Citat:
Ursprungligen postat av
ekbo251
Det där har du fått svar på tidigare.
Konsekvenserna beror på vilken (ekonomisk) politik man driver.
Socialism som baseras på plundring av produktiva och värdeskapare får en sättning när andelen av dessa minskar.
I konservativa/nationalistiska länder gissar jag att lösningen är att inte pensionärerna ökar. Det är bara fortsätta arbeta för överlevnad för gamlingarna.
Med Liberalism kan man som jag skrev bygga upp ett kapital som kan kan leva på och köpa varor och tjänster man efterfrågar.
* Tjänster som är lokalt producerade kommer då staffas upp lokalt.
* Varor som kan produceras globalt köper man därifrån någon kan leverera.
Minskad andel producerande skulle i teorin minska den totala produktionen och därmed konsumtionen. Men Liberalism ger tillväxt och tillväxten ser ut att vara större än mängden minskad andel produktiva. Så det man kan tappa här är möjligen lite konsumtion som kommer av tillväxt. Inte ens märkbart.
Men desto mer socialism och omfördelning man har destor mer kommer det märkas.
Liberalism och tillhörande tillväxt är lösningen här. Men socialister/konservativa/nationalister har svårt att acceptera fakta.
På måfå antaganden som "liberalism ger tillväxt större än minskade antal producenter är svåra att besvara, då det inte ens finns en ekvation som visar att exakt hur mycket tillväxt som skulle korrespondera antal minskade producenter.
Socialism=plundring är bara billig politisk propaganda och ingen analys. Det är svårt att ens i en tydlig dikotomi dela in länder i "socialistiska" och "liberala" då alla länder i OECD är socialliberala och någon fördelningspolitik sker i dem alla, inklusive Singapore.
En av OECDs stjärnor är exempelvis Danmark och Norge där fördelningspolitiken fungerar någorlunda väl och ganska bra tillväxt råder jämfört med mer liberala länder i OECD. I synnerhet är Danmark en lysande stjärna inom Europa när det gäller tillväxt trots mest socialistiska systemet i hela Europa- jag säger detta som objektiv fakta, inte för att jag ens gillar socialism.
Fantasier om ett fungerande ekonomiskt system oberoende av hur stor andel producenter som finns finns det inga bevis för empiriskt. Alla länder som får en åldrande befolkning får växande ekonomiska problem vet vi rent empiriskt. Även Japan hade skattenivåer som var otroligt låga runt 1990 innan de började få åldringsproblemet.
I ett fonderat system säljer pensionärer tillgångar till den mindre arbetande generationen. Finns det för få köpare faller tillgångspriser eller avkastning. Finansiering skyddar inte mot demografi.
Kapital behöver arbetskraft. Färre arbetare kan sänka avkastningen på inhemskt kapital.
"“Tjänster skalas upp lokalt, varor köps globalt”
Äldreomsorg, sjukvård, hemtjänst, städning, matlagning, tillsyn är lokala och arbetsintensiva. De går inte att importera som stål. Produktivitetstillväxten där är långsam (Baumols kostnadssjuka): när industrin blir effektivare blir just vården relativt dyrare.
Japan, som sparat mycket och är teknologiskt avancerat, har ändå kronisk brist på vårdpersonal och räknar med miljonbrist i arbetskraft. Åldrande kopplas där till både arbetskraftsbrist och svagare produktivitetstillväxt.
“Tillväxten är större än fallet i andel produktiva. Inte ens märkbart.”
I Japan har minskad andel i arbetsför ålder sänkt BNP per capita-tillväxten med mer än 0,5 procentenheter per år sedan 1998. Produktiviteten räcker inte till för att göra det “omärkbar”.
Japan är egentligen det bästa motexemplet mot tesen: hög sparkvot, mycket kapital, robotar, inte “socialistisk plundring” i textens mening – och ändå låg tillväxt, hög statsskuld, vårdbrist. Kom ihåg återigen att Japan hade låga skatter runt 1990 och hög tillväxt.
Men egentligen finns inga empiriska exempel på att ökad andel av befolkning som kräver dyr vård och omsorg inte leder till högre sociala kostnader och högre skatter. Lika lite som du kan få ökad tillväxt per capita när andel arbetande faller pladask.
Tänk på att Sydkorea med 0,7 barn per kvinna kommer få problem som är radikalt mer explosivt än Japans längre fram i tiden. Att de idag har lägsta sociala kostnader i OECD beror enbart på att de har otroligt hög andel arbetande 18-64 (få barn och få gamlingar) och detta kommer vara en parantes i Sydkoreas historia, en demografisk lucka som sedan transformeras till en demografisk mardröm. Sociala kostnader existerar inte som abstraktion utan det är ofta anknyten till verkligheten. Nästan inga sociala kostnader tillkommer en 40-åring (förutom ifall han är en 40-årig somalier i Sverige) medan enorma sociala kostnader tillkommer en 80-åring.
“Liberalism ger tillväxt” är inte en axiom.
Historiskt har öppna marknader, äganderätt och handel höjt produktiviteten. Det är inte en evig multiplikator som automatiskt slår demografisk aritmetik.