Citat:
Ursprungligen postat av
bakelsernassmak
Ja, det känns som att ateister blir provocerade av att någon påstår sig ha svaren när de själva inte har svaren. Lite som att de föraktar kunskap?
Ateister går ju ofta på personangrepp, är argumentlösa och saknar respekt. Det är riktigt svårt att komma förbi många ateisters försvar, de har en hög mur och kommer man vänligt och ber om att bli insläppt så blir man bombarderad med bajs. Det är ju huvudsakligen inte en intellektuell fråga, utan det handlar om ifall man lyckas besegra sin egen stolthet för att kunna analysera saker så som de faktiskt är utan hinder och en massa psykologiska mekanismer som skriker och gapar så att ingen logik kan fungera.
T.ex. kolla detta inlägg från en annan tråd för ett tag sedan:
Det går att se ganska tydligt vad det egentligen handlar om. Och sen om ujhs som konstant gapar om narcissism och 'religionspsykologi' som om han är kejsare över universum och har förmågan att veta allas tankar och motiv m.m.
Om man verkligen inte vill lämna över kontrollen till någon annan(gud) och föredrar att vara gud själv i sin egen värld så är tanken om att du måste lämna över kontrollen och att det kan bevisas läskig. Då kommer försvarsmekanismerna in och för att försvara sin rätt till kontroll och sin autonomi så går de till anfall mot alla som påstår att det inte är så som saker fungerar. Det är inte en intellektuell fråga, det tolkas som en personlig attack mot deras existens som försvaras med allt som kan kommas på, den som hävdar motsatsen måste förgöras för att världsbilden inte ska kollapsa.
Jag tycker att det finns en intressant motsägelse här.
Du skriver att ateister ofta går till personangrepp och att frågan egentligen inte är intellektuell, utan handlar om stolthet och psykologiska försvarsmekanismer. Samtidigt ägnar du en stor del av ditt inlägg åt att beskriva vad ateister egentligen känner, varför de tänker som de gör och vad de innerst inne försöker försvara.
Jag kan förstås inte veta exakt hur du menar, men jag har svårt att känna igen mig i den bilden.
Jag är själv ateist, men inte för att jag har uteslutit att det kan finnas en högre makt i universum eller att tillvaron kan ha en större mening. Det jag däremot inte tror på är att någon av de etablerade religionerna har fått tillgång till en gudomlig sanning. Jag tror att religioner i huvudsak är skapade av människor, i försök att förstå världen, livet och det okända.
Det är också skillnad på att säga ”Gud finns inte” och att säga ”jag tror inte att Gud finns”. Det senare är inte nödvändigtvis något stort kunskapsanspråk, utan snarare en beskrivning av var jag själv landar utifrån den evidens och de argument jag tycker mig ha.
Därför blir jag lite tveksam när man förklarar att den som inte blir övertygad kanske främst hindras av psykologiska faktorer. Det kan förstås vara en möjlig tolkning i vissa fall, men om invändningar mot den egna övertygelsen regelmässigt förklaras med rädsla, stolthet eller försvarsmekanismer blir resonemanget svårt att pröva.
Oavsett vad jag svarar skulle det då kunna tolkas som ett uttryck för ett sådant psykologiskt försvar. Då riskerar vi att lämna själva argumenten och i stället börja tolka varandra. Jag tror att samtalet blir mer givande om vi är försiktiga med att dra slutsatser om varandras motiv och i stället fokuserar på det som faktiskt sägs.
Samtidigt håller jag med om att personangrepp som ”kristna är dumma och har låg IQ” tillför väldigt lite. Det gäller förstås åt båda håll.
En människa kan vara kristen och väldigt intelligent. En människa kan vara ateist och ha ganska dåligt omdöme. Mänskligheten har, tack och lov, fördelat både klokhet och dumhet ganska demokratiskt. 😄
Jag tycker därför att det är mer givande att diskutera själva argumenten än att försöka förklara för varandra varför vi egentligen tycker som vi gör.
Jag kan åtminstone säga varför jag är ateist:
Jag utesluter inte att det kan finnas en högre makt eller en större mening med universum. Men jag tror att religioner är skapade av människor.
