Litar du på dina vänner??? Eller är dom bara "vänner"?

Jag har en, kanske en andra. Den andra är jag lite tveksam till. 50/50.

Faktum är att en ytterst liten andel av alla människor är riktiga vänner. Att någon är pålitlig och snäll när det kravlöst är inte samma sak som att dom är det när det kostar dom något.
Det finns oändligt många som inbillat sig att dom haft riktiga vänner eller en riktig partner, man kan ha känt varandra i 20 år, för att sedan över en natt se hur allt bara var en illusion.

Man kan nästan omöjligt veta vilka människor som är av värde och vilka som är skräp om man inte haft motgångar, eller oväntade framgångar. Att någon är jättetrevlig att umgås med, säger fina saker, lovar saker, verkar intresserad är inte samma sak som att dom är bra vänner. Man kan först se det när det kostar dom något. Kostar exempelvis social status, värdefull tid, pengar osv .

Jag tror att väldigt många människor har en otroligt naiv syn på begreppet "riktiga vänner". Det går omöjligt att se det under goda förhållanden eller neutrala förhållanden. Det krävs extraordinära situationer.

Ja jag litar på att de skulle lämna mig i sticket.

Nej det tror jag inte. Jag förväntar mig ingenting av dom och kommer inte heller offra mig själv för dom. Vänner i min värld kommer och går och kan snabbt ersättas. Jag har familjemedlemmar som jag vet på riktigt står vid min sida och det är allt jag önskar. Resten skiter jag i. Vänner kan vara kul för vissa ändamål och för att socialisera, men dom fyller ingen känslomässig funktion för mig.

Jag utesluter dock inte att i framtiden kanske finna en bra vän, men det är inget jag förväntar mig. Jag undviker dock starkt människor som visar på en utnyttjande personlighet eller framstår som opålitliga. Fattar jag misstanke om att en person är så, då ryker individen direkt.

Vet ju vem som tog hand om mig när jag drack till jag spydde på hans matta och senare låg i fosterställning och grät efter jag slängt ut ett otroget ex. Då var jag ändå vuxen.

Vet ju vilka som fortsatte att höra av sig efter jag gått in i väggen och kraschat, inte så jag kräktes och grät. Blev mer apatisk. Kom förbi med en pizza eller rullkebab och kollade så jag var ok när jag inte svarade i telefon.

Vet vems soffa jag får sova på om det krisar. De får sova i mitt gästrum också om det krisar. Samma, om jag behöver skjuts eller en bil. Lånar ut min vardagsbil om det krisar för någon.

Ja, Svante Päbo?

Inte direkt, men finns sådana människor. De kallas vänner.

Pääbo för övrigt.

Ja så är det, dom är få dom som jag litar till 100 på.

Väldigt klokt.

Frågan är hur länge ens vänner förblir ens vänner när man går in i en period av problem.

Kanske en månad . Eller några månader.
Men troligen inte i åratal.

Solskensvänner är väl vad det kallas.

Vänner kommer och går.
Familjen är kvar.
La familia. Det är det viktigaste.

Litar på mina vänner till hundra procent. Har känt de flesta av dem som jag betraktar som mina riktiga vänner i 20+ år och gått igenom både uppgångar och nedgångar med dem.