Citat:
Ursprungligen postat av
Gnugget
Den är mer lik MDMA.
Jag känns verkligen sist på bollen. Jag minms hypen när det kom. Sen minns jag att hela Västerås sades vara utslagna av MDPV. På en avgiftning träffade jag en som under så lång tid det funnits på marknaden använt det häftigt och blev kär i det. Behandlingshemmet visste ju inte hur de skulle kunna hjälpa honom. Det var en bred, komplex avgiftning med ganska många inslag av ej vedertagen praxis. Sen droppade det in flera till från just Västerås, den ena I sämre skick än den andra. Jag var under den här perioden främst en blandmissbrukare av neråt. Hade alltid alkohol, sub och blå. Visst känner man ju ofta igen sig i andra som levt i missbruk, även om det skiljer sig lite beroende på uppåt eller neråt. Flera talade om ett hemskt återdoseringsbehov och om du då blir torsk på rushen är du illa ute. Der skulle dröja några år till innan IV-amfetamin togs upp på min repertoar. Jag fortsatte att blankt sägabnej till MDPV när det etablerade sig efter klassningen. En kväll och natt satt jag och en polare och vaktade en lägenhet. Vi kan inte lämna innan en kommer och vårt amfetamin var slut. Då tar min kompis fram en påse MDPV. Jag började bli så trött och tänkte väl att jag skulle klara av ett par rykare under natten för att hålla mig vaken tills avbrytet. En injektion gav faktiskt en riktigt ordentlig skjuts som snabbt övergick till nåt slags stimulatsrus. Problemet för mig var det inte bara tydligt att det var på väg ut efter en så kort stundm Det gjorde det dessutom med dystopi. Det var inte bara som om lite tjack var på väg ur. Vår avbytare verkade ha långt kvar och jag och min kompis har inget vi kan hitta på i den lokalen. Det slutar med att vi skjuter, skjuter och skjuter till vi ser ut dom blödande nåldynor. För varje rykare blir vi även mer påtända. I och med att vi förmodligen tillfört snabbare än vad det elimineras kom det dåliga måendet ganska ordentligt. Svetten rinner, rösten darrar, dubbelseende paranoia. Då tog min vän upp en burk oxycodone. Hans strategi var att nedåteffekten skulle ta udden av MDPV:t. Det hjälpte nog lite, för rätt snabbt efter några oxyn blev jsg äcklad av mig själv. Blod, verktyg, kläder,papper överallt. ALDRIG mer kände jag då. Visst har jag hört många dra kantinonerna över en kam. Det beror väl på att de har unika effekter som återfinns justbbland kantinonerna, och saknas hos andra stimulanter. Alla hjärnor reagerar olika på droger. Jag har efter att ha testat 3-CMC, 4-MMC (mephedrone) och MDPV insett att de inte passar min hjärna. Att de är populära långt efter klassning och jag läser hyllningar här övertygar mig att jag kan vara i minorititet. Jag klarar inte av cannabis heller, och det har gått ganska brs. Jag drog två ganska ordentliga streck i går eftermiddag. Jag blev gott humör, var väldigt pratsam och kände detta empatogena som gick så långt att jag ville mäkla fred i en familljefejd. Natten till I dag tog jag två pannor med ganska långt tag emellan..Jag tog några Zopiklon för att sova nån timme och tog ett par streck när jsg vaknat. Åter höjdes humöret, jag pratade, var entusiastisk. Jsg får säga att det höll i sig ganska många timmar innan jag nu under natten fyllt på med två rykare.. Jag känner inte av nåt återdoseringsbehov. Jag är enkelt inte sugen. Jag hsr 2.5/6 gram kvar efter 36 timmar. Nu smyger sig lite dystopi på. Är det p g a allt mixtrande med signalsubstanser? Denna kanske kommer bättre till sin rätt genom att tas enstaka tillfällen för stt få upp humöret och prata och ha kul. Efter en dos borde inte hjärnan hunnit blivit så dränerad. Jag tog mig an dessa substanser med ett mindset som en periodaramfetamist ger sig på ett nytt race. Det var nog fel. Vad är era tankar?