Citat:
Ursprungligen postat av
VildHasse5
Hur många likartade inlägg har du postat nu...i all välmening ta ett djupt andetag innan du trycker på skicka... du är enormt känslostyrd i din argumentation... tråden svämmar över av likartade inlägg som inte tillför ett dyft utan bara gagnar dom som är här för att förstöra den seriösa delen av informationen som faktiskt finns här... absolut ingen kommer någonsin att sätta sig o läsa igenom hela denna tråd i jakt på info om man själv sitter i klorna på socialtjänsten... INGEN,!!!!
Här har du lite information baserad på originalhandlingarna om vad som gått snett i det här fallet som kompensation för generell LVU-kritik från min sida (men som i allra högsta grad hänger ihop med detta fall).
Givet alla domstolsdokument, vittnesförhör under ed och den information som framkommit i ärendet i övrigt, går det att sammanfatta haveriet i fem avgörande punkter:
1. Orosanmälan byggde på felaktiga medicinska premisser
Centrala påståenden i sjukvårdens orosanmälningar visade sig inte stämma när ansvariga läkare förhördes under ed i domstolen. Orosanmälans påstående om att flickan inte åt vanlig mat och var till 100 % beroende av näringsdropp avfärdades av hennes behandlande överläkare (dr Lars Ekstav), som bekräftade att hon visst åt mat hemma och att familjen fört regelbundna matdagböcker.
2. Domstolen underkände socialtjänstens huvudanklagelse (MBP)
Socialtjänsten ansökte om LVU med ingripande anklagelser om att mamman utsatt flickan för "fysisk misshandel genom sjukvårdsinsatser" (Munchausen by proxy-liknande misstankar). Förvaltningsrätten avslog och förkastade detta helt. Rätten slog fast att flickan har en bekräftad, kronisk PIPO-diagnos grundad på objektiva fynd (röntgen, vävnadsprover och tryckmätning) och att alla utförda ingrepp varit medicinskt beslutade av sjukvården, inte pådrivna av mamman.
3. Domstolen beviljade ändå LVU på oklara "omsorgsbrister"
Trots att huvudteorin om misshandel föll, gick förvaltningsrätten på socialtjänstens andrahandslinje och beslutade om LVU utifrån svårdefinierade "omsorgsbrister". Man hävdade att mammans sätt att rapportera vardagliga symtom förhindrade sjukvården från att utreda om vårdåtgärder kunde trappas ner – trots att läkarna själva gavs ansvaret för ordinationer och uppföljning.
4. Oproportionerliga tvångsåtgärder och isolering
Socialtjänsten genomförde ett akut omhändertagande med polis och placerade ett åttaårigt svårt sjukt barn i jourhem. Därefter drev man igenom extrema umgängesbegränsningar där kontakten med föräldrarna ströps till enbart ett granskat, handskrivet brev i veckan. Detta skedde helt utan en fungerande återföreningsplan eller hänsyn till flickans trygghet och kroniska tillstånd.
5. Systemets brist på oberoende faktagranskning
Ärendet blottlade hur osakliga beslutsunderlag kan sippra genom hela instanskedjan. Socialtjänsten svalde sjukvårdens initiala och felaktiga orosanmälan utan oberoende faktagranskning, och domstolen gick därefter på socialtjänstens linje utan att i ett tidigt skede granska om uppgifterna faktiskt höll i ett vittnesförhör under ed. Det var först när den oberoende granskningen, de faktiska vittnesförhören under ed och den mediala uppmärksamheten lade korten på bordet som det osakliga underlaget kollapsade, vilket ledde till att LVU-beslutet till slut hävdes och flickan fick komma hem.