Citat:
Ursprungligen postat av
Comitium
'.
.
Jo, jag är medveten om att kriget kan sluta på flera olika sätt.
Det vi vet är att Ryssland har ställt ett flertal olika krav som de för närvarande inte lär backa från. Putin har låtit kriget pågå i snart fem år och han kan skerligen låta det pågå i fem år till.
De krav som Putin ställt och som redan framgick av det memorandum som ryssarna presenterade i Istanbul 2025 är mycket långtgående (och de ryska kraven har däefter skärpts ytterligare beträffande territoriella anspråk).
Ukraina skulle med de ryska kraven formellt finnas kvar men inte i praktiken som ett fritt och självständigt land.
Att en stat har suveränitet är inte alltid ett enkelt binärt begrepp, det rör sig delvis om en gråskala och det finns flera dimensioner (t ex ekonomiskt beroende). ,Många länder har varit tvungna att anpassa sig till faktorer i omgivningen / närområdet som man inte har möjlighet att ändra på. Men alliansfrihet kan också vara ett aktivt val, även om den från början var något som driva dram av omständigheterna, t ex efter ett förlorat krig. Finland har nämnts några gånger här i tråden, Sverige är delvis också ett exempel.
Den alliansfria svenska hållningen under 18-1900-talen var delvis en konsekvens av att vi hade några stycken stormakter i närheten och inte ville bli indragna i deras krig (med stor risk att kriget då också hade kommit att föras på vårt territorium). Numera verkar det ofta vara en förträngd insikt att det kan fungera så.
Jag satt för ett par timmar sedan och skissade på ett svar här i tråden som diskuterade detta med att länder inte alltid har absolut frihet att göra sina utrikespolitiska val helt oberoende av andra, och hur man kan vända detta till en långsiktig strategi, med Sverige under förra århundradet som exempel. Men jag antar att en sådan replik skulle komma att väcka en mängd sura reaktioner här och sedan kanske bli bortmotad som off-topic (det här är ju Ukrainaforumet) så jag avstår.