Citat:
Bara en väldigt okunnig person i psykologi skulle på det material vi har få för sig att TN kan fastslås vara "fullblodspsykopat". Vad är det ens? Tänker du att en person som mördar någon i ett raserianfall och som kämpat hårt för att få ha kvar en hyreslägenhet i Stockholms innerstad måste vara det? Det tror inte jag. Om något finner jag det mindre sannolikt att en "fullblodspsykopat" av vad som framgår skulle kunna sköta den typ av uppdrag han haft som yrke i ganska många år till vad det verkar allas belåtenhet. Han har väl också beskrivits som perfektionist till det närmast patologiskas gräns. Det är knappast något jag förknippar med psykopater. De brukar i yrkeslivet snarare kännetecknas av att de inte gör det de ska, utan istället manipulerar, ljuger och skyller på andra. Men så klart: Jag kan ha fel. Jag har inte mer info än nån annan i tråden och kan därför inte säga något säkert om hans eventuella diagnoser.
Narcissist? Beror på vad du menar. Att han kvalar in för diagnosen narcissistiskt personlighetssyndrom enligt DSM-5_TR? Att folkdomstolen här i tråden har bestämt det? Det är ju bara cirkelbevisning. Visst verkar han ha narcissistiska drag. Det är dock inte nödvändigtvis samma sak som att en RPU skulle komma fram till att han stämmer in på diagnosen. Självupptagna sidor har vi alla, även folk som har en självbild av att inte tänka på sig själva framför andra.
Aproå psykologin bakom saker: Personligen har jag i den här tråden fascinerats mer av aversionen mot och svartmålningen av GM. Inte för att det saknas skäl att se honom i ett negativt ljus: Allt tyder ju på att han dödat en kvinna i något som varken var självförsvar eller åtminstone utan sån avsikt (typ att han knuffat henne så att hon slagit huvudet i en hård kant och dött av det). Men det är som att det varit extra starkt här. Och kommit från en lite annan typ av postare än som brukar uttrycka starka känslor mot misstänkta och dömda våldsbrottslingar här i ABoK.
Vad jag tror - vilket givetvis bara är en spekulation bland andra - är att det handlar om brottsoffret och misstänkte gärningsmannens bakgrund och hur de relaterar till en själv. Känslan jag får är att flera som skrivit mycket själva är i samma ålder (åtminstone inte purunga), bor i Stockholm eller på någon annan större ort och arbetar i något akademiskt yrke. Identifikationen blir naturligt större då än när offret är en långtidssjukskriven kvinna på någon mindre ort som blivit ihjälslagen av sin sambo som är blandmissbrukare. Det - tror jag - gäller både offret och gärningsmannen. Naturligtvis tänker man som kvinna som kanske dejtat senaste åren att "det kunde ha varit jag". Eller åtminstone nån av mina närmare vänner. Men också mannen som typ är ganska välbekant för både män och kvinnor som lever ett typiskt medelklass- eller övre medelklassliv i Stockholm eller liknande. Det är obehagligt att tänka sig att nån man uppfattar som helt normal och trevlig med ett välordnat liv skulle kunna dölja en sån avgrund inom sig.
Så kanske inte så konstigt om det kommer närmare emotionellt än när ännu en ung man skjuts av misstag i nån förort av nån drogad, nervös 16-åring med dålig impulskontroll. Trots att man inte utan fog skulle kunna hävda att det sistnämnda är minst lika tragiskt och hemskt, kanske ännu hemskare.
Om vi känner att gärningsmannen är någon vi faktiskt kan identifiera oss med på vissa sätt, kanske t.o.m. någon som under mindre bra omständigheter hade kunnat vara vi själva eller någon nära oss. Om vi känner så är det kanske inte så konstigt om vi jobbar hårt på att distansera oss från honom och hitta en förklaring som går ut på att han är "rotten to the core". Det hemska tycks för många bli lite mindre tungt att bära då. Om mördaren var ett monster, dessutom med alla möjliga hemska diagnoser. Här har det grävts efter alla möjliga pusselbitar, t.o.m. TN:s grundskolebetyg har nagelfarits och vissa tror sig ha hittat grunden till ett motiv i dem (mindervärdeskomplex grundlagda redan när TN var barn).
Samtidigt tror jag de flesta innerst inne vet att ibland får man inte någon tillfredsställande förklaring i ett brottsfall som det här. Det finns mord begångna i hastigt uppflammande vrede som varken mördaren själv eller personer som känner honom (någon gång henne) någonsin riktigt kan förstå. Och det finns folk som kan ha mörka sidor och ljusa, fina som samexisterar inom dem. SS-mannen som misshandlade och dödade lägerfångar på dagen och gick hem till sin familj på kvällen och lekte med barnen och hunden spelade inte nödvändigtvis en roll för att dölja det alltigenom mordiska monstret för familjen.
Men av någon anledning verkar det vara mer tilltalande emotionellt för oss att tänka oss. Och inte minst i denna tråd då.
Narcissist? Beror på vad du menar. Att han kvalar in för diagnosen narcissistiskt personlighetssyndrom enligt DSM-5_TR? Att folkdomstolen här i tråden har bestämt det? Det är ju bara cirkelbevisning. Visst verkar han ha narcissistiska drag. Det är dock inte nödvändigtvis samma sak som att en RPU skulle komma fram till att han stämmer in på diagnosen. Självupptagna sidor har vi alla, även folk som har en självbild av att inte tänka på sig själva framför andra.
Aproå psykologin bakom saker: Personligen har jag i den här tråden fascinerats mer av aversionen mot och svartmålningen av GM. Inte för att det saknas skäl att se honom i ett negativt ljus: Allt tyder ju på att han dödat en kvinna i något som varken var självförsvar eller åtminstone utan sån avsikt (typ att han knuffat henne så att hon slagit huvudet i en hård kant och dött av det). Men det är som att det varit extra starkt här. Och kommit från en lite annan typ av postare än som brukar uttrycka starka känslor mot misstänkta och dömda våldsbrottslingar här i ABoK.
Vad jag tror - vilket givetvis bara är en spekulation bland andra - är att det handlar om brottsoffret och misstänkte gärningsmannens bakgrund och hur de relaterar till en själv. Känslan jag får är att flera som skrivit mycket själva är i samma ålder (åtminstone inte purunga), bor i Stockholm eller på någon annan större ort och arbetar i något akademiskt yrke. Identifikationen blir naturligt större då än när offret är en långtidssjukskriven kvinna på någon mindre ort som blivit ihjälslagen av sin sambo som är blandmissbrukare. Det - tror jag - gäller både offret och gärningsmannen. Naturligtvis tänker man som kvinna som kanske dejtat senaste åren att "det kunde ha varit jag". Eller åtminstone nån av mina närmare vänner. Men också mannen som typ är ganska välbekant för både män och kvinnor som lever ett typiskt medelklass- eller övre medelklassliv i Stockholm eller liknande. Det är obehagligt att tänka sig att nån man uppfattar som helt normal och trevlig med ett välordnat liv skulle kunna dölja en sån avgrund inom sig.
Så kanske inte så konstigt om det kommer närmare emotionellt än när ännu en ung man skjuts av misstag i nån förort av nån drogad, nervös 16-åring med dålig impulskontroll. Trots att man inte utan fog skulle kunna hävda att det sistnämnda är minst lika tragiskt och hemskt, kanske ännu hemskare.
Om vi känner att gärningsmannen är någon vi faktiskt kan identifiera oss med på vissa sätt, kanske t.o.m. någon som under mindre bra omständigheter hade kunnat vara vi själva eller någon nära oss. Om vi känner så är det kanske inte så konstigt om vi jobbar hårt på att distansera oss från honom och hitta en förklaring som går ut på att han är "rotten to the core". Det hemska tycks för många bli lite mindre tungt att bära då. Om mördaren var ett monster, dessutom med alla möjliga hemska diagnoser. Här har det grävts efter alla möjliga pusselbitar, t.o.m. TN:s grundskolebetyg har nagelfarits och vissa tror sig ha hittat grunden till ett motiv i dem (mindervärdeskomplex grundlagda redan när TN var barn).
Samtidigt tror jag de flesta innerst inne vet att ibland får man inte någon tillfredsställande förklaring i ett brottsfall som det här. Det finns mord begångna i hastigt uppflammande vrede som varken mördaren själv eller personer som känner honom (någon gång henne) någonsin riktigt kan förstå. Och det finns folk som kan ha mörka sidor och ljusa, fina som samexisterar inom dem. SS-mannen som misshandlade och dödade lägerfångar på dagen och gick hem till sin familj på kvällen och lekte med barnen och hunden spelade inte nödvändigtvis en roll för att dölja det alltigenom mordiska monstret för familjen.
Men av någon anledning verkar det vara mer tilltalande emotionellt för oss att tänka oss. Och inte minst i denna tråd då.
Jag upplever precis som Mr Fold att lejonparten av skribenter verkar ha någon slags behov av att demonisera TN med innebörd att han i alla lägen skulle vara en mycket farligare och mer opålitlig person än oss andra. Ur min betraktelse så hör TN inte till den gärningsmannakategori som kommer att kräva särskilda insatser under eller efter fängelsevistelsen och jag känner mig hyggligt trygg i att denne gök inte kommer att återfalla i allvarlig brottslighet.
Det finns de som anser att precis alla under de mest ogynnsamma betingelserna har kapaciteten att begå dödligt våld. Om detta stämmer kommer vi tack och lov aldrig att få svar på. I det här fallet är det ingen av oss som ser eller kan föreställa oss hur en meningsskiljaktighet mellan två till synes fungerande, socialt etablerade (och troligtvis nyktra) människor kan urarta till att bli ”de mest ogynnsamma betingelserna” - för TN blev det det MEN det betyder såklart inte att han ens behöver varit i närheten att mörda tidigare eller att risken framåt skulle vara tydligt förhöjd. Om det under utrednings gång däremot skulle visa sig att 57-åriga TN även tidigare flugit på folk för skitsaker eller har knivhotat människor så hamnar han i en annan kategori - tråden handlar ju dock om det tragiska mordet på Sollenkroka Ö och inte om TN
