Två relationer, två otroheter mot mig.

Jag får ingenting ut av intressen jag har. Jag vet att det är mina hobbies men jag blir ej glad av att göra något. Sitter hellre och spar på energin i sängen. Sakta men säkert har all glädje lämnat kroppen. Utövar jag något som blir det skit så jag skyddar mig själv med att inte göra något.

Det var ju trist att höra. Har du aldrig varit glad då, eller fanns det en tid när du tyckte att livet var ok och/eller roligt?

När man var liten och inte visste något. Nu vet man för mycket och har ansvar på toppen av det. Samt att man har ej någon att relatera till eller prata med alls. Det kan bli väldigt ensamt må jag påstå.

Du är dock inte ensam i det, och livet kan vara bra ändå. Man får lära sig att vara lite hård och inte låta problem slå ned en.

Vad som än hände med dessa kvinnor så verkar ju inte du ha gjort något fel. Var glad över det, och säkert finns det många som uppskattar det.

Jag önskar dig lycka till och hoppas att du får tillbaka lite livsglädje.

Jag har läst det du har skrivit här i tråden och tror att jag börjar förstå vad du försöker beskriva, och jag tror inte att ditt huvudsakliga problem är att du inte vet hur man skaffar vänner, hittar aktiviteter eller lär sig småprata. Det är nog därför sådana råd känns så irrelevanta för dig.

Det verkar snarare, utifrån vad du beskriver här, snarare som att du under väldigt lång tid successivt har tappat själva belöningen i livet. Du vet vilka saker som borde vara dina intressen, du vet hur man borde socialisera och du har till och med försökt göra sådant människor brukar rekommendera – men du får nästan ingenting tillbaka känslomässigt. Ingen nyfikenhet, ingen riktig glädje, ingen lust att prata. Då är det ganska meningslöst att säga ”gå ut och träffa folk”, för problemet sitter ett steg före det.

Och jag tror också att jag förstår vad du menar när du säger att du skyddar dig genom att inte göra saker. Det verkar som att du under många år har fått erfarenheten att när du börjar hoppas, investera i något eller må lite bättre, så kommer nästa smäll. Till slut har du nästan börjat förknippa hopp med fara. Om man inte hoppas, engagerar sig eller fäster sig vid något finns det åtminstone mindre att förlora.

Det är också därför jag tror att det som hände med de här två tjejerna träffade dig så hårt. Inte bara för att två relationer gick åt helvete, utan för att du för en gångs skull verkade uppleva att någon faktiskt hade valt dig och tyckte om dig som person. När det sedan slutade så brutalt blev slutsatsen inte bara ”de här två behandlade mig illa”, utan nästan ”det här bevisar det jag redan varit rädd för”.

Och när du säger att ingen förstår dig tror jag inte heller att du bara menar att människor inte förstår dina ord. Jag får intrycket att du ofta upplever att andra tar in det du berättar väldigt ytligt, glömmer sammanhanget och sedan kommer tillbaka med samma standardsvar. Medan du själv håller kvar detaljer, samband och vad som sagts tidigare. Då måste det kännas som att prata från en helt annan verklighet.

Jag tror däremot inte att detta betyder att du är ”inkapabel att vara människa” eller att situationen objektivt är olöslig! Där tror jag att din depression har fått väldigt mycket tolkningsföreträde. Men jag förstår varför det känns som kunskap för dig, snarare än som pessimism. Du tycker ju att du har tio års erfarenheter som bevis.

Det jag framför allt hör är egentligen inte någon som inte bryr sig om människor. Tvärtom tycker jag att väldigt mycket av det du skriver kretsar kring en stark längtan efter att någon ska uppskatta dig, komma ihåg det du berättar, förstå hur du fungerar och faktiskt välja dig för den du är. Och eftersom just det verkar betyda så mycket för dig gör det också väldigt ont när det inte händer.

Så nej, jag tänker inte säga ”gå en danskurs”. Jag tror problemet du försöker beskriva ligger betydligt djupare än så.

Tack men det säger mig inte så mycket att ”bli bättre och vara hård”. Jag vet inte hur man gör och ingen kan hjälpa mig att göra rätt. Vet inte ens vad man ska söka på för inget stämmer in på det jag upplever. Det är mig felet ligger i.

Det är tjejernas fel...

Detta kan vara det sjukaste jag läst. Ja allt du säger är så jag känner känt och upplevt. Jag uppskattar verkligen den tid du lagt ner.

Ja självklart. Men det är mer att jag känner ingen vinning i att försöka längre. Fuck dom tjejerna. Men framtiden? Ja det finns inget där för mig. Jag har försökt klart och tappat det jag har varit innan.

Det gör mig glad att höra, för jag fick känslan av att du försökt säga ungefär det här hela tiden men att folk svarat på ett annat problem än det du beskriver. Och jag tror att det finns mer logik i hur du har hamnat här än du själv kanske ger dig credit för. Det betyder inte att alla slutsatser du dragit är riktiga - men jag tror att jag typ förstår hur du har kommit fram till dem.

Det glädjer mig rejält att du tagit din tid och energi att kommentera här. Du har försökt att förstå mig och lyckats. Jag har aldrig haft någon som förstått riktigt.

Främling du ska veta att jag blev genuint glad av att läsa din kommentar. Det är ingen lösning på mina problem, det är bara jag som kan lösa dom vilket jag tror är omöjligt ändå. Jag förväntar mig inte att någon ska fixa något i mitt liv. Det är mig det är fel på, något jag ej vet hur man fixar.

Man kan inte lära sig att tycka om bajs brukar jag tänka. Spelar ej roll hur många danskurser, hur många barhäng, hur många aktiviteter, volontärsarbete man gör. Man kan inte ändra allt i sitt liv, man är den man är.

Det du skriver nu får mig faktiskt att tänka på en sak. Du säger att man är den man är och att vissa saker helt enkelt inte går att lära sig tycka om. Och till viss del håller jag med - man kan inte göra om hela sin personlighet eller tvinga sig att älska sådant man genuint avskyr.

Men jag är inte säker på att det är det du beskriver.
För...du har ju själv berättat att du har haft intressen, varit social, varit nyfiken, kunnat prata med människor och kunnat känna starkt för andra. Sedan har mer och mer av den glädjen försvunnit. Det är något annat än att du från början bara är en person som inte gillar människor eller livet.

Och! Du skrev precis att min kommentar gjorde dig genuint glad. Det tycker jag är ganska betydelsefullt. Det betyder åtminstone att den delen av dig inte är helt borta. Något nådde fram.

Därför tycker jag också att ”lära sig tycka om bajs”-liknelsen blir lite orättvis mot dig själv. Den utgår från att livet, människor och relationer är bajs för dig och alltid har varit det. Men mycket av det du beskriver låter snarare som att sådant som tidigare kunde ge något har slutat göra det efter många år av depression och besvikelser.

Jag tror också att du lägger ett väldigt tungt ansvar på dig själv när du säger att ”bara jag kan lösa det här”. Ingen annan kan leva ditt liv åt dig, det stämmer. Men det betyder inte att du måste kunna förstå eller förändra allt ensam. Vi människor är ganska dåliga på att se våra egna system utifrån när vi har levt inuti dem i tio år.

Och jag vill skilja på dessa två två meningar: ”Jag vet inte hur jag ska förändra det här” och ”det går inte att förändra”. Den första tror jag helt på. Den andra tror jag inte att du kan veta ännu.