Rimligt att sambon betalar extra för sitt barns mat och slitage?

Jag och min sambo flyttade ihop i min trea för drygt ett halvår sedan. Hon har en 12-årig son sedan ett tidigare förhållande som bor hos oss varannan vecka. Jag har inga egna barn.

Redan innan vi flyttade ihop var jag stenhård med att jag inte tänker gå in i någon "bonusfarsaroll" eller agera ekonomisk sponsor åt en annan mans unge. Hyran delar vi rakt av 50/50, men eftersom grabben sliter på lägenheten och förbrukar resurser när han är här har jag infört ett enkelt och rättvist system för att slippa irritation:

1. Kylskåpet: Vi har delat upp hyllorna. Jag har min mat och hon har sin och sonens mat. När ungen råkade ta två av mina proteinpuddingar och drack upp min juice förra månaden drog jag helt enkelt av 58 kr från min del av gemensamma räkningarna.

2. El och varmvatten: Grabben duschar i 20 minuter varje morgon och sitter med en speldator som drar ström dygnet runt. Jag räknade ut den extra förbrukningen och lade på 450 kr/månad på hennes del av elräkningen.

3. Förbrukningsartiklar: 150 kr/vecka i schablon för toalettpapper, diskmedel, tvättmedel och allmänt slitage på möbler.

Nu har sambon börjat sura ihop totalt och kallar mig för ”känslokall” och ”sjukligt snål”. Hon menar att det skapar dålig stämning att grabben inte får ta frukt eller en macka från min hylla och att "man måste dela när man är en familj". Hennes morsa har till och med ringt och lagt sig i.

Från mitt perspektiv handlar det bara om grundläggande principer och sunt förnuft. Varför ska mina surt förvärvade pengar gå till att föda och husera någon annans avkomma bara för att jag råkar dela säng med mamman?

Hur hanterar ni andra det här i bonusfamiljer? Är det verkligen jag som är "orimlig" för att jag inte vill betala för andras ungar, eller har min sambo bara en skev bild av ekonomi?

Det är helt bisarrt att både män och kvinnor alltid skyller på män för allt dåligt. Ungen har inte valt detta nya förhållande, det är hans mamma som gjort detta. Hon behöver bete sig som en förebild och betala för sitt eget barn istället för att försöka lura en man som inte har något med saken att göra. Att pojken ska behöva uppleva detta i en främlings hem är en stor skamfläck på henne. Vad är det som hindrar henne från att skaffa egen bostad och betala för sin egen och hennes sons mat?

...
Hur hanterar ni andra det här i bonusfamiljer? Är det verkligen jag som är "orimlig" för att jag inte vill betala för andras ungar, eller har min sambo bara en skev bild av ekonomi?

Så ts är en viljelös djävla mes som inte kan styra över vilka som flyttar in hos sig?

Om sonen bor växelvis hos båda sina föräldrar står varje förälder för kostnaderna när sonen är hos dem.
Barnbidraget kan delas mellan föräldrarna eller de kommer överens vem som betalar det löpande och vem som betalar de större kostnaderna

Sluta nu och bete dig som en 10-åring, ärthjärna.

Vem menar du ska betala till vem, när barnet är 50/50 hos föräldrarna?

Jag och min sambo flyttade ihop i min trea för drygt ett halvår sedan. Hon har en 12-årig son sedan ett tidigare förhållande som bor hos oss varannan vecka. Jag har inga egna barn.

Redan innan vi flyttade ihop var jag stenhård med att jag inte tänker gå in i någon "bonusfarsaroll" eller agera ekonomisk sponsor åt en annan mans unge. Hyran delar vi rakt av 50/50, men eftersom grabben sliter på lägenheten och förbrukar resurser när han är här har jag infört ett enkelt och rättvist system för att slippa irritation:

1. Kylskåpet: Vi har delat upp hyllorna. Jag har min mat och hon har sin och sonens mat. När ungen råkade ta två av mina proteinpuddingar och drack upp min juice förra månaden drog jag helt enkelt av 58 kr från min del av gemensamma räkningarna.

2. El och varmvatten: Grabben duschar i 20 minuter varje morgon och sitter med en speldator som drar ström dygnet runt. Jag räknade ut den extra förbrukningen och lade på 450 kr/månad på hennes del av elräkningen.

3. Förbrukningsartiklar: 150 kr/vecka i schablon för toalettpapper, diskmedel, tvättmedel och allmänt slitage på möbler.

Nu har sambon börjat sura ihop totalt och kallar mig för ”känslokall” och ”sjukligt snål”. Hon menar att det skapar dålig stämning att grabben inte får ta frukt eller en macka från min hylla och att "man måste dela när man är en familj". Hennes morsa har till och med ringt och lagt sig i.

Från mitt perspektiv handlar det bara om grundläggande principer och sunt förnuft. Varför ska mina surt förvärvade pengar gå till att föda och husera någon annans avkomma bara för att jag råkar dela säng med mamman?

Hur hanterar ni andra det här i bonusfamiljer? Är det verkligen jag som är "orimlig" för att jag inte vill betala för andras ungar, eller har min sambo bara en skev bild av ekonomi?

Ja, precis. Samhället är fullt av dessa viljelösa mesiga män, och denna kvinna trodde hon hade ett gyllene tillfälle att suga ut pengar från en. En ensamstående kvinna med barn tänker dygnet runt på hur hon ska få mer pengar.

Jag och min sambo flyttade ihop i min trea för drygt ett halvår sedan. Hon har en 12-årig son sedan ett tidigare förhållande som bor hos oss varannan vecka. Jag har inga egna barn.

Redan innan vi flyttade ihop var jag stenhård med att jag inte tänker gå in i någon "bonusfarsaroll" eller agera ekonomisk sponsor åt en annan mans unge. Hyran delar vi rakt av 50/50, men eftersom grabben sliter på lägenheten och förbrukar resurser när han är här har jag infört ett enkelt och rättvist system för att slippa irritation:

1. Kylskåpet: Vi har delat upp hyllorna. Jag har min mat och hon har sin och sonens mat. När ungen råkade ta två av mina proteinpuddingar och drack upp min juice förra månaden drog jag helt enkelt av 58 kr från min del av gemensamma räkningarna.

2. El och varmvatten: Grabben duschar i 20 minuter varje morgon och sitter med en speldator som drar ström dygnet runt. Jag räknade ut den extra förbrukningen och lade på 450 kr/månad på hennes del av elräkningen.

3. Förbrukningsartiklar: 150 kr/vecka i schablon för toalettpapper, diskmedel, tvättmedel och allmänt slitage på möbler.

Nu har sambon börjat sura ihop totalt och kallar mig för ”känslokall” och ”sjukligt snål”. Hon menar att det skapar dålig stämning att grabben inte får ta frukt eller en macka från min hylla och att "man måste dela när man är en familj". Hennes morsa har till och med ringt och lagt sig i.

Från mitt perspektiv handlar det bara om grundläggande principer och sunt förnuft. Varför ska mina surt förvärvade pengar gå till att föda och husera någon annans avkomma bara för att jag råkar dela säng med mamman?

Hur hanterar ni andra det här i bonusfamiljer? Är det verkligen jag som är "orimlig" för att jag inte vill betala för andras ungar, eller har min sambo bara en skev bild av ekonomi?

fy fan vilket helvete att bo med sådana som du, rätt åt kvinnor som väljer att leva tillsammans med den här typen av svensson. De förtjänar det, säg till henne från mig att kom inte och klaga över män efter hon valt idioter som du själv.


" drog jag helt enkelt av 58 kr från min del av gemensamma räkningarna."