Författare och konstnärer sover i 80-sängar

Under semestern (heter det semester för oss arbetslösa?) har jag besökt en del museer runt om i länet och landet. Jag noterar att samtliga historiska hem till författare har så smala sängar, 90, eller rentav 80 centimeter. Hur kommer det sig?

August Strindbergs säng på Drottninggatan.
Astrid Lindgrens säng på Dalagatan.
Albert Engströms säng i Grisslehamn.
Carl Larssons säng på Sundborn.

En sån säng kan man ha som student eller småtting förvisso men som vuxen och etablerad är det löjeväckande. Det rör sig om välbärgade människor, inte fattigsvenskar. :sad44 Hur gjorde författarna och konstnärerna när barn skulle bli gjorda eller när Astrid Lindgren hade lesbiskt besök från Tyskland? Man får inte plats två i en sådan säng.

Varför?
Kom gärna med fler exempel!

Dels var människor mindre på den tiden sen är ju inte sängarna så små!

Det var vanligt på den tiden.

Jag tror nog att breda sängar redan var uppfunna på 1900-talet..
Folk kanske inte hade ett BMI på 30+ på den tiden? Så dom fick väl plats.

Och folk sov ju faktiskt även i sovsäck!! Kan du tänka dig! I en påse!
Ibland till och med i ett tält, alltså nästan utomhus!

Vad bra vi har fått det nu!

Man sover bättre i en mindre säng.

Breda sängar är en amerikansk grej, det kommer därifrån. Vi europeer skulle klara oss med 80 egentligen, men nu är det fler och fler som börjat anpassa sig efter den nya tiden.

breda sängar känns väl som det inte fanns före 80-talet knappt
kom kanske med vattensängen och sen sänghysterin med hästens osv där folk lurades att tro att en säng skulle kosta som en mindre bil helt plötsligt

Det där är ju personernas sista sängar i livet. De kan ha delat dubbelsängar med makor, makar och andra partners tidigare i livet, men om de blivit änkemän/änkor på äldre dagar då ett omgifte var mycket osannolikt, så kanske de gjorde sig av med dubbelsängen - skänkte till något par som skulle gifta sig, kanske - av utrymmesskäl? Det är ju lättare att bädda en enkelsäng också, samt att vårda en person som ligger i en enkelsäng (om det var så att de var sängliggande på slutet).

Att de skulle haft dubbelsängar tidigare ska givetvis inte uteslutas men framstår heller inte som särskilt sannolikt. Runt förra sekelskiftet var det vanliga ännu att även äkta makar sov i separata sängar, och i välbeställda hem var det heller inte alldeles ovanligt att makarna till och med hade skilda sovrum. Dubbelsängen som norm för äkta par är historiskt sett ett förhållandevis sent fenomen.

Annars finner jag kring ämnet i stort personligen inte en 80- eller 90-säng som en särdeles smal säng för en person. Trång för två givetvis (även om jag av egen erfarenhet vet att det i alla fall i en 90:a går om man vill, om än kanske inte varje natt), men fullt tillräcklig för en.

Så var det ju inte. Man och hustru sov under vår långa allmogetid i en skåpsäng, under varma plädar eller skinn, där man hade draperier som man drog för - både för värmens skull och för mer privacy.

https://ems.dimu.org/image/042uKXkaCWNu?dimension=1200x1200

I adeln har det på grund av de arrangerade äktenskapen varit så, att många avlade det antal barn man ville ha (minst "the heir and the spare", och det kunde vara bra att ha en dotter eller två också att gifta bort för allianser) och sedan flyttade de till skilda sovrum, och överenskommelsen var att båda fick ha affärer bara de skötte dem diskret. Men inte alltid så klart, för en del kom kärleken efter vigseln, och då fanns det ingen anledning att flytta ut från den äkta sängen.

Förvisso, men jag tror att vi har något skilda utgångspunkter här och därför kan framstå mer oense än vi är. De kulturpersonligheter som omtalas i trådstarten kan knappast kallas för allmoge. De rörde sig i borgerliga kretsar där normen vid tiden kring förra sekelskiftet var att ha separata sängar, om än med varierande avstånd mellan sängarna. Det var också i den mån man hade en tillräckligt stor bostad långt ifrån ovanligt att herrn och frun hade varsitt sovrum (spelfilmer ska givetvis inte tas för sanning, men du behöver inte se många gamla 30-talsfilmer för att inse att skilda sovrum inte sågs som något särskilt ögonbrynshöjande ens så pass långt in på förra seklet).
Jag skulle också vilja göra reservationen att även om man i allmogen delade säng så var det inte dubbelsängar i vår moderna betydelse. Jag vill inte utan viss envishet fortsatt påstå att dubbelsängen så som vi ser den idag (och dess självklarhet för äkta par) är ett förhållandevis sentida fenomen.

Jag tror att du tänker på 30-talsfilmer som just handlar om olyckliga äktenskap i borgarklassen. För att det är temat. Man försökte ju göra något åt nativitetskrisen, Sf hade sin viktiga roll i propagandan. Filmerna brukade handla om rika, bortskämda, neurotiska kvinnor som inte ville ha barn, antingen för att de ville yrkesarbeta i stället eller glänsa i societeten. Sedan mötte husets herre en ung, vacker, chosefri kvinna som gärna ville ha barn och ta hand om dem, och efter många turer skiljer sig herrn och gifter om sig med henne. På de sista bildrutorna har de en jättesöt unge och skrattar lyckligt. De delade garanterat säng!

Så här såg den äkta sängen ut på medeltiden:

https://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/thumb/a/a4/S%C3%A4ngledning.JPG/960px-S%C3%A4ngledning.JPG?utm_source=sv.wikipedia.org&u tm_campaign=imageinfo&utm_content=thumbnail