Vi som inte vill jobba.
Det måste finnas många fler än jag här. Jag har slackat mer eller mindre hela mitt liv. Jag ser verkligen ingen poäng i att jobba då jag är antisocial och ogillar folk i allmänhet. Jag gillar inte familjebildning, jag tycker barn är en jävla pina och jag skulle definitivt inte klara av en partner som har åsikter om ditten och datten. Jag ser andra mer eller mindre som hinder och stoppklossar. I synnerhet har jag problem med chefer och andra auktoriteter som är över mig i hierarkin.
Att ta order är inte min grej. Eller rättare sagt jag klarar det, men då är det oftast spel för galleriet. Det går ett tag, men det slutar alltid på samma vis - jag talar om vad jag egentligen tycker och så får jag sparken. Ha ha.
Men jag lär väl inte vara ensam att upptäcka (för länge länge sedan) att det går utmärkt att manipulera AF och leva på bidrag? Mer eller mindre så länge man vill. Jag har gjort det i över 20 år nu.
Så i den här tråden tänker jag att vi som är soffliggare och bara slackar oss igenom livet ska ventilera våra åsikter.
Jag är snart 50, och jag har väl jobbat ungefär 5år eller så i mitt liv. Det är min uppskattning. I vilket annat land än Sverige hade det gått tror vi? Jag har ändå utbildning och vissa behörigheter som värderas högt i samhället, så det är inte så att jag inte KAN få jobb. Men jag vill verkligen inte. Jag har insett att jag avskyr att arbeta. Jag har fullt upp med mina egna dagliga ritualer, och för mig är det inte värt att få ut 30k i månaden i stället för de 15k jag får nu genom att bara slacka och ligga på soffan och helt styra mina dagar själv.
Håller ni med eller tycker ni jag är en idiot? Jag är övertygad om att det måste finnas en jävla massa slackers precis som jag här. Dela med er av era erfarenheter. Kommer ni nånsin att jobba tror ni eller går ni all-in som jag och bara skiter i allt och lever på bidrag?
Det måste finnas många fler än jag här. Jag har slackat mer eller mindre hela mitt liv. Jag ser verkligen ingen poäng i att jobba då jag är antisocial och ogillar folk i allmänhet. Jag gillar inte familjebildning, jag tycker barn är en jävla pina och jag skulle definitivt inte klara av en partner som har åsikter om ditten och datten. Jag ser andra mer eller mindre som hinder och stoppklossar. I synnerhet har jag problem med chefer och andra auktoriteter som är över mig i hierarkin.
Att ta order är inte min grej. Eller rättare sagt jag klarar det, men då är det oftast spel för galleriet. Det går ett tag, men det slutar alltid på samma vis - jag talar om vad jag egentligen tycker och så får jag sparken. Ha ha.
Men jag lär väl inte vara ensam att upptäcka (för länge länge sedan) att det går utmärkt att manipulera AF och leva på bidrag? Mer eller mindre så länge man vill. Jag har gjort det i över 20 år nu.
Så i den här tråden tänker jag att vi som är soffliggare och bara slackar oss igenom livet ska ventilera våra åsikter.
Jag är snart 50, och jag har väl jobbat ungefär 5år eller så i mitt liv. Det är min uppskattning. I vilket annat land än Sverige hade det gått tror vi? Jag har ändå utbildning och vissa behörigheter som värderas högt i samhället, så det är inte så att jag inte KAN få jobb. Men jag vill verkligen inte. Jag har insett att jag avskyr att arbeta. Jag har fullt upp med mina egna dagliga ritualer, och för mig är det inte värt att få ut 30k i månaden i stället för de 15k jag får nu genom att bara slacka och ligga på soffan och helt styra mina dagar själv.
Håller ni med eller tycker ni jag är en idiot? Jag är övertygad om att det måste finnas en jävla massa slackers precis som jag här. Dela med er av era erfarenheter. Kommer ni nånsin att jobba tror ni eller går ni all-in som jag och bara skiter i allt och lever på bidrag?
