Hm, nu var det ett tag sedan jag läste domarna men visst fastställdes det omedelbara omhändertagandet i förvaltningsrätten? När man sen kom tillbaka till förvaltningsrätten för att pröva ansökan om vård enligt LVU så tyckte förvaltningsrätten inte att omsorgsbrist i form av MbP var visat men att det ändå rörde sig om en omsorgsbrist som utgjorde en risk för barnets hälsa och utveckling.
Det spelar, som jag sagt, tidigare ingen roll om varenda rad i alla orosanmälningar i ett ärende är påhittade om utredningen kommer fram till att det finns risker för barnet.
En orosanmälan som görs för att jävlas med en granne där man påstår att barnet får vara med när föräldrarna är i aktivt missbruk gör inte att man inte kan, får eller bör ansöka om LVU om utredningen istället visar att barnet är utsatt för misshandel. Det är exakt samma mekanismer i detta ärende. Läkarna fick inte ihop det de såg med det de hörde och till slut anmälde de och någon av dem kallade det de såg för MbP.
Den bevisning man hade visade inte på ett uppsåt att skada barnet. Men historien socialtjänsten och domstolarna hörde och såg gick fortfarande inte ihop. Varför växer barnet enligt en normal tillväxtkurva när de matdagboken knappt innehåller någon mat och det samtidigt bara får 40% av näringsbehovet den vägen? Barnet kunde ju knappt äta pga smärtor påstods det från assistenterna, tillika VH.
Barnet borde väl ha varit kraftigt undernärt vid omhändertagandet? Något stämmer uppenbarligen inte i historien.
Socialtjänsten justerade, sent får medges, därför sin talan i så mening att man la till att även om det inte utgör MbP, alltså omsorgsbrist genom en särskild form av misshandel, så utgör omständigheterna och agerandet ändå en sådan omsorgsbrist som faller inom ramen för 2 paragrafen LVU. Alltså samma sak, bara annat namn. Det tror jag faktiskt varenda lagman skulle släppa igenom.
Detta är inget ovanligt , möjligen slappt hanterat av ombudet om denne då inte begärde att få en paus och fundera på om det finns skäl att justera strategin.
En intressant vinkel som jag inte tänkt på tidigare är hur assistenternas bristande rapportering, för den är väl alla överens om, hade påverkat målets utgång om assistenterna inte hade varit förälder och styvförälder.
Jag har inte heller tidigare riktigt tänkt på hur oerhört utsatt ett barn generellt sett är som har rätt till omfattande LSS-insatser är om föräldrarna som assistenter är ensamma uttolkare av mående och symptom. Det skulle nog kunna gå rätt snett innan någon såg vad som hände. Assistansersättning utgör i någon mening faktiskt en fara i sig.
De finns säkert en radda misstag och även direkta fel i handläggningen av detta ärende. Men domstolen eller socialtjänsten har inte gjort fel som ansökt eller beslutat om LVU givet dom sakomständigheter som var kända och den bevisning som presenterats i målen.
Det är också en helt annan sak att i efterhand med alla fakta på bordet bedöma vad som är rätt och fel och hur akut en situation är. Vid en subjektiv bedömning när man tvingas fatta beslut på rätt dåliga underlag så hoppas jag att socialtjänsterna runt om i Sverige trots drevet här vågar ta ställning för barnen även i fortsättningen.
LVU är en skyddslagstiftning som i detta fall fungerat ypperligt trots brister i handläggning. Flickan slipper smärtor, hon har mer utvecklad kontakt med båda sina föräldrar och vården avslutades när målet med vården var uppfyllt. Precis som det är tänkt. Och även om SIP saknas.
Citat:
Ursprungligen postat av
Totius
Jo, det kan man visst säga. Det är precis vad förvaltningsrätten sagt och vad som fastställts av kammarrätten.
