Rimligt att sambon betalar extra för sitt barns mat och slitage?

Ha ha. Det där förhållandet kommer inte att hålla länge.

här har jag infört ett enkelt och rättvist system för att slippa irritation

Nu har sambon börjat sura ihop totalt och kallar mig för ”känslokall” och ”sjukligt snål”. Hon menar att det skapar dålig stämning att grabben inte får ta frukt eller en macka från min hylla och att "man måste dela när man är en familj". Hennes morsa har till och med ringt och lagt sig i.

Varför i hela friden är det min skyldighet att subventionera en annan vuxen mans avkomma? Grabben har en biologisk pappa som ska betala underhåll, och mamman plockar ut barnbidrag. De pengarna är öronmärkta för ungens mat, förbrukning och slitage – varför ska mina surt förvärvade pengar täcka upp för det?

Vi har varit sambos i sex månader. Vi är inte gifta, jag har inte adopterat grabben och jag var stenhårt transparent med mina villkor redan innan flyttlasset gick.

Att sätta tydliga gränser och kräva att vuxna människor tar ekonomiskt ansvar för sina egna ungar är varken "stört" eller "känslokallt" – det handlar om att ha lite självbevarelsedrift och vägra bli utnyttjad som en gratis serviceinrättning.

Att ni andra verkar tycka det är helt normalt att agera dörrmatta och betala för andras ungar för att få ligga säger betydligt mer om er än om mig. Principen kvarstår.

Varför i hela friden är det min skyldighet att subventionera en annan vuxen mans avkomma?

Att ni andra verkar tycka det är helt normalt att agera dörrmatta och betala för andras ungar för att få ligga säger betydligt mer om er än om mig. Principen kvarstår.

Mina föräldrar skiljdes när jag var 14 och morsan skaffade snabbt en ny man som var ungefär som du.
En natt var jag på väg in i sovrummet och knivhugga han till döds men jag flyttade när jag började gymnasiet och såklart förlorade jag kontakten med min mamma då också eftersom hon hällre umgicks med honom.

Jag och min sambo flyttade ihop i min trea för drygt ett halvår sedan. Hon har en 12-årig son sedan ett tidigare förhållande som bor hos oss varannan vecka. Jag har inga egna barn.

Redan innan vi flyttade ihop var jag stenhård med att jag inte tänker gå in i någon "bonusfarsaroll" eller agera ekonomisk sponsor åt en annan mans unge. Hyran delar vi rakt av 50/50, men eftersom grabben sliter på lägenheten och förbrukar resurser när han är här har jag infört ett enkelt och rättvist system för att slippa irritation:

1. Kylskåpet: Vi har delat upp hyllorna. Jag har min mat och hon har sin och sonens mat. När ungen råkade ta två av mina proteinpuddingar och drack upp min juice förra månaden drog jag helt enkelt av 58 kr från min del av gemensamma räkningarna.

2. El och varmvatten: Grabben duschar i 20 minuter varje morgon och sitter med en speldator som drar ström dygnet runt. Jag räknade ut den extra förbrukningen och lade på 450 kr/månad på hennes del av elräkningen.

3. Förbrukningsartiklar: 150 kr/vecka i schablon för toalettpapper, diskmedel, tvättmedel och allmänt slitage på möbler.

Nu har sambon börjat sura ihop totalt och kallar mig för ”känslokall” och ”sjukligt snål”. Hon menar att det skapar dålig stämning att grabben inte får ta frukt eller en macka från min hylla och att "man måste dela när man är en familj". Hennes morsa har till och med ringt och lagt sig i.

Från mitt perspektiv handlar det bara om grundläggande principer och sunt förnuft. Varför ska mina surt förvärvade pengar gå till att föda och husera någon annans avkomma bara för att jag råkar dela säng med mamman?

Hur hanterar ni andra det här i bonusfamiljer? Är det verkligen jag som är "orimlig" för att jag inte vill betala för andras ungar, eller har min sambo bara en skev bild av ekonomi?

Jag och min sambo flyttade ihop i min trea för drygt ett halvår sedan. Hon har en 12-årig son sedan ett tidigare förhållande som bor hos oss varannan vecka. Jag har inga egna barn.

Redan innan vi flyttade ihop var jag stenhård med att jag inte tänker gå in i någon "bonusfarsaroll" eller agera ekonomisk sponsor åt en annan mans unge. Hyran delar vi rakt av 50/50, men eftersom grabben sliter på lägenheten och förbrukar resurser när han är här har jag infört ett enkelt och rättvist system för att slippa irritation:

1. Kylskåpet: Vi har delat upp hyllorna. Jag har min mat och hon har sin och sonens mat. När ungen råkade ta två av mina proteinpuddingar och drack upp min juice förra månaden drog jag helt enkelt av 58 kr från min del av gemensamma räkningarna.

2. El och varmvatten: Grabben duschar i 20 minuter varje morgon och sitter med en speldator som drar ström dygnet runt. Jag räknade ut den extra förbrukningen och lade på 450 kr/månad på hennes del av elräkningen.

3. Förbrukningsartiklar: 150 kr/vecka i schablon för toalettpapper, diskmedel, tvättmedel och allmänt slitage på möbler.

Nu har sambon börjat sura ihop totalt och kallar mig för ”känslokall” och ”sjukligt snål”. Hon menar att det skapar dålig stämning att grabben inte får ta frukt eller en macka från min hylla och att "man måste dela när man är en familj". Hennes morsa har till och med ringt och lagt sig i.

Från mitt perspektiv handlar det bara om grundläggande principer och sunt förnuft. Varför ska mina surt förvärvade pengar gå till att föda och husera någon annans avkomma bara för att jag råkar dela säng med mamman?

Hur hanterar ni andra det här i bonusfamiljer? Är det verkligen jag som är "orimlig" för att jag inte vill betala för andras ungar, eller har min sambo bara en skev bild av ekonomi?

Jag hoppas innerligt att din sambo hittar en annan kärlek. Du verkar vara helt störd. Förmodligen/förhoppningsvis kommer hon att inse det om hon inte redan har gjort det.