kniv, mest på skämt troligen. Fulla finnar som visade upp knivblad hände väl nån gång.
Den stora otryggheten hände ca 1993-1995 när alla stadens psykiskt sjuka/knarkare började visa sig ute på gatorna pga att de stängde Beckomberga mentalsjukhus. Och sen igen när Rumänien blev beviljat EU-medlemskap och alla tiggarna kom hit. Samhället blev KALLT. Man såg för mycket problem, för mycket misär.
Det stora trygghetsskiftet kom dock med massinvandringen 2015.
Föräldrar har, sen år 2000, inte vågat släppa ut sina barn såsom deras föräldrar vågade släppa ut dem. Så ett skifte har ju definitivt skett. Trygghets-skiftet. För på 1980-talet kunde barn gå på stadsgatorna ensamma utan att någon krökte ett hår på deras huvuden