Petra fortsätter veva på Facebook. Nyligen publicerades en mailkonversation med regiondirektören. Regiondirektören hade bemödat sig med att skriva ett både sakligt och empatiskt svar på Petras konspirationsteorier. Regiondirektörens svar har sedan monterats ned i beståndsdelar och, inte alls oväntat, ger Petra henne inte rätt på en enda punkt.
Jobbat med liknande profiler genom åren. Dramaturgin är nästan alltid densamma, och det som förenar dem är följande:
1. Det är aldrig deras fel. Att ta ansvar för sina egna handlingar är otänkbart och skulle omkullkasta hela fundamentet som deras självbild vilar på.
2. De upplever sig ofta vara utsatta för en komplott. Det finns en stor masterplan i bakgrunden, regisserad in i minsta detalj, och personen som upplever sig vara utsatt anser sig nu ha “avslöjat komplotten”. När Petra förlorat i tingsrätten är det en självklar del i den uppenbara komplotten. Hon beskriver själv domen som den ”skevaste i mannaminne”. Domen är ju både välskriven och välgrundad.
3. De överskattar allmänintresset för sitt fall. Petra har gång på gång taggat och uppmanat etablerade medier att granska den “osannolika orättvisa” som hon menar att hon utsatts för. SR P4 har visserligen nappat och gjort några inslag, men den folkstorm Petra verkar ha förväntat sig har uteblivit.
4. Det är viktigt att den egna olyckan knyts till annan person. Nära släkting till punkt 1. Det är, som sagt, viktigt att skulden kan kopplas till en eller flera personer. I Petras fall är det en HR-konsult och i princip samtliga chefer som påstås vara ute efter henne, när de i själva verket bara gör sitt arbete.
5. De polariserar snarare än försöker lösa uppkomna situationer. Petra verkar ha hållit ett tal i samband med, eller efter, att ett resultat av en arbetsplatskartläggning kommunicerades. Talet fokuserade enbart på motsättningarna, i stället för att konstruktivt närma sig lösningar. Hon verkar främst ha varit intresserad av att bekräfta sin egen världsbild, snarare än att bidra till en bättre arbetsmiljö för sig själv, sina kollegor och sina chefer.
6. De förringar konsekvent sina egna handlingar. I Petras fall har hon, enligt egen utsago, endast “brutit mot hygienföreskrifter”, när hon i själva verket lade sina clownskoförsedda fötter på chefens skrivbord, fotograferade och publicerade bilden på sociala medier. Hon har även satt upp sin egen varning/erinran för allmän beskådan. Dessa båda handlingar har vägt tungt i tingsrättens domskäl, men när Petra konfronteras framställs de som bagateller snarare än som allvarliga övertramp.
7. De iklär sig ofta rollen som talesperson för flera och hämtar energi ur martyrrollen. I praktiken är de själva en bidragande orsak till en sämre arbetsmiljö. De älskar ordet ”tystnadskultur”. Tingsrätten konstaterar att Petra på ett påtagligt sätt har bidragit till och varit en del av den dåliga arbetsmiljön.
8. Så länge de juridiska processerna pågår fortsätter kampen. I Petras fall blir kampen allt mer högljudd och hon finner successivt fler och fler “bevis” för komplotten (se punkt 2). Ju längre tiden går, desto mer självklar blir konspirationen i hennes egen berättelse. Övertygelsen om att nästa instans kommer att inse det påstådda justitiemordet är total. Även domen har plockats isär, där utvalda delar har vridits och vänts till hennes fördel. I Petras varning kan man läsa att hon uppmanas att upphöra med just detta beteende – att lyfta delar ur sitt sammanhang och förvanska dem. Det rådet verkar hon inte ha tagit till sig.
9. De förväxlar uppmärksamhet med stöd. Petra hänvisar till tusentals sidvisningar och verkar tro att det är ett uttryck för stöd. Det är det givetvis inte. Var och en som rest längre än till Böda Camping förstår att det alltid finns en popcornätande publik som gärna följer ett uppmärksammat drama.
10. De vill gärna hitta formaliafel. Använder gärna uttryck som ”bristande dokumentation”. Lite som när en personen är på väg att förlora en diskussion och ändrar riktning till ”vad är det för ton du använder?”, när övriga argument tryter. De har heller sällan fått den rehabilitering som de har ”rätt till”.
I övrigt:
Petra är duktig på att uttrycka sig och, såvitt jag vet, har hon inte blockerat någon på sin Facebook-sida. Hon svarar dessutom ofta relativt sakligt, även till de mest extrema anhängarna, och kan ibland tillrättavisa deras befängda påståenden.
En reflektion är att hon, innan tingsrätten avgjorde målet, hävdade att hennes Facebookföljare skulle hjälpa henne ekonomiskt om hon blev dömd. Jag tror att hon totalt har samlat in omkring 15 000 kronor, men insamlingen verkar i princip ha avstannat.
I en radiointervju säger hon att hon fått in pengar för att överklaga. Jag misstänker att det handlar om själva överklagandeavgiften, men jag är inte säker. Om så är fallet utgör den kostnaden bara en bråkdel av det skadestånd som hon har ålagts att betala.
Jag tror inte att processandet i huvudsak handlar om skadeståndet. Snarare handlar det om att Petra, enligt min uppfattning, saknar självinsikt och har en ovanligt begränsad förmåga att se sin egen roll i ett skeende. Hon anser på fullt allvar att hon blivit felaktigt behandlad, när hon i huvudsak själv bär ansvaret för den situation som uppstått.
Det finns också en annan person som, föga förvånande, stöttar Petra. Även den kvinnan har skilts från sin anställning på grund av samarbetssvårigheter. Tittar man på hennes Facebook följer berättelsen i stort sett exakt samma dramaturgi som Petras. I det fallet gick kollegorna till och med ihop och skrev en insändare där de kritiserade henne för att orättvist svartmåla arbetsplatsen. Hennes svar? Se punkt 2 – komplotten – och punkt 7 – martyrrollen. Både Petra och personen i exemplet ovan säger sig blivit skilda från sin anställning p.g.a att de är sanningssägare. Jag tycker att det verkar som de i högsta grad bedrivit ett målinriktat arbete för att förpesta arbetsmiljön de båda är en del av.