Citat:
Ursprungligen postat av
bakelsernassmak
En annan sak jag kom på, hur ska du ens kunna avgöra vilka tester som är "fel tester" och vilka tester som är designade för vad? Är du doktor i biokemi/kemist, med särskild kompetens inom blodkemi, hematologi och porfyriner?
Titta på de faktiska forskare som publicerat kritiken. Där hävdar de att den typ av tester som gjordes inte alls är avsedda för att bevisa förekomst av blodrester, och man passade då även på att kommentera att faktiska blodrester i så fall skulle ha innehållit faktiska blodkroppar, och sådana hade man inte rapporterat att man hittat spår av.
Heller och Adler hävdade att spåren innehöll hemoglobinderivat, bilirubin och albumin. Men de använde metoder som mikrospektrofotometri, kemiska färgreaktioner (som porfyrintester) och immunologiska tester.
Walter McCrone påpekade att de tester Heller och Adler använde inte alls är specifika för att entydigt bevisa förekomst av åldrat blod. Dessa tester reagerar positivt även på metalloxider, järnpigment eller åldrade organiska bindemedel, vilket är vad McCrone hade identifierat i stora mängder.
Andra oberoende kemister och hematologer instämmer i kritiken från McCrone.
Den vetenskapliga kritiken är alltså dubbel:
Metodfel: Att ett test ger utslag betyder inte automatiskt att det sökta ämnet finns där, om testet inte är avsett för den typen av bestämning (dvs. ger falskt positiva utslag för andra kemiska föreningar som innehåller något järnhaltigt).
Följdproblem: Utan cellulära spår (som intakta eller fragmenterade erytrocyter) eller entydiga DNA-sekvenser blir det vetenskapliga bevisvärdet för ”blod” mycket svagt enligt gängse kriminologiska och kemiska standarder.
Nickell och Schafersman har i artiklar publicerade i bland annat Skeptical Inquirer och boken Inquest on the Shroud of Turin analyserat Hellers och Adlers arbete. De påpekade att de kemiska färgtester som Heller och Adler använde (bland annat benzidin- och porfyrintester) ger falskt positiva reaktioner i närvaro av järnoxider, kopparsalter och andra katalysatorer. De framhöll också att den klarröda färgen på blodfläckarna är helt onormal för flera hundra år gammalt blod, som i stället borde ha mörknat till mörkbrunt eller svart.
Philip Ball har i flera granskningar och sammanställningar (bland annat i Nature och i boken Bright Earth) påtalat att STURP-forskargruppens sammansättning innehöll en stark övervikt av troende och att Hellers och Adlers publikationer i framför allt Applied Optics (1981) applicerade tester som var inte var specifika för de resultat de publicerade. Ball har understrukit att inga oberoende rättskemiska laboratorier har kunnat verifiera förekomsten av intakt humant blod med standardiserade forensiska metoder.
Raymond Rogers var kemist vid Los Alamos National Laboratory och ursprungligen kollega med Heller och Adler inom STURP, men publicerade senare (bland annat i Thermochimica Acta 2005) slutsatser som gick emot användningen av deras enkla modeller. Rogers påpekade att de röda spåren uppvisade kemiska reaktioner som snarare tyckte tyda på en blandning av växtfärgämnen, lösningsmedel eller proteingrundade bindemedel (såsom gummi arabicum eller äggvita) som använts vid färgtillverkning, snarare än rena biologiska vätskor.
Dr Dennis Dutton publicerade flera artiklar där han granskade STURP-kemisternas arbetsmetoder. Han lyfte fram att Hellers och Adlers påstående om att höga halter av bilirubin var förklaringen till att "blodet" fortfarande var rött saknar stöd inom klinisk hematologi. När blod åldras oxiderar hemoglobinet snabbt till methemoglobin och mörknar till brunt/svart. Att bilirubin skulle hålla torkat blod klarrött i hundratals år stöds inte av någon känd biologisk process.
Michel Tite ledde laboratoriet i Oxford under Kol-14-dateringen 1988. I sina publicerade kommentarer kring svepningens kemi påpekade han att STURP-forskarna använde presumtiva screentester och sedan drog definitiva slutsatser utifrån dessa. Tite underströk att standardiserade rättskemiska analyser – som kräver identifiering av specifika humana proteiner eller bevarad cellmorfologi – aldrig har kunnat bekräfta något blod på svepningen.
Dr Paul Maloney och andra rättskemiska forskare har upprepade gånger påpekat att Hellers och Adlers mikroskopiska prover saknar erytrocyter och leukocyter. När blod torkar på ett textilfiber fastnar blodkroppar (även torkade/deformerade) i fibrernas struktur och kan lätt identifieras under mikroskop. Att inte hitta några blodkroppar alls över hela duken motsäger att fläckarna faktiskt bestod av koagulerat blod.
Dr. Bimael och andra forskare inom organisk kemi/pigmentkemi har påpekat att det färglag som finns på fläckarna har exakt samma lösningsegenskaper och kemiska profil som tempera (bindemedel baserat på ägg eller kollagen/lim) blandat med ockra (järnoxid) och vermilion (kvicksilversulfid) – vilket stämmer överens med hur medeltida målare framställde röd färg. Och det var exakt det som McCrone kom fram till redan från början.
Räcker det som lista över faktiska forskare som anser att Heller och Adler inte alls är seriösa forskare?