Rimligt att sambon betalar extra för sitt barns mat och slitage?

En 20-minuters varmvattendusch drar runt 8–10 kWh. Gångra det med 14 dagar så är du uppe i 120–140 kWh enbart på att grabben står och slösurfar under rinnande hett vatten. Lägg på en stationär speldator med skärmar som drar 400–500W och står på åtta timmar om dagen så har du ytterligare 50 kWh där.

Räkna ihop elhandelspris, elnätsavgift, energiskatt och moms per kilowattimme så landar den extra förbrukningen busenkelt på 400–500 spänn under två veckor.

Varför ska jag köpa hem extra proteinpuddingar för mina egna pengar? Om ungen vill ha dyra mellanmål är det väl för fan hans mamma (eller pappa) som ska köpa hem det på sin egen budget?

Det handlar inte om att jag är "obehaglig", det handlar om att man planerar sitt kostintag och vill slippa komma hem från ett tungt arbetspass och inse att ens mellanmål är borta för att en 12-åring inte lärt sig skilja på mitt och ditt.

Att lära en unge att man frågar innan man tar andras saker och att resurser kostar pengar är inte att göra honom till en "börda" – det kallas grundläggande uppfostran och respekt. Hade han bott i en studentkorridor eller delat lägenhet med en polare i framtiden hade han åkt ut med huvudet före om han dammsugit andras hyllor.

Att ni i tråden tycker det är "känslokallt" att ställa krav på en 12-åring visar bara hur sjukt curlat samhället har blivit. Klara gränser skapar trygghet, daltande skapar bara bortskämda ungar.


Jag har valt att dela bostad med hans mamma under tydliga premisser som vi var helt överens om innan flyttlasset gick. Att framställa grabben som något slags offer som "får stå ut med mig" är ju bara fånigt – han har tak över huvudet, ett eget rum och två föräldrar som ansvarar för hans försörjning.

Att "bete sig som en vuxen" handlar om att ta ansvar för sina egna handlingar och kostnader, inte att snällt agera dörrmatta och betala för andras vanor bara för att hålla god min.

Jag är en vuxen i hans närvaro som visar att resurser kostar pengar, att man inte tar andras saker utan att fråga och att regler gäller alla i ett hushåll. Det är en betydligt nyttigare lärdom för livet än att växa upp i tron att man har frikort till andras resurser.

Att grabben "kommer på köpet" innebär att man accepterar hans närvaro i hemmet – inte att man automatiskt signar upp för att sponsra hans mat, el och slitage. Det är två helt skilda saker som folk i den här tråden verkar ha enormt svårt att skilja på.

Men du har helt rätt i slutsatsen. Kan vi inte enas om ett fungerande schablonsystem som täcker de faktiska merkostnaderna så är två separata boenden tveklöst den bästa vägen framåt.

Då får hon sköta sin och sonens ekonomi exakt hur hon vill, och jag slipper lägga energi på att agera revisor i mitt eget hem. Total frihet slår dålig stämning alla dagar i veckan.

Tack för ett sansat och rationellt inlägg bland alla känslostormar här inne.

Håller helt med om att en fast schablonlösning är tusen gånger smidigare för vardagsfriden. Hela syftet är ju inte att grabben ska gå runt och vara rädd för att öppna kylskåpsdörren, utan principen att kostnaden för hans konsumtion inte ska belasta mig. Skjuter hon till en fast extrasumma till ett gemensamt hushållskonto varje månad kan man köpa hem ordentligt och helt släppa vem som tar vad.

Går hon inte med på en sån enkel kompromiss så blir det tveklöst särboskap. Jag har hellre mitt eget ställe och full kontroll än att leva i ett förhållande där grundläggande ekonomiska gränser möts med sura miner och drama.

Ett gemensamt konto med en fast månadsschablon för sonens del är som sagt en alldeles utmärkt lösning. Det tar bort allt mikrotjafs och säkerställer att grundprincipen hålls intakt utan att någon behöver granska kvitton.

När det gäller punkt 3: han är här två veckor i månaden, vilket innebär 300 kr i månaden – inte 3 600 kr per år. Tror du på fullt allvar att 300 spänn i månaden är en orimlig summa för att täcka extra tvättmaskiner, diskmedel, toalettpapper, hygienartiklar och det allmänna slitaget som en växande 12-åring faktiskt innebär i en lägenhet? Det är kaffepengar i sammanhanget, men det handlar om att täcka de faktiska merkostnaderna.

Att sätta tydliga gränser och vägra agera dörrmatta kallas inte att ha tummen mitt i handen – det kallas ryggrad. En man som har stenkoll på sin ekonomi och kräver att vuxna människor tar ansvar för sina egna barn är betydligt mer verklighetsförankrad än en toffel som snällt öppnar plånboken för att hålla husfriden vid liv.

tt ”ta hela paketet” innebär att man accepterar barnets närvaro under samma tak, inte att man automatiskt signar upp för att agera privat socialkontor och sponsra en annan vuxen mans unge. Det är två helt skilda saker som du uppenbarligen inte klarar av att hålla isär.

Och skulle jag bli singel? Ja, vad händer då egentligen? Då har jag min lägenhet kvar, mina egna pengar kvar på kontot, full kontroll över mitt kylskåp och slipper städa upp efter en tonåring varannan vecka.


Exakt så, du sätter huvudet på spiken.

Jag kan köpa att miniräknaren på detaljnivå blir ohållbar och skapar onödig irritation i vardagen. Det var mest en direkt reaktion på att de gränser vi faktiskt kommit överens om från början började luckras upp direkt efter inflytt.

En fast månadsschablon via ett gemensamt hushållskonto löser hela problematiken: hon skjuter till sonens faktiska merkostnader i en fast klumpsumma, vi handlar in det som behövs och jag slipper bry mig om vem som tar vad ur kylen. Då hålls grundprincipen intakt utan att någon behöver sitta och bokföra kvitton.

Kärlek är inte en blank check, och att våga vara rak och överens om villkoren borde vara en självklarhet för alla vuxna människor.

Jag tycker att TS gör helt rätt. Frånskilda sliddjur med barn är oftast riktiga parasiter som i första hand söker någon som bidrar till försörjningen av henne och barnen. Det gäller att göra klart från början att man inte tolererar att försörja andra mäns avkomma.

Att hon står för hela mathandlingen de veckor grabben är här är som sagt en helt rimlig schablonlösning som jag kan gå med på – då raderas 90 % av allt mikrotjafs direkt.

Men det är knappast ”svinigt” att konstatera ren fakta: tre personer förbrukar mer el, vatten och resurser än två. Det är ingen välgörenhetsinrättning jag driver. Och snacket om att Flashback visar ”empati” handlar bara om det klassiska flockbeteendet att tävla i godhetssignalering så fort någon vågar ifrågasätta rådande normer.

Hon visste mina förutsättningar i detalj innan hon bar in första flyttkartongen. Att förvänta sig att en vuxen människa faktiskt håller sig till det man kommit överens om kallas inte snålhet, det kallas grundläggande hederlighet. Och som sagt: kan vi inte enas om en fast schablon så blir det särboskap. Ingen panik för min del.


Alla har vi olika prioriteringar i livet.

Och vad gäller inflytande och förebilder: vad sänder det för signaler till en 12-åring om man lär honom att resurser dimper ner gratis från himlen, att man kan ta vad man vill ur andras skåp och att någon annan alltid plockar upp notan?

Den absolut nyttigaste lärdomen en vuxen person kan ge en växande grabb är att man respekterar andras ägodelar, inte slösar och tar ansvar för sig själv. Det har han betydligt mer användning för i det verkliga livet än en curlande vuxenvärld som aldrig vågar sätta en enda gräns.

Det finns inte ett enda väluppfostrat barn som bara går och tar saker (mat eller något annat) ur ett skåp utan att fråga först, varken bonusbarn eller egna barn.

Du kanske ska börja där?

Så han ska börja betala en massa räkningar då eller?

Var det dummaste jag hört. Började du betala dina föräldrars bolån när du blev vuxen eller?

Bättre vara särbo! Tips till dig

Hade jag velat ha ryggdunkningar hade jag väl skrivit på Familjeliv och gråtit ut. Jag startade tråden för att höra hur folk faktiskt löser ekonomin rent praktiskt i en bonusfamilj utan att den ena parten blir reducerad till en ren sponsor.

Ett par vettiga personer i tråden har faktiskt levererat konstruktiva lösningar kring fasta månadsschabloner som jag tagit till mig. Att resten av tråden har havererat i emotionell moralpanik och diagnoshysteri är knappast mitt fel.

Hade det bara handlat om att få ligga hade det varit det absolut sämsta och mest ekonomiskt efterblivna beslutet i världshistorien att flytta ihop med en ensamstående morsa och dra på sig en tonåring på halvtid.

Då hade det varit tusen gånger billigare, enklare och betydligt mindre huvudvärk att förbli singel och bara dejta runt utan att någonsin behöva bråka om elräkningar eller uppätna proteinpuddingar.

Man flyttar ihop för att man vill ha en relation och en fungerande vardag som två jämställda, vuxna människor – inte för att agera dörrmatta och betala tusenlappar i månaden för någon annans unge bara för att få doppa. Men fint att du projicerar dina egna desperata prioriteringar på resten av världen.

Steget från att be en 12-åring att inte nalla andras träningsmellanmål eller slösa varmvatten till att han skulle ”börja knarka” eller dra kniv är så verklighetsfrånvänt att klockorna stannar. Det är klassisk offermentalitet där helt normal gränssättning och krav på respekt målas upp som ren ondska.

Grabben lider absolut ingen nöd: han har tak över huvudet, eget rum, fullt i magen och en morsa som har all frihet i världen att köpa hem precis vad hon vill till honom på sin egen budget.

Det enda jag kräver är att de faktiska merkostnaderna betalas av de som ska betala dem, och att man lär sig skilja på mitt och ditt. Har man som förälder så lite ryggrad att man inte kan lära sin unge grundläggande hyfs utan att ungen blir traumatiserad, då har man misslyckats totalt med uppfostran från dag ett.

Om mitt enda mål i livet var att få ligga hade jag givetvis stannat som singel, haft min lägenhet helt ifred och tagit hem damer när det passade. Då slipper man samboavtal, tjafs om elräkningar och en 12-åring som ockuperar badrummet på morgnarna.

Det var ju exakt det jag gjorde – tänkte efter och var glasklar med förutsättningarna redan innan vi ens packade första flyttlådan.

Problemet är inte hur jag agerat, utan att folk som du har fått för er att en man automatiskt måste ta på sig ett faderskap och agera privat bankomat bara för att man inleder en relation med en kvinna som har barn sedan tidigare.

Ungen har redan en farsa. Han behöver inte en till, och jag har noll intresse av att leka låtsaspappa åt någon annans avkomma. Att bli tillsammans med en vuxen kvinna handlar om relationen mellan oss två som jämställda partners.

Kan man inte skilja på relationen till sin partner och det ekonomiska ansvaret för sina egna ungar, då är det snarare ni som borde tänka efter ett par varv till innan ni kliver in i vuxenlivet.


"Tog över"? Vad är det för sunkig syn på relationer du sitter på egentligen? Hon är en vuxen människa med eget jobb, egen lön och eget ansvar – inte ett begagnat leasingavtal man "tar över".

”Råkar dela säng med mamman”? Det låter som att hon tvingat in dig i relationen. Om så är fallet gör slut istället för att älta detta. Du bör nog bo ensam.

Det handlar inte om att jag saknar 58 kronor på kontot – det handlar om att man respekterar det man kommit överens om och inte tar andras saker utan att fråga.

Jag jobbar heltid, har en stabil inkomst och noll bidrag, så spara dina trötta soc-fantasier till någon annan.

Svärmors inblandning är ren pajaskonst och visar bara på hur gränslöst det blir när en vuxen människa inte kan ta en diskussion på tu man hand utan måste springa hem till mamma och gråta ut.

Jag köper fullt ut att räkna toapapper och duschminuter i efterhand blir löjligt i längden. Det var en direkt reaktion på ren frustration när de överenskomna gränserna började ignoreras direkt efter inflytt. En fast månadsschablon där hon skjuter till en bestämd extrasumma till det gemensamma kontot för sonens mat och förbrukning löser hela skiten på ett smidigt sätt.

Att slå ihop ekonomin när man skaffar gemensamma barn är en helt annan femma – då är det ett gemensamt livsprojekt där båda har 50 % ansvar för avkomman. Här handlar det om en 12-åring som har två fullt levande biologiska föräldrar med egen försörjningsplikt.

Men ja, att hon lägger på 1 000–1 500 kr extra på hushållskontot varje månad är exakt den typen av fast schablon jag tänker lägga fram. Då slipper vi allt tjafs om enstaka kronor framöver.

När det bara är hon och jag lagar vi och äter tillsammans varje dag, inga konstigheter alls. Då delar vi matkostnaden rakt av 50/50.

När grabben är här äter vi också ihop, men det är ju precis där problemet uppstod: matkontot sticker iväg, och saker jag köpt in till min egen träning och vardag äts upp mellan måltiderna utan att det fylls på eller kompenseras. Med en fast schablon handlar vi bara hem mer från start så är problemet ur världen.

Skönt att någon faktiskt förstår hur förbannat drygt det är att planera sin mat och träning bara för att mötas av ett tomt kylskåp när man ska äta.

Gällande el och hygien köper jag att detaljstyrning på enskilda artiklar blir fånigt i praktiken. Slår vi ihop sonens mat och en rimlig uppskattning av merkostnaderna till en fast totalsumma varje månad så släpper jag mer än gärna mikrostyrningen direkt.


Jag känner ingenting särskilt inför det.

Jag håller stenhårt fast vid principen: vuxna människor ska göra rätt för sig och ta fullt ansvar för sina egna barn. Däremot har jag tagit till mig att metoden med miniräknare på detaljnivå var kass. En fast månadsschablon är en betydligt bättre väg framåt.

Och grabben lider som sagt ingen nöd överhuvudtaget. Att lära sig att resurser inte är gratis och att man respekterar andras saker har ingen dött av – det kallas folkvett.

Jag rekommenderar också särboskap. 100% av hyran på dig. Inga konstigheter.

Har en vän som tyvärr levde med just en sån här snubbe ca 1 år, innan hon fick nog av snålheten 😂 trippmätaren ställdes vid gemensam biltur och hon fick betala sin del av bensinen, matkvitto räknades ut på öret och det noterades i hörnet ifall hon blev skyldig något! Har bara ett ord för såna människor Ähfyfan! 😂
Det värsta är att den typen av män tror de är Guds gåva till kvinnan 😂😂😂