Om ni hade blivit förstagångsförälder igen

Inga vaccin, inget k vitamin och sen avnavling på riktigt, bort med den jävla klampan,

Sen skulle jag aldrig skrika eller ha dålig ton mot något barn igen, tog mig några år att förstå det,

Tygblöjor är ett helvete

Utifrån tråden låter det som att merparten är vad som brukar benämnas ”misslyckade föräldrar”

Det bästa rådet är att inte noja så mycket över att barnet skulle påverkas så mycket av det du gör. Ungen blir i stort sett som den blir oavsett vad du gör, och det är inte ditt beteende som orsakar vilken personlighet ungen får när den växer upp (så länge du inte utsätter barnet för extrem otrygghet eller klantar till det totalt).

Detta betyder också att man kan chilla lite som förälder och koncentrera sig på att ge barnet en "schysst barndom". Strunt samma om ungen bara äter köttbullar en period, eller är lite jobbig att natta, eller bara vill ha ett visst par byxor 24/7. Du kanske daltar lite med ungen, men än sen då? Det ordnar sig!

Att vara förälder är en fantastisk resa. Luta dig tillbaka och njut av kaffet. Resan är över innan du vet ordet av.

Att erbjuda dem val är inte samma sak som att inte låta dem vinna. Vad jag menar är när ungen frågar efter glass en tisdagseftermiddag. Jag säger nej, och ungen ställer till en scen. Det är oundvikligt att detta eventuellt sker och det är extremt viktigt att man är benhård i det läget. Att hålla på och dalta att säga nej, vi äter inte glass på tisdagar för att sen erbjuda ungen en glass ändå när de börjar tjuta kommer att belöna det beteendet enormt mycket och de kommer också försöka bestrida allt du säger eftersom det tidigare fungerat.

För det första vara extremt noggrann med vem jag kommer avla med.

Tack för fina ord och råd, det tror jag med! Ska göra allt i min makt för att bli en bra farsa och ge en fin uppväxt!

Verkligen! Ska jag snälltolka den du citerar så tänker jag att hen menar att man inte ska förhandla om sånt som inte kan förhandlas om, typ att barnet måste gå i skolan, borsta tänderna eller inte får slå sina syskon. Och givetvis har du rätt i det du skriver. Istället för att vara en auktoritär jävla skitfarsa kan man vara smart och ge barnet alternativ som man själv redan godkänt. Om exempelvis barnet inte vill ta på sig ytterkläder kan man låta barnet få bestämma om den ska ta på sig kläderna här uppe i hallen eller längst nere i trappen. Resultatet är mindre bråk och ett barn som är fullt påklätt när man går ut.

Till TS: Jag har två råd, varav ett är något jag tycker att jag gjorde bra och det andra var något jag hade svårt med.

Råd 1 - Var nyfiken på barnets upplevelse och validera barnets känslor. Det här tycker jag att jag är bra på. När barnet är ledset och gråter kan det räcka med att säga sånt dom "Men lilla älskling, jag ser att du blev ledsen!" eller "Du fick inte leka med bollen nu, då blev du ledsen.". Även när barnet protesterar mot mig som förälder och inte vill äta maten jag lagat eller inte vill göra som jag säger, är det typ alltid bättre att validera än att ignorera. Typ "Oj, det där tyckte du inte var gott, kanske var det för stora bitar?" eller "Nej, jag hör att du inte vill borsta tänderna, men det måste du faktiskt göra nu.".

Den här typen av tillvägagångssätt lugnar verkligen alla inblandade, utan att man behöver vika sig i viktiga frågor. Dessutom lär sig barnet förstå och tolka sina egna känslor, vilket jag tror gör världen mer begriplig för dem och minskar risken för okontrollerade känsloutbrott på sikt.

Råd 2: Validera dina egna (och medförälderns) känslor, och finn styrka i att det inte kommer vara såhär för alltid. Det hade jag/vi svårare för. Första barnet är en chock. Allt förändras på olika sätt av att få barn, men ingenting kommer bli bekvämare. Vi var helt sömndepriverade, hade extremt liten tid för sociala relationer, och sexlivet sattes på total paus under min frus långa läkningsprocess efter förlossningen. Min fru hade hormomkarusell, amningen fungerade inte, och hon kände sig som en börda för mig. Själv kände jag mig stundvis otillräcklig och längtade efter närhet, samtidigt som jag kände skuld över det behovet medan min fru läkte. Vardagen gick ut på att sova dåligt, jobba långa dagar, stressa hem, och avlasta min fru så mycket jag kunde. När det kändes som värst kändes det också som att livet aldrig mer skulle återgå till något mer än föräldraskap.

Om ni någon gång finner er i den här situationen, säg då till er själva att det inte är konstigt att ni mår dåligt när det är så mycket med allt. Och den kvinnliga kroppens återhämtning efter en graviditet är en tidskrävande process, flera år till hon är "helt" återställd. Kroppen läker dock. Och bebisar utvecklas även extremt snabbt. Att ni inte kunnat sova mer än två sammanhängande timmar senaste månaderna betyder inte att det kommer vara likadant om en vecka eller om ett år. Ni kan vara säkra på att vissa stora problem nästan kommer gå över av sig själv plötsligt, samtidigt som nya problem kommer uppstå parallellt.

Lycka till!

Det här gäller även utan barn, förklimakteriehormoner och andra omständigheter ändrar också kvinnan. Så det enda du kan lite på är att den du blev förälskad i inte kommer att vara samma person om ett par år.

Att leva och njuta av nuet och inte stressa. Även om det känns som att det är prio ett att fixa bekvämt boende och så vidare så är det viktigare att prioritera och umgås med barnet.

Att se till att man kan ta hand om barnet om så krävs så att det inte blir så beroende av mamma. Exempelvis se till att barnet kan somna både med mamma och pappa, så inte ena parten måste ta allt ansvar.

Vilka skador fick de som du talar om?

Hade behövt vara mer förberedd på att barn utsätts för extremt många intryck och värderingar i dagens samhälle. Det man vill förmedla som förälder genom sitt sätt att leva och med ord har sällan en chans när de möter helt andra sätt att se på världen, i skolan, från kamrater, från internet etc. Jag borde kanske ha förbjudit internet helt upp till i alla fall 15-årsåldern, men då hade risken för social isolering ökat eftersom det är på det sättet ungdomar kontaktar varandra och bygger nätverk.

Nu har det gått relativt bra ändå, men det är inte som förr i tiden där barnen lärde sig kunskaper och värderingar inom familjen eller i byn. Idag är det oerhört många som konkurrerar om barnen.

Nu älskar jag mina barn och vi har en bra relation, så det vore ju cyniskt att säga att man ångrar att man skaffade barn. Men hade jag kunnat förflytta mig bakåt i tiden och inte känt till mina barn så skulle jag aldrig ha gift mig eller skaffat barn.