Qatar tog ihop med USA ordentligt i säkerhetsrådet, gällande det israeliska kravet att "Hamas måste avväpnas först" för att processen med Gaza ska kunna fortsätta. Enligt Qatar finns det inget stöd för den tolkningen, det är inget som hindrar att båda parterna parallellt för processen framåt och att det finns en risk att Israel komemr att påstå att det "ännu finns vapen i Gaza" och använda det som ett svepskäl för att fortsätta ockupationen.
Som så ofta var det USA (och bara USA) som tog Israels parti, så inget nytt på den fronten. Men tonläget från Qatar, som trots allt är USAs allierade och sitter med Trumps "fredsråd", var förvånansvärt högt. Dessutom hade Mladenov (Gaza-ansvarig i Trumps "fredsråd") en taltur på säkerhetsrådsmötet och lyfte i klara tydliga ordalag att det är en "point of no return" om man nu inte klarar av att ta fredsprocessen förbi det israeliska blockaget. Han gick alltså i princip på Qatars linje, mot USA (och Israel). Mladenov sa ordagrant att om man accepterar Netanyahus ståndpunkt (han har förkastat den föreslagna fredsplanen) så finns det “
no roadmap to return to, there will be no administration to deploy and there will be nothing left on the ground to rebuild. That would not be a setback. It would be a point of no return for everyone.”
Nu (idag) reser Qatars premiärminister överraskande till Teheran, officiellt för att "diskutera hur man får igång fredsförhandlingarna mellan USA och Iran igen". Men i Mellanöstern tolkas resan som nåt helt annat, nämligen att Qatar nu "fått nog" av Trumps hantering av kriget och läget i Hormuz och nu går för att man istället ska komma överens sinsemellan i Mellanöstern, utan att involvera USA. Det spekuleras också att USAs extremt Israel-vänliga hantering av säkerhetsrådsmötet och Gaza-frågan och framförallt "behandlingen av Qatars välunderbyggda förslag" fått propparna att brinna i Doha Idärför den inledande förklaringen).
Hur man än tolkar det faktum att Qatars högsta politiska ledare hoppar i ett flygplan och åker till den iranska huvudstaden (vem som besöker vem är ju en stor grej inom den internationella diplomatin) så är det, också om det bara skulle vara frågan om fredsförhandlingarna, en klar brytning mellan Qatar som tydligt vill få ett slut på konflikten och Trump, som de senaste veckorna kört med att "jag har ingen tidtabell" och "jag har inte alls bråttom". Och det är givetvis inte "fredsförhandlingarna" som är den egentliga agendan, eftersom de redan sköts av lägre tjänstemän.
Det är förstås en gyllene chans för Iran att ställa sig bakom det man hela tiden påstått, att regionen mår bättre om USA pallrar sig iväg och länderna hanterar sina relationer själva, men frågan är om de klarar av att greppa chansen. Det Qatar förstås följt med på väldigt nära håll är samtalen mellan Iran och Oman om Hormuz framtid (Oman har hela tiden å sin sida hållit alla Gulfländer fullt informerade). Och där kunnat se att också om Oman och Iran haft helt olika utgångspunkt så har förhandlingarna varit sakliga, artiga och ser nu ut att leda till resultat. Helt utan nån inblandning från USAs sida (bortsett från Trumps helgalna hot om att bomba Oman, som han klämde ur sig när han insåg att USA blivit akterseglade från hela processen).
Så Qatars premiärministers resa till Iran följs noggrannt och med stort intresse av alla länder i regionen, trots att den officiella agendan bara är "blaha". Säkert också i USA, men det finns inte mycket man kan göra (förutom att ha Trump att hota med att också bomba Qatar...

).
Det skulle på sätt och vis vara ett lämpligt och passande slut på hela galenskapen om alla länderna i regionen kommer fram till att "äh, nu slutar vi med det här" medan Trump sitter i Washington och skriver på sociala medier att "han inte har bråttom".