Citat:
Ursprungligen postat av
NobelPrizeWinner
Det går inte att lita på att USA prioriterar Nato dvs Europa längre.
Det har faktiskt inte så.mycket med Trumps persona att göra som en successiv kursändring inom USAs geopolitik.
Europa är helt enkelt inte lika viktigt längre för USA som det var för 50 eller ens 35 år sedan.
Under kalla krigets dagar fanns egentligen bara Sovjetunionen som en gigantisk motpart och då blev Nato viktigt.
Idag är det Kina som är USAs främsta konkurrent inte bara ekonomiskt utan även militärt/politiskt.
UK, Frankrike och Tyskland har tappat mycket i strategisk betydelse globalt.
Hade Biden lyckats med att knäcka Rysslands ekonomi 2022 hade det varit ett steg på vägen att komma åt Kina men nu är det loppet kört och då försöker USA att dra ner på engagemanget i Europa. Det var aldrig meningen att gå i direkt krig mot Ryssland.
Europa får räkna med att stå på egna ben i fortsättningen.
Europa kan nog i längden stå på egna ben och ha rimligt goda förbindelser åt olika håll - både med USA; Ryssland, Indien och Kina - men det förutsätter att man säger upp sin blinda subordination under Pax Americana-konceptet, slutar se USA som Guds ställföreträdare på jorden, och att länderna här återtar sin egen suveränitet (EU som wannabe superstat är nämligen inget att hoppas på, de borde som jag ser det gå tillbaka till att vara primärt en gemensam marknad, inte en wannabe geopolitisk aktör, ett toppstyrt "United States of Europe").
Men en sådan förskjutning bort från Washington och Bryssel som ledarhundar kommer också att innebära att man får ge upp ett par viktiga illusioner från tiden efter 1990. Framför allt tanken att världen skulle vara på väg mot ett stadium där i stort sett alla länder samlades i en international av demokratier efter anglosaxisk modell, implicit under USA:s ledning (Fukuyama: "the End of History"). Denna rosiga vision ter sig idag helt orealistisk, och den leder faktiskt bara till fortsatta "forever wars" eftersom den ställer upp "den Fria Världen" (under ledning av USA) och diktaturerna/ resten av världen som konträra motsatser. Denna tro att hela världen skall och kommer att förvandlas till ett slags utvidgat NATO är inte trovärdig, och för Europa är den destruktiv eftersom den trycker ner oss i rollen som kommande slagfält och hjälpgummor till Onkel Sam (vars land självt i modern tid är praktiskt taget omöjligt att utsätta för invasion i vanlig mening).
När 1900-talets historia berättas brukar den beskrivas som en gigantisk tvekamp mellan demokrati och diktatur, och en strävan efter att göra demokratin till just den där världsvida internationalen. En av de blinda fläckarna i detta narrativ är att det framställs som om demokratiernas krig och krigsplanering inte hade något att göra med strävan att bygga upp eller bevara imperier, med geopolitik. Imperier, det ses som något som bara diktaturerna drev krig för, och som det demokratiska Väst efter hand frivilligt avvecklade, där det fanns några, Den vanliga berättelsen om WW2 lämnar det helt utanför bilden att både Storbritannien och USA hade viktiga motiv som gällde deras imperier och handelsvägar, att bevara sin geopolitiska dominans. Istället framställs det som om de till stor del bedrev ett oegennyttigt krig för att skydda mänskliga rättigheter och principerna om varje lands okränkbara suveränitet, förbud mot angreppskrig osv. Kontentan är att USA och de demokratiska västländerna aldrig själva aktivt har startat några krig, utom när det handlade om att "stå upp för Friheten" osv.
Denna historieskrivning hänger nära ihop med Pax Americana, numera känt som "the Rules-based International Order",. och den kommer att behöva omprövas en del ifall NATO, lett av USA, blir mindre centralt för Europa framöver.
