Citat:
Okej, förlåt, jag är inte tillräckligt insatt i dessa saker så som blodflöden m.m. för att svara på detta på det sätt som du gör, men tyvärr känner jag någon som kan det. Han heter chatGPT. Jag vill inte att detta ska förvandlas till en AI kamp, men jag känner på mig lite att du använt AI så skitsamma, här får du:
Garlaschelli och Borrinis studie visar en verklig svårighet, men den visar inte det den ofta används för att påstå: att blodflödena därför är omöjliga för en korsfäst person eller att svepningen därför måste vara en förfalskning.
Deras viktigaste resultat var att de korta blodstrimmorna på handryggen bäst motsvarade ungefär 45 graders armvinkel, medan blodet på underarmen krävde en nästan lodrät arm. Men detta innebär i första hand att flödena inte behöver ha uppkommit vid samma tillfälle. Det är också vad de själva medger: en viss följd av händelser eller kroppsrörelser skulle behövas. Att detta är en komplikation är inte detsamma som att det är en motsägelse.
Den avgörande bristen är att försöket behandlar problemet som om allt blod måste ha flutit från samma sår, i en statisk position, under en enda fas. En verklig korsfästelse och begravning omfattar däremot flera faser: blödning på korset, avspikning, nedtagning, förflyttning, eventuell tvagning och smörjning, kroppens placering i linnet och överföring av blod eller blodkoagel till tyget. Borrini och Garlaschelli prövade inte en realistisk uppsättning av dessa möjliga förlopp.
https://pubmed.ncbi.nlm.nih.gov/29989172/
Detta är inte bara en teoretisk invändning. Heger och kollegor undersökte just hand- och underarmsmönstren experimentellt. De fann att en fläck som liknar den vid vänster handled kunde framkallas genom att långsamt vrida handleden, och att förgrenade strimmor blev betydligt lättare att skapa på oljad hud och vid ryckiga armrörelser. Deras slutsats är inte att varje detalj därmed är löst, utan att ett postmortemt förlopp mellan avspikning och begravning är fysiskt möjligt och sannolikt mer rimligt för de förgrenade mönstren än enbart blödning medan kroppen hängde på korset.
https://pmc.ncbi.nlm.nih.gov/articles/PMC11164752/
Samma princip gäller “blodbandet” på ryggen, som Borrini och Garlaschelli beskrev som orealistiskt. König och kollegor framställde experimentellt ett mycket liknande mönster genom ett flerledsförlopp: vätska från ett sår på höger sida, kroppen vrids åt vänster, linnet stoppas under ryggen, och kroppen vrids tillbaka till ryggläge. Det motbevisar inte att svepningen kan vara medeltida, men det motbevisar påståendet att mönstret saknar en realistisk fysisk förklaring.
https://pmc.ncbi.nlm.nih.gov/articles/PMC10772002/
Det mest rättvisa omdömet är därför detta: Borrini och Garlaschelli identifierade ett mönster som kräver förklaring. De visade inte att en sådan förklaring är omöjlig. Nyare forensiska experiment visar tvärtom att olika rörelser, kroppshantering, vatten/oljor och återmobiliserat blod kan skapa mönster som deras enklare experiment inte kunde återskapa. Frågan är alltså öppen, men deras studie är inte ett avgörande argument mot svepningens äkthet.
Deras viktigaste resultat var att de korta blodstrimmorna på handryggen bäst motsvarade ungefär 45 graders armvinkel, medan blodet på underarmen krävde en nästan lodrät arm. Men detta innebär i första hand att flödena inte behöver ha uppkommit vid samma tillfälle. Det är också vad de själva medger: en viss följd av händelser eller kroppsrörelser skulle behövas. Att detta är en komplikation är inte detsamma som att det är en motsägelse.
Den avgörande bristen är att försöket behandlar problemet som om allt blod måste ha flutit från samma sår, i en statisk position, under en enda fas. En verklig korsfästelse och begravning omfattar däremot flera faser: blödning på korset, avspikning, nedtagning, förflyttning, eventuell tvagning och smörjning, kroppens placering i linnet och överföring av blod eller blodkoagel till tyget. Borrini och Garlaschelli prövade inte en realistisk uppsättning av dessa möjliga förlopp.
https://pubmed.ncbi.nlm.nih.gov/29989172/
Detta är inte bara en teoretisk invändning. Heger och kollegor undersökte just hand- och underarmsmönstren experimentellt. De fann att en fläck som liknar den vid vänster handled kunde framkallas genom att långsamt vrida handleden, och att förgrenade strimmor blev betydligt lättare att skapa på oljad hud och vid ryckiga armrörelser. Deras slutsats är inte att varje detalj därmed är löst, utan att ett postmortemt förlopp mellan avspikning och begravning är fysiskt möjligt och sannolikt mer rimligt för de förgrenade mönstren än enbart blödning medan kroppen hängde på korset.
https://pmc.ncbi.nlm.nih.gov/articles/PMC11164752/
Samma princip gäller “blodbandet” på ryggen, som Borrini och Garlaschelli beskrev som orealistiskt. König och kollegor framställde experimentellt ett mycket liknande mönster genom ett flerledsförlopp: vätska från ett sår på höger sida, kroppen vrids åt vänster, linnet stoppas under ryggen, och kroppen vrids tillbaka till ryggläge. Det motbevisar inte att svepningen kan vara medeltida, men det motbevisar påståendet att mönstret saknar en realistisk fysisk förklaring.
https://pmc.ncbi.nlm.nih.gov/articles/PMC10772002/
Det mest rättvisa omdömet är därför detta: Borrini och Garlaschelli identifierade ett mönster som kräver förklaring. De visade inte att en sådan förklaring är omöjlig. Nyare forensiska experiment visar tvärtom att olika rörelser, kroppshantering, vatten/oljor och återmobiliserat blod kan skapa mönster som deras enklare experiment inte kunde återskapa. Frågan är alltså öppen, men deras studie är inte ett avgörande argument mot svepningens äkthet.
Och, som jag skrev, är det invändningarna som verkligen visar att blodsflödena borde vara annorlunda, inte studien i sig. Studien visade att blodflöden i olika riktningar kräver att blodflödena skedde vid olika tillfällen, inget annat. Det som de angav som invändningar, korrekta eller ej, skulle istället ha lett till helt andra blodspår än de som faktiskt syns på svepningen.
