Rimligt att sambon betalar extra för sitt barns mat och slitage?

Hyran delar vi rakt av 50/50...

Jag och min sambo flyttade ihop i min trea för drygt ett halvår sedan. Hon har en 12-årig son sedan ett tidigare förhållande som bor hos oss varannan vecka. Jag har inga egna barn.

Redan innan vi flyttade ihop var jag stenhård med att jag inte tänker gå in i någon "bonusfarsaroll" eller agera ekonomisk sponsor åt en annan mans unge. Hyran delar vi rakt av 50/50, men eftersom grabben sliter på lägenheten och förbrukar resurser när han är här har jag infört ett enkelt och rättvist system för att slippa irritation:

1. Kylskåpet: Vi har delat upp hyllorna. Jag har min mat och hon har sin och sonens mat. När ungen råkade ta två av mina proteinpuddingar och drack upp min juice förra månaden drog jag helt enkelt av 58 kr från min del av gemensamma räkningarna.

2. El och varmvatten: Grabben duschar i 20 minuter varje morgon och sitter med en speldator som drar ström dygnet runt. Jag räknade ut den extra förbrukningen och lade på 450 kr/månad på hennes del av elräkningen.

3. Förbrukningsartiklar: 150 kr/vecka i schablon för toalettpapper, diskmedel, tvättmedel och allmänt slitage på möbler.

Nu har sambon börjat sura ihop totalt och kallar mig för ”känslokall” och ”sjukligt snål”. Hon menar att det skapar dålig stämning att grabben inte får ta frukt eller en macka från min hylla och att "man måste dela när man är en familj". Hennes morsa har till och med ringt och lagt sig i.

Från mitt perspektiv handlar det bara om grundläggande principer och sunt förnuft. Varför ska mina surt förvärvade pengar gå till att föda och husera någon annans avkomma bara för att jag råkar dela säng med mamman?

Hur hanterar ni andra det här i bonusfamiljer? Är det verkligen jag som är "orimlig" för att jag inte vill betala för andras ungar, eller har min sambo bara en skev bild av ekonomi?

Jag undrar fortfarande om ni, under de första 6 månaderna, delat lika på allt så att din sambo behållit sin del av barnbidraget så att säga för sig själv? Jag tänker då på hyra, mat, el osv osv.

Egentligen borde kvinnan betala 2/3 av boendekostnader eftersom hon och hennes son är två personer.

Tror ts inom kort kommer att få bära alla boendekostnader själv och därmed får vara nöjd.

Även om det finns många män som ställer upp på sådant så finns det inte obegränsat antal. Man läser hela tiden om ensamstående kvinnor med barn och hur svårt de har det, så det är troligtvis ganska ovanligt att de lyckas hitta någon annan man som vill försörja deras avkomma.

https://youtu.be/aU92o1p1-aM?t=18

Som både kvinna och man är det naturligtvis bäst att kunna försörja sig själv och sin avkomma själv. Även om man lever med medföräldern kan ju denna bli överkörd av en buss eller dylikt imorgon.

Ditt resonemang är ungefär som att vara för abort oavsett anledning, sedan säga till en abortmotståndare "men ska inte abort vara lagligt om kvinnan riskerar att dö på grund av graviditeten?". Samhället har massor med ensamstående kvinnor med barn på grund av att de gjort slut men sina barns pappa eller att han sitter i fängelse. Jag vet detta, du vet detta, alla vet detta, ändå drar du upp trams som att någon skulle blivit överkörd av en buss.

Självklart så bör en kvinna ha rätt att skilja sig, men hon behöver också ta konsekvenserna av det. Kvinnan tråden handlar om har skaffat barn med en man som inte tar ekonomiskt ansvar för sitt barn, men försöker tvinga TS att göra det. Det är så långt ifrån någon tragisk olycka som man kan komma.

Jag och min sambo flyttade ihop i min trea för drygt ett halvår sedan. Hon har en 12-årig son sedan ett tidigare förhållande som bor hos oss varannan vecka. Jag har inga egna barn.

Redan innan vi flyttade ihop var jag stenhård med att jag inte tänker gå in i någon "bonusfarsaroll" eller agera ekonomisk sponsor åt en annan mans unge. Hyran delar vi rakt av 50/50, men eftersom grabben sliter på lägenheten och förbrukar resurser när han är här har jag infört ett enkelt och rättvist system för att slippa irritation:

1. Kylskåpet: Vi har delat upp hyllorna. Jag har min mat och hon har sin och sonens mat. När ungen råkade ta två av mina proteinpuddingar och drack upp min juice förra månaden drog jag helt enkelt av 58 kr från min del av gemensamma räkningarna.

2. El och varmvatten: Grabben duschar i 20 minuter varje morgon och sitter med en speldator som drar ström dygnet runt. Jag räknade ut den extra förbrukningen och lade på 450 kr/månad på hennes del av elräkningen.

3. Förbrukningsartiklar: 150 kr/vecka i schablon för toalettpapper, diskmedel, tvättmedel och allmänt slitage på möbler.

Nu har sambon börjat sura ihop totalt och kallar mig för ”känslokall” och ”sjukligt snål”. Hon menar att det skapar dålig stämning att grabben inte får ta frukt eller en macka från min hylla och att "man måste dela när man är en familj". Hennes morsa har till och med ringt och lagt sig i.

Från mitt perspektiv handlar det bara om grundläggande principer och sunt förnuft. Varför ska mina surt förvärvade pengar gå till att föda och husera någon annans avkomma bara för att jag råkar dela säng med mamman?

Hur hanterar ni andra det här i bonusfamiljer? Är det verkligen jag som är "orimlig" för att jag inte vill betala för andras ungar, eller har min sambo bara en skev bild av ekonomi?