Rimligt att sambon betalar extra för sitt barns mat och slitage?

Gör du dig dum eller är du det på riktigt.

Min mormor kunde bo kvar i sitt hus tack vare att hon fick hjälp med allt som hade med huset att göra samt trädgården som gräsklippning etc. Hon fick också handlat, städat och skjuts hit och dit.
Det kommer mina föräldrar också få när de inte är pigga längre.
Nu handlar det mest om att fixa bilarna, låna ut sommarhuset och båten och ta hand om dem varje
julafton. De har aldrig haft en egen hylla med ost, skinka, köttbullar, öl, jansson i mitt kylskåp.
De behöver inte öppna plånboken när de är med mig eller mina syskon på krog/teater/koncert etc. och tusen andra grejer.

Du måste leva känslomässigt fattigt din stackare.

Har en vän som tyvärr levde med just en sån här snubbe ca 1 år, innan hon fick nog av snålheten 😂 trippmätaren ställdes vid gemensam biltur och hon fick betala sin del av bensinen, matkvitto räknades ut på öret och det noterades i hörnet ifall hon blev skyldig något! Har bara ett ord för såna människor Ähfyfan! 😂
Det värsta är att den typen av män tror de är Guds gåva till kvinnan 😂😂😂

Jisses, att din sambo orkar med dig. Du verkar otroligt snål och dryg. Hon kommer lämna dig.

Alltså, på allvar är detta nåt av det sjukaste jag läst gällande en familj med icke gemensamt barn.
Att kalla ett barn till någon man älskar ( jag antar att du älskar din sambo ) för ” en unge som är någon annan man avkomma” 😳 Att lägga på såna struntsummor som din sambo ska betala i slitage, extra el osv… Det är ju så sjukt snålt, icke empatiskt och verkligen galet egoistiskt beteende från din sida att jag knappt kan tro att det är sant 🥺 Finns det människor som ens tänker såhär 🤷🏻‍♂️
Vi är en familj sedan 20 år, där en av oss har barn sedan tidigare och därefter 1 tillsammans.
Vi har ALDRIG NÅGONSIN gjort skillnad, varken i ansvar av barnuppfostran, ekonomiskt osv på det vi kallar ” våra barn ”
Träffar man någon med barn, då får man både och! och man tar emot både och -”hela paketet ”
Ta din chans nu och tänk om, gör rätt framöver för er allas skull✨

I annat fall, sök hjälp för att hantera ditt beteende och dina känslor
Hoppas hon tar sitt barn och flyttar från dig snarast! Om du inte tänker till kring hur en familj lever tillsammans..

Har du en diagnostiserad autism? I så fall måste du berätta om den för henne och varför du är som du är (hon kommer kanske förstå då, men kommer kanske inte acpptera).
Har du ingen dignos för din autism så bör du få den utredd (eftersom du saknar helt insikter om ditt eget beteende och konsekvensen för andra, hur du hanterar relationer etc). En dignos kommer hjälpa dig och hur du hanterar relationer.

Du måste ju vara helt underbar att umgås med. Är du en sådan kräver milersättning när du skjutsar vänner, kräver folk på pengar när du bjuder hem för en bit mat?

Du visste hon hade barn sen innan ni flyttade ihop. Du behöver inte bli en extrapappa, dock barnet måste se sin mammas hem som sitt hem också, du är sjukligt snål.

Gör slut med henne och låt henne skaffa en bättre partner.

Kort uppdatering från morgonen.
Tog upp förslaget om en fast månadsschablon (1 500 kr extra på det gemensamma kontot för sonens mat, el och förbrukning) över kaffet innan vi skulle dra till jobbet, just för att lägga ner allt onödigt mikrotjafs en gång för alla.

Det blev en direkt dispyt och stämningen vid frukostbordet sjönk snabbt till minusgrader.
Reaktionen var inte direkt rationell. Hon slog direkt ifrån sig, drog på sig offerkoftan och fräste: "Ska du börja ta hyra av ett barn nu också? Känns ju trevligt att leva i ett jävla företagskontrakt istället för en relation."

Jag svarade helt lugnt att ett avtal är exakt vad som behövs när en part börjar ta saker för givet och skiter i vad vi kom överens om från början. Jag påpekade också att 1 500 kr är kaffepengar jämfört med vad en växande grabb faktiskt kostar i mat och drift på halvtid.

Det slutade med tystnad, en kaffekopp som åkte ner hårt i diskhon och en dörr som smälldes igen på väg till bilen med kommentaren att vi ”får ta det här ikväll när vi båda har lugnat ner oss” (hon som var upprörd, inte jag).

Bollen ligger hos henne ikväll.

Tycker ni på allvar att 1 500 spänn i fast schablon för en 12-åring på halvtid är ett ”orimligt hårt krav”, eller är det här bara den vanliga reflexen från folk som blir kränkta i samma sekund som de tvingas ta faktiskt ekonomiskt ansvar för sitt eget bagage?

Jag och min sambo flyttade ihop i min trea för drygt ett halvår sedan. Hon har en 12-årig son sedan ett tidigare förhållande som bor hos oss varannan vecka. Jag har inga egna barn.

Redan innan vi flyttade ihop var jag stenhård med att jag inte tänker gå in i någon "bonusfarsaroll" eller agera ekonomisk sponsor åt en annan mans unge. Hyran delar vi rakt av 50/50, men eftersom grabben sliter på lägenheten och förbrukar resurser när han är här har jag infört ett enkelt och rättvist system för att slippa irritation:

1. Kylskåpet: Vi har delat upp hyllorna. Jag har min mat och hon har sin och sonens mat. När ungen råkade ta två av mina proteinpuddingar och drack upp min juice förra månaden drog jag helt enkelt av 58 kr från min del av gemensamma räkningarna.

2. El och varmvatten: Grabben duschar i 20 minuter varje morgon och sitter med en speldator som drar ström dygnet runt. Jag räknade ut den extra förbrukningen och lade på 450 kr/månad på hennes del av elräkningen.

3. Förbrukningsartiklar: 150 kr/vecka i schablon för toalettpapper, diskmedel, tvättmedel och allmänt slitage på möbler.

Nu har sambon börjat sura ihop totalt och kallar mig för ”känslokall” och ”sjukligt snål”. Hon menar att det skapar dålig stämning att grabben inte får ta frukt eller en macka från min hylla och att "man måste dela när man är en familj". Hennes morsa har till och med ringt och lagt sig i.

Från mitt perspektiv handlar det bara om grundläggande principer och sunt förnuft. Varför ska mina surt förvärvade pengar gå till att föda och husera någon annans avkomma bara för att jag råkar dela säng med mamman?

Hur hanterar ni andra det här i bonusfamiljer? Är det verkligen jag som är "orimlig" för att jag inte vill betala för andras ungar, eller har min sambo bara en skev bild av ekonomi?

Kort uppdatering från morgonen.
Tog upp förslaget om en fast månadsschablon (1 500 kr extra på det gemensamma kontot för sonens mat, el och förbrukning) över kaffet innan vi skulle dra till jobbet, just för att lägga ner allt onödigt mikrotjafs en gång för alla.

Det blev en direkt dispyt och stämningen vid frukostbordet sjönk snabbt till minusgrader.
Reaktionen var inte direkt rationell. Hon slog direkt ifrån sig, drog på sig offerkoftan och fräste: "Ska du börja ta hyra av ett barn nu också? Känns ju trevligt att leva i ett jävla företagskontrakt istället för en relation."

Jag svarade helt lugnt att ett avtal är exakt vad som behövs när en part börjar ta saker för givet och skiter i vad vi kom överens om från början. Jag påpekade också att 1 500 kr är kaffepengar jämfört med vad en växande grabb faktiskt kostar i mat och drift på halvtid.

Det slutade med tystnad, en kaffekopp som åkte ner hårt i diskhon och en dörr som smälldes igen på väg till bilen med kommentaren att vi ”får ta det här ikväll när vi båda har lugnat ner oss” (hon som var upprörd, inte jag).

Bollen ligger hos henne ikväll.

Tycker ni på allvar att 1 500 spänn i fast schablon för en 12-åring på halvtid är ett ”orimligt hårt krav”, eller är det här bara den vanliga reflexen från folk som blir kränkta i samma sekund som de tvingas ta faktiskt ekonomiskt ansvar för sitt eget bagage?