Rimligt att sambon betalar extra för sitt barns mat och slitage?

Hur kommer det sig att ni delar 50/50 på hyran?
Har ni exakt samma inkomst varje månad?

Följdfrågan blir därför:
Är det du eller din sambo som har högst månadslön? Om du har lägre månadslön så låter det faktiskt som att du kan bjuda till och vara generös på en enda punkt.

Här måste man faktiskt ta TS i försvar, att dela 50/50 på hyran känns fullt rimligt men om någon part tjänar mindre än den andre så får väl denna person se till att öka sina inkomster och inte sitta och gnälla.



Men om vi ska utgå ifrån ditt sätt att resonera så då borde väl TS sambo betala mer i hyra än TS såvida hon tjänar mest?

En polare ringde upp under lunchen och jag drog hela soppan för honom för att få lite input från någon i verkliga livet. Han tyckte att vi krånglar till det alldeles för mycket med fasta schabloner och överföringar, vilket bara låser fast henne i försvarsställning och skapar taggarna utåt.

Han kom med en idé som kanske är lite okonventionell, men betydligt mer praktisk: att vi skippar alla pengaöverföringar helt och istället kör totalt delat veckoansvar på maten.
Tanken är att sambon står för 100 % av all mathandling, planering och matlagning för oss alla tre de veckor grabben bor här. De barnfria veckorna kliver jag in och står för all handling och mat till oss två.

Enligt min polare slår det här bort nästan all friktion direkt. Inga pengar behöver flyttas mellan konton, ingen kan gnälla om att jag ”tar hyra av ett barn”, och hon får svart på vitt se vad ett växande barn faktiskt kostar när hon själv drar kortet i kassan. Samtidigt slipper jag bry mig det minsta om vad som finns i kylen eller vem som nallar mellanmål under hans veckor – det blir helt hennes budget och ansvar.
Först kändes det lite väl uppdelat för ett samboliv, men ju mer jag funderar på det desto smidigare låter det om man vill slippa miniräknaren och ändå hålla det rättvist.

Vad tror ni om ett sånt upplägg i verkligheten – är ett roterande veckoansvar en vettig kompromiss, eller bäddar det bara för nytt tjafs om vem som köpt vad?

Jag och min sambo flyttade ihop i min trea för drygt ett halvår sedan. Hon har en 12-årig son sedan ett tidigare förhållande som bor hos oss varannan vecka. Jag har inga egna barn.

Redan innan vi flyttade ihop var jag stenhård med att jag inte tänker gå in i någon "bonusfarsaroll" eller agera ekonomisk sponsor åt en annan mans unge. Hyran delar vi rakt av 50/50, men eftersom grabben sliter på lägenheten och förbrukar resurser när han är här har jag infört ett enkelt och rättvist system för att slippa irritation:

1. Kylskåpet: Vi har delat upp hyllorna. Jag har min mat och hon har sin och sonens mat. När ungen råkade ta två av mina proteinpuddingar och drack upp min juice förra månaden drog jag helt enkelt av 58 kr från min del av gemensamma räkningarna.

2. El och varmvatten: Grabben duschar i 20 minuter varje morgon och sitter med en speldator som drar ström dygnet runt. Jag räknade ut den extra förbrukningen och lade på 450 kr/månad på hennes del av elräkningen.

3. Förbrukningsartiklar: 150 kr/vecka i schablon för toalettpapper, diskmedel, tvättmedel och allmänt slitage på möbler.

Nu har sambon börjat sura ihop totalt och kallar mig för ”känslokall” och ”sjukligt snål”. Hon menar att det skapar dålig stämning att grabben inte får ta frukt eller en macka från min hylla och att "man måste dela när man är en familj". Hennes morsa har till och med ringt och lagt sig i.

Från mitt perspektiv handlar det bara om grundläggande principer och sunt förnuft. Varför ska mina surt förvärvade pengar gå till att föda och husera någon annans avkomma bara för att jag råkar dela säng med mamman?

Hur hanterar ni andra det här i bonusfamiljer? Är det verkligen jag som är "orimlig" för att jag inte vill betala för andras ungar, eller har min sambo bara en skev bild av ekonomi?

Mycket har sagts om relationen här, och visst känns det ”revisorsaktigt” att bokföra varje förmodad utgift för pojken. Men hur är det för denna 12-åring att vistas i denna toxiska miljö varannan vecka? Att känna sig som ekonomisk belastning, orsaka slitage etc? Hur kan en mamma ens acceptera att barnet inte är välkommet till sitt hem? Och en annan sak jag undrar är om ts reflekterat över att han som man förmodligen äter mer än kvinnan? Och om proteinpuddingarna betalas av honom enbart, eller av gemensamma matkontot? Min poäng är att det inte finns en millimeterrättvisa som är möjlig att tillämpa när man bor ihop. Det är ge och ta och förhoppningsvis jämnar det ut sig på ett eller annat sätt.