Kritiken mot Allards språk kan nästa liknas med en skitnödig och skrikande Annie Lööf:
Citat:
Men hur uttrycker du dig?
Det väsentliga i kritiken mot Allard borde vara fokuserad på hans politiska handlingskraft och dess påverkan på civilsamhället. Om det populistiska är endast en kanalisering av folkets frustration än en reell förändring, om hans politik bygger på tomma ord eller inte. Diskussionen blir emedan meningslöst ifall de andra partierna vill inrätta röda linjer mot ÖP med basis på dess radikala och populistiska karaktär (hmm, påminner mig om bemötandet ett riksdagsparti fick mellan 2010-2018). Kära kritiker och antagonister till Allard och Örebropartiet, bemöt sakfrågorna och partiets kapacitet till handlingskraft istället för att böla som förmenta och frigida kärringar.
Gällande Allards framtid i riksdagen så tror jag att hans tid i det politiska kommer bli ett startskott till något större. En uppväckelse av det sovande folkets avkomlingar till att bli transferiatets yttersta fiende. Han kommer inte bli statsminister p.g.a. någon föreställning av begränsningar i hans förmåga att navigera i det politiska, utan för att han har blivit brännmärkt av den politiska adeln för all framtid.
Allard kommer bli den svenska populismens Johannes döparen, han kommer smörja den framtida generationens populister till en mer konfliktorienterad politik som saknar motstycke i svensk politisk historia. Antagonister kommer omvandlas till agonister, där populismen segrar och förgör Habermas konsensusdravel som har präglat inom offentlig sektor. Där gradvis demokratisering kan ske i bekostnad av politikerklassens maktkoncentration.