Citat:
Mitt enda egentliga fel ”i sin helhet” var att jag var naiv nog att tro att en vuxen människa faktiskt menar vad hon säger. Jag lade alla korten på bordet innan vi flyttade ihop.
Det är inte ”synd” om varken mamman eller sonen. Grabben har tak över huvudet, mat i magen och två fullt kapabla biologiska föräldrar som bär det juridiska och ekonomiska försörjningsansvaret. Att kräva att de faktiskt tar det ansvaret själva istället för att dumpa notan på mig är varken cyniskt eller känslokallt – det är ren självrespekt.
Om din egen strategi i relationer bygger på att lägga dig platt, svälja allt och betala för andras ungar av ren skräck för att bli lämnad så får det stå för dig. Jag har betydligt högre krav på ett jämställt partnerskap än så.
Det behövs varken barndomstrauman, stränga pappor eller bittra erfarenheter från något ex för att förstå värdet av pengar.
När man kliver upp tidigt varje morgon, gör sina timmar på jobbet och sliter ihop sin egen lön så kastar man inte bort resurser hur som helst, och man låter inte andra glida på ens bekostnad. Det kallas arbetsmoral, ekonomisk disciplin och sunt förnuft – inte "besatthet".
Verkligheten är betydligt enklare än så: jag jobbar för mina pengar, hon jobbar för sina, och föräldrar har försörjningsplikt för sina egna ungar. Att det enkla konceptet provocerar er så enormt mycket säger betydligt mer om er egen syn på andras pengar än om min uppväxt.
Det är inte ”synd” om varken mamman eller sonen. Grabben har tak över huvudet, mat i magen och två fullt kapabla biologiska föräldrar som bär det juridiska och ekonomiska försörjningsansvaret. Att kräva att de faktiskt tar det ansvaret själva istället för att dumpa notan på mig är varken cyniskt eller känslokallt – det är ren självrespekt.
Om din egen strategi i relationer bygger på att lägga dig platt, svälja allt och betala för andras ungar av ren skräck för att bli lämnad så får det stå för dig. Jag har betydligt högre krav på ett jämställt partnerskap än så.
Det behövs varken barndomstrauman, stränga pappor eller bittra erfarenheter från något ex för att förstå värdet av pengar.
När man kliver upp tidigt varje morgon, gör sina timmar på jobbet och sliter ihop sin egen lön så kastar man inte bort resurser hur som helst, och man låter inte andra glida på ens bekostnad. Det kallas arbetsmoral, ekonomisk disciplin och sunt förnuft – inte "besatthet".
Verkligheten är betydligt enklare än så: jag jobbar för mina pengar, hon jobbar för sina, och föräldrar har försörjningsplikt för sina egna ungar. Att det enkla konceptet provocerar er så enormt mycket säger betydligt mer om er egen syn på andras pengar än om min uppväxt.
Relationen och samarbetet är helrökt
Varje part går in o bjussar o delar med sig av sitt överskott, oavsett om det är en extra portion pizza, extra fickpengar, en betald semesterresa, en bit tårta, att tvätta o stryka etc etc
Man delar med sig av det som man har för mycket uttav UTAN att räkna på kronor o ören och att det ska gå jämt upp.
Har du 25000kr extra medan din sambo/sonen har 1000 så ska du inte skänka 50% av 24000 MEN, du kan verkligen dra upp plånboken och betala för er alla tre om ni alla tre får en positiv upplevelse eller någonting dom vill ha
Kör du 1+1=2 för hemma kan du glömma att någon stannar med dig!
Gillar du inte svaren kan du väl skita i starta tråden!