Citat:
Det är endast i dina fantasier pojken vet om "kampanjen". Du kan omöjligt veta att så är fallet. Och uttrycket "tar barn" är inte svårt för en 5-åring att självständigt säga "ta inte min nalle!" kan rentav 3-åringar säga. Som sagt var: du fantiserar rätt vilt, du.
Men kära du. Vet du inte skillnaden på lite separationsångest och svår traumatisk upplevelse?
Lite separationsångest:
Vid lämning på förskola, lämnar man barnen snabbt över till personalen kramar om barnen och säger "kommer sen, mamma/pappa älskar er!". barnen märker att mamma/pappa är trygga med att ha barnen där, vilket gör barnen trygga att vara där, även om de har lite separationsångest över att föräldern ska gå. Barnen vinkar i fönstret med pedagog och har lite separationsångest just när föräldern lämnar. Vilken snabbt går över när föräldern är utom synhåll och den vana och kompetenta pedagogen lockar med barnen in i någon kul lek inne på förskolan. Här är det givetvis viktigt att anknytningspersonen går så fort som möjligt, så att pedagogerna får ta över. Det är bäst för barnen! Barnen vet ju också att mamma/pappa kommer komma tillbaka! Det har de lärt sig under inskolningen. Men först får de ha några roliga timmar på förskolan, med lek, måla, upptäcka saker, pedagogik etc. Är de ledsna så får de tröst av pedagogerna som de känner väl och har en slags anknytning till.
Svår traumatisk upplevelse:
Poliser och socialsekreterare kommer hem till familjen och vill ta ett barn från sin mamma (anknytningsperson) till en person barnet inte har någon anknytning till. Barnet vill inte lämna mamma, syskon, sitt hem. Och inte veta när han/hon får se sina närmaste igen! Tonen är hård, mycket laddade känslor i situationen. Vuxna som är oense. Mamman hamnar i handfängsel. Bonuspappan blir hårt knuffad. Folk som skriker och är arga på varandra. Extremt otrygg miljö. Till slut sliter två män tag i barnet och sliter ut barnet (med våld, fasthållning är våld) mot barnets vilja. Till en person barnet inte har någon anknytning till.
Denna traumatiska händelse har barnet nu att bära på. och det är klart att barnet så fort som möjligt behöver få se att mamma är ok. Få krama om sin mamma (som är hans primära anknytningsperson). Gråta ut hos mamma efter den svårt traumatiska händelsen. Pojken var inte med om "lite separationsångest" vid överlämning till förskola. Han var med om en våldsam och hemsk upplevelse. Förstår du skillnaden?
Hade man väntat en månad. Till skolstarten. Så hade det säkert gått lugnare till. Mamman hade ju inte varit i skolan. Och pojken har ju haft lugna och fina stunder med pappan, när mamman inte har varit närvarande. Hade då pappan kommit till skolan med socialsekreterare. Och de hade berättat för pojken "du ska komma till din pappa ett tag, det har vuxna bestämt. Mamma älskar dig och vill träffa dig också. Och du kommer snart få träffa mamma och dina syskon. Men nu ska du till pappa". Så hade pojken sluppit vara med om den där svårt traumatiska händelsen. Bättre start för pojken också, med hans nya liv hos pappan!
Det var liksom inte bråttom att få bort pojken från mamman. Hon utgjorde inget hot mot hans liv, så att ett omedelbart omhändertagande var tvunget att göras. Man hade som sagt var gott kunnat vänta en ynka månad till. För pojkens skull.
Hade varit bättre för polis, socialsekreterare, övriga barn, pappan, beslutsfattare etc. Om det hela hade fått gå lugnt tillväga en månad senare.
Men kära du. Vet du inte skillnaden på lite separationsångest och svår traumatisk upplevelse?
Lite separationsångest:
Vid lämning på förskola, lämnar man barnen snabbt över till personalen kramar om barnen och säger "kommer sen, mamma/pappa älskar er!". barnen märker att mamma/pappa är trygga med att ha barnen där, vilket gör barnen trygga att vara där, även om de har lite separationsångest över att föräldern ska gå. Barnen vinkar i fönstret med pedagog och har lite separationsångest just när föräldern lämnar. Vilken snabbt går över när föräldern är utom synhåll och den vana och kompetenta pedagogen lockar med barnen in i någon kul lek inne på förskolan. Här är det givetvis viktigt att anknytningspersonen går så fort som möjligt, så att pedagogerna får ta över. Det är bäst för barnen! Barnen vet ju också att mamma/pappa kommer komma tillbaka! Det har de lärt sig under inskolningen. Men först får de ha några roliga timmar på förskolan, med lek, måla, upptäcka saker, pedagogik etc. Är de ledsna så får de tröst av pedagogerna som de känner väl och har en slags anknytning till.
Svår traumatisk upplevelse:
Poliser och socialsekreterare kommer hem till familjen och vill ta ett barn från sin mamma (anknytningsperson) till en person barnet inte har någon anknytning till. Barnet vill inte lämna mamma, syskon, sitt hem. Och inte veta när han/hon får se sina närmaste igen! Tonen är hård, mycket laddade känslor i situationen. Vuxna som är oense. Mamman hamnar i handfängsel. Bonuspappan blir hårt knuffad. Folk som skriker och är arga på varandra. Extremt otrygg miljö. Till slut sliter två män tag i barnet och sliter ut barnet (med våld, fasthållning är våld) mot barnets vilja. Till en person barnet inte har någon anknytning till.
Denna traumatiska händelse har barnet nu att bära på. och det är klart att barnet så fort som möjligt behöver få se att mamma är ok. Få krama om sin mamma (som är hans primära anknytningsperson). Gråta ut hos mamma efter den svårt traumatiska händelsen. Pojken var inte med om "lite separationsångest" vid överlämning till förskola. Han var med om en våldsam och hemsk upplevelse. Förstår du skillnaden?
Hade man väntat en månad. Till skolstarten. Så hade det säkert gått lugnare till. Mamman hade ju inte varit i skolan. Och pojken har ju haft lugna och fina stunder med pappan, när mamman inte har varit närvarande. Hade då pappan kommit till skolan med socialsekreterare. Och de hade berättat för pojken "du ska komma till din pappa ett tag, det har vuxna bestämt. Mamma älskar dig och vill träffa dig också. Och du kommer snart få träffa mamma och dina syskon. Men nu ska du till pappa". Så hade pojken sluppit vara med om den där svårt traumatiska händelsen. Bättre start för pojken också, med hans nya liv hos pappan!
Det var liksom inte bråttom att få bort pojken från mamman. Hon utgjorde inget hot mot hans liv, så att ett omedelbart omhändertagande var tvunget att göras. Man hade som sagt var gott kunnat vänta en ynka månad till. För pojkens skull.
Hade varit bättre för polis, socialsekreterare, övriga barn, pappan, beslutsfattare etc. Om det hela hade fått gå lugnt tillväga en månad senare.
" den där svårt traumatiska händelsen"
Har inget med polisen att göra alls. De borde gått in, inte tjafsat överhuvudtaget. Förklarat att varje sekund av tjafs leder till att de blir gripna. Mamman är en icke-fungerande förälder.
Varför fattar du inte det?
Barn ska INTE hämtas på skolan. Vill du att barnet ska associera skola med detta istället?
Samma kaos hade kunna inträffa där med, mamman hade kunna varit parkerad utanför, bonuspappan osv hade kunnat turats om med att vakta. Du har att göra med icke fungerande individer.
Ska han börja en skola han inte ska gå på?
Verkligen att plåga ett barn. Hemsk lösning.
Vad är det du inte fattar? Pojken skall inte förknippa skolan med att han ska flyttas.